Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

När livet gick i kras

Min värld raserades igår. Min sambo sen 20 år tillbaka berättade att han inte har några känslor kvar för mig. Han har varit låg senaste månaderna men han har inte trivts på jobbet så jag tänkte att det var det. Vi har två barn 9 och 3.

Igår berättade han att han känt såhär sen i slutet på sommaren men både försökt förneka och inte vågat berätta. För mig känns det som att livet gick sönder. Jag älskar honom massor, visst passionen kanske inte är där men han är mitt allt. Han trodde jag skulle kasta ut honom direkt, men min fråga till honom var om vi inte ska försöka igen, försöka hitta kärleken. Enda svaret jag får är att han känner sig helt tom, han vet inte om han vill. Han ska boka tid hos någon relationsexpert till veckan (för sig själv). Svaret jag får när jag pressat är att måste han besluta nu så är det över.

Jag känner mig helt krossad. Förutom att jag mest troligt kommer förlora mannen jag älskar så kommer jag inte träffa barnen varje dag. Sen är jag en introvert person som på grund av slit och trötthet med vardag och barn inte har någon supernära vän kvar, jag är ensam barn. Vi har ofta umgåtts med hans stora familj. Summa sumarum jag känner mig så ensam, tidigare har det känts ok men inte nu.

Finns det nått hopp…eller är det bara en långsam process mot slutet som gör mig mer illa än att bara kasta in handduken.

4 gillningar

Usch, jag lider med dig.

Jag har svårt att ge någon bra svar, eftersom alla situationer är olika.
Men för min del avslutade jag för inte länge sen en relation där jag fortfarande älskade mannen, men han hade rätt uppenbart tappat både kärlek och intresse för mig. I mitt fall ville han dock inte ta beslutet själv, eftersom han fortfarande ville ha kvar mig för sina egna syften ibland. Men utan att behöva lägga någon energi i relationen.

Till slut mådde jag så dåligt av att leva i ett förhållande utan kärlek, omtanke eller värme att jag fick avsluta det hela själv.

Så för mig innebar hans tappade känslor ett avslut, och det var trots allt bäst beslut för mig och min självkänsla i längden. Men om det är rätt även för dig beror lite på vad din partner är beredd att göra.
Är han beredd att kämpa? Att försöka hitta känslor igen? Vill han fortfarande ge dig omtanke och vill han fortfarande anstränga sig för er skull?

Allt det där är nog mer avgörande än känslorna i sig, för jag tror att känslor många gånger kan komma tillbaka. Ibland starkare än någonsin. MEN det kräver vilja och lite jobb.
Och sen beror det också på hur han behandlar dig och barnen under denna period, för ibland kan det för din egen skull vara skönare att avsluta förhållandet, hur svårt det än är, än att behöva gå igenom en situation där man sakta går sönder mer och mer av att leva med en isbit. För det sista är tyvärr en rejäl självförtroendeknäckare.

Önskar dig all lycka till, oavsett vad som händer och oavsett vad du känner blir bäst för dig :heart:

4 gillningar

Jag är i samma sits och mitt hopp står till att det är en depression och att de tappade känslorna beror på detta. Han tycker ju inget är roligt just nu.
Skulle det kunna vara så hos er också?
Bra att han går och pratar med någon, då får han förhoppningsvis hjälp att reda ut vad som är vad.

Ja, det har gått en vecka och inget händer är som att leva i en bubbla, känslorna stormar, allt från fysiskt illamående, sorg, ilska, besvikelse, jävlaranamma. Vi har pratat en del, inte så mycket, tar både på krafterna och så är tiden begränsad med barnen hemma som jag inte vill ska vet förän vi pratat igenom allt. Han vet fortfarande inte om han ens vill se om vi kan hitta varandra igen, samtidigt har han inte heller sagt nej. Han säger att han måste få träffa en terapeut och prata om att acceptera sina egna handlingar och sig själv osv…det får mig givetvis att börja spekulera vilt i hjärnan om vad detta kan vara. Han är inte speciellt intresserad av parterapi, men vill jag absolut så senare kanske får jag som svar.
Hade vi inte haft barnen hade jag sagt nog nu, det här är den värsta känslomässiga tortyr jag varit med om. Jag vet inte hur länge det är meningen att jag ska orka det här?
Jag förstår att jag låter dum i huvudet som inte bara bryter, men vi har faktiskt haft det bra och innerst inne tror ju jag så klart att det skulle gå att reparera, men jag kanske bara bedrar mig själv?
I nuläget klarar han knappt av att ta i mig ens av misstag och söker aldrig upp mig för att prata. Jag försöker jobba med parallella spår om man nu kan det, separation eller försök. Det sliter. Hur länge ska jag plåga mig så här, någon som varit i liknande sits? Hur har ni gjort? Behöver all input även om jag vet att det bara är jag som kan bestämma

1 gillning

Vi har tagit några dagar i sär nu och tanken har börjat rota sig att han nog träffar en annan även om han nekade från början. kommer när jag börjar värdera hans beteende. Gjorde det omogna och skickade ett meddelande som jag ser att han läst men inte svarat på. Hade det varit nej hade det ju varit lätt att bara skicka det. Så tolkar inget svar som ett svar. Blir så jäkla förbannad, hade varit lättare om han sagt det på en gång, då hade jag inte behövt våndas som jag gjort senaste 1,5 veckan får då hade ilskan varit inblandad också.

Kära du! Det är så svårt och tungt. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Det jag tyckte var absolut värst var att inte veta. När beslutet väl kom om separation var det liksom något konkret att förhålla sig till (även om jag var förkrossad). För mig hjälpte det mycket att flytta och att försöka minimera kontakten.

1 gillning

Sitter i exakt samma sits som du och har nu suttit där i 7-8 månader i hopp om nått ska hända.
Det är bara du som kan bestämma hur länge, om han inte lyckas klämma ur sig något under tiden.
Håller med ovan om att det är mycket lättare att hantera ett beslut, men ovetskapen är tung…
Hoppas det löser sig snart. :heart:

Mitt största misstag var att inte prata med en äktenskapsrådgivare innan det gick så långt som till skilsmässa. Jag var så fokuserad på vad hon gjorde fel att jag blev blind för allt jag själv gjorde fel. Samtidigt pratade jag bara med mina föräldrar om relationen, de stod ju på min sida och förstärkte min uppfattning. Jag insåg alltför sent hur jag varit ganska kass som make. En äktenskapsrådgivare kan se situationen med helt neutrala ögon och visa på vinklar som man själv inte ens tänkt på

3 gillningar

Var det du som ville skiljas?

1 gillning

På den tiden ville jag det. Jag satte i system att stanna uppe sent på natten för att kunna vara för mig själv. Då försvann jag in i en hobby som väl mest syftade till att stänga ute omvärlden. Jag höll på så tills hon tog det konkreta initiativet

1 gillning

Är det längesen? Hur var er separation?
Är ni vänner idag?
Jag och lillen vill inget annat än att vi ska vara vänner. Men x vill bara jävlas och hämnas. Han lämnade , ville bli särbo, jag sa nej, då sa han att han ALDRIG sagt det, körde mer el mindre ut mig från lgh…
Bara varit ett svin . Har verkligen försökt vara den vuxna och tänkt ”outside of the box” men nej bara bitter bitter bitter . Träffade en ny under vår tid, förnekar otrohet, många kvinnor, lillen träffat den ena kvinnan, pappas kompis, pappa är kär i henne . Hon verkar inte vara det .

Stämt hnm gällande folkbokföringen och byte av skola på lillen , svarar med att stämma för ensam vårdnad .
Jag förstår INGET . Förstår om man flyttar 10-50 mil… men detta handlar om 2 mil. Visst barnets bästa. Men jag känner här , är det barnets bästa att inte få ha sin ena förälder ?

Jo vi skiljde oss för drygt tio år sedan, så det har runnit mycket vatten under bron sen dess. Jag skulle inte säga vi är vänner, men vi bråkar inte med varann iallafall. Så det var inte lika illa som er situation låter. Han verkar vara riktigt jobbig och elak

1 gillning

Hej, hur går det för dig?

Ja vad ska man säga, jag har gått med på separation. Går inte kämpa när bara den ena vill. Vet att det kommer gå upp och ner, men har mått hyfsat ett par dagar. Försöker hålla en vänskaplig ton, inte helt enkelt. Vi bråkar inte men det blir stelt. Han ska flytta ut i januari, men vi har inte berättat för barnen än…vet inte om vi ska sabba julafton eller inte.

Jag har till och med släppt alla frågor om varför jag inte fick en andra chans, kommer inte tycka något svar duger och skulle antagligen inte få mig att må bättre heller. Börjar titta framåt med stor portion rädsla och ångest, men ändå framåt. När det lilla hoppet om att han ska ångra sig tittar ut, försöker jag fort lägga locket på. Jag vet att han har känslor för någon annan så så är det helt enkelt. Ikväll bröts dock min måbra bubbla, han ville prata mer om det som varit även om det inte skulle ändra utgången, men typ en annan dag. Så mår piss igen med ont i magen. Vill inte veta mer, men när det är serverat så är det svårt att inte vilja höra.

1 gillning

Usch, låter som psykisk tortyr.

Men du har helt rätt inställning annars. Det brukar bli bäst i längden att lämna hoppet och fokusera framåt.
Det är med ångest och rädsla i början, men för varje dag blir marken under fötterna lite stadigare

Fy vad jobbigt att gå och vänta så. Det är en otroligt utsatt position du är i nu. Minns själv hur det var att knappt våga tänka på vad som kunde dölja sig och samtidigt inte kunna stoppa fantasierna. Jag håller tummarna för att din man får en reality check av något slag och inser att det är rimligt att efter ett seriöst förhållande iaf försöka en gång på allvar och se om det kan bli bättre.

1 gillning

Det tåget är jag säker på att det gått, sen känner jag att förtroendet är för rubbat ändå, har svårt att se att jag skulle kunna må bra med honom igen. Sen förstår jag mig bara inte på honom. Det är hans känslor som tagit slut, det är han som vill separera och jag har släppt taget, gett med mig så går han ändå och är butter. Det är jag som verkligen anstränger mig för att försöka ha nån typ av normalitet och vänlighet hemma tills han ska flytta. Jag förstår mig verkligen inte på honom. Kanske skaver för mycket att vara under samma tak? Frihet? Starta nytt liv, vem vet.
Är faktiskt riktigt irriterad på hans humör och att han känner sig nere och ledsen, han får ju allt han bett om.

1 gillning

Ja vem vet varför han beter sig som han gör… Har förstått att de som lämnar ofta inte klarar av att befinna sig i förståelsen av att den som blivit lämnad är i större chock och sorg än dem och att deras gnällande (eller att de visar det på annat sätt) om hur synd det är om dem är direkt opassande och empatilöst.

Borttaget

Ja det är fruktansvärt och orättvist. Jag är så ledsen för din skull. Kram