Hej alla.
Jag startar den här tråden för att ge mig och andra någon horisont att förnimma när krisen är i ett skede som suger musten ur en.
Hur har ni märkt tecken på positiv förändring och nyorientering. Vilka är era bästa tips när det känns nästan outhärdlig i skilsmässan/ separationen. Kram till alla medsystrar och bröder som liksom jag själv kämpar för sin mentala överlevnad.
7 gillningar
Oj, vilken bra men svår fråga. Jag separerade för 1.5 år sen och kan inte svara på exakt när jag klev över den tröskeln och hur det kändes annorlunda mer än att det fanns en mycket jobbig fas och att jag nu kommit ur den men att det däremellan fanns ett par månader av ”gråzon” då jag gradvis mådde bättre och tog mig ut ur sorgen och ältandet. Jag ska dock avslöja att det var först när jag började med antidepressiva som det jobbiga helt släppte. Men den depressionen tror jag jag varit i i flera år, till stor del pga äktenskapet, så behovet av antidepressiva har inte direkt med separationen att göra.
Under den här perioden så har jag gått igenom flera olika faser, och hoppat lite fram och tillbaka mellan dem, men den främsta skillnaden är att jag inte längre ältar huruvida det var rätt beslut eller fastnar i skuldkänslor över beslutet. Att jag tittar framåt, planerar för ett liv som separerad, planerar sommaren utan ångest (första sommaren var HEMSK, då var jag beredd att på mina bara knän be om ett nytt försök trots att det var jag som ville skiljas). Att våga, och faktiskt jobba spänning över att, dejta hjälpte till. Men man måste ju komma över den tröskeln också, att känna lusten. Där får man inte känna efter för mycket, man får pusha sig själv litegrann.
8 gillningar
För mig blev det påtagligt när andra kommenterade hur bra jag verkade må. Nära och kära såg plötsligt en energisk, glad och lättad person som de inte hade sett på många, många år.
Nu vet jag inte historien bakom din skilsmässa. Mina tips kanske därför blir helt fel för dig, och i så fall ber jag om ursäkt i förväg. Men för mig var livlinan att jag hela tiden påminde mig om varför jag tagit beslutet att separera. Trots att jag var lämnaren fick jag panik många gånger, för singellivet kändes först skrämmande och okänt. Ibland ville en del av mig ta den enkla vägen ut och ta tillbaka honom. Men då fick jag påminna mig om alla goda anledningar jag faktiskt hade, och att jag förtjänade bättre
Men en separation är lite som att gå igenom en avgiftning. Ibland blir abstinensen svår, även om man rent logiskt vet att heroinet eller alkoholen (eller vad det nu än är) faktiskt är dåligt för en. Men om man rider igenom den svåra tiden lättar abstinensen och man börjar må bättre än någonsin.
Så glöm aldrig att det faktiskt blir bättre. Den värsta tiden är nu, och för var sekund du härdar ut är du lite närmare ljuset.
Idag är singellivet för mig som en förälskelse som aldrig tar slut. Mitt liv är rikare nu än vad det någonsin var med exet
14 gillningar
Jag är inte framme än på långa vägar och är beredd på dippar.
MEN jag känner mig nu lite starkare för varje dag som går.
Den gigantiska ångestklumpen i magen som gjorde att jag inte kunde äta och sova har ersatts av ett klot med energi där jag vill ut och träffa nya människor, skratta och vara i nuet.
Jag börjar också landa i saker jag vill förbättra med mig själv och testar nya angreppssätt. När det fungerar ger det energi.
8 gillningar
All styrka till dig i tider av kris. Och apropå kris så var det nog just när andra saker kunde gnaga igen som var det starkaste tecknet för mig. Låter dystert men jag ska försöka förklara.
När mitt X blev påkommen med att ha haft en annan kvinna under ett års tid rasade min värld. I samma veva, med två veckors mellanrum, gick min pappa bort. Jag brukar säga att mitt X stal min sorg. Självklart var jag förstörd över min pappas bortgång men den sorgen fick konkurrens av förtvivlan över X:et och livet som skulle varit.
Under den hösten blev allt ett mörker men inga andra saker kunde komma åt mig. Arbetsrelaterade problem och andra svårigheter betydde liksom inget. Det skuggades av separationen. Samma sak var det med andra människors problem. Jag är en person med stor medkänsla och empati men under den perioden fanns inte det utrymmet.
Det var när jag vaknade till och kunde uppleva andras problem, andra problem och se det igen som separationen började blekna sakta men säkert.
Jag vet att det kanske är en snurrig och dyster beskrivning men egentligen handlar det mer för mig om det som tydligt identifierade min vändpunkt.
Jag kände sällan glädje i detta skede men jag kunde se att det gick åt rätt håll. Jag var inte passivt fast i min mörka bubbla av sorg längre.
Glädjen kom senare när interaktionen med andra blev mer verklig och levande. För att känna så behövde jag först kunna gå utanför bubblan och känna att annat var viktigt. Och som så ofta i livet har problem och utmaningar en tendens att väcka oss till liv och ruska om.
6 gillningar
Tack för era svar. Kan iaf som Ensam_man känna vissa stunder när det är bättre. Som när jag vänder mig mot människor som stärker mig och som jag kan ha bra samtal med. Jag vill framåt, jag vill utvecklas. Fortfarande färgar sveket som jag har upplevt mycket av min vakna tid till en mardröm. Men jag har ju än så länge inget eget boende.
1 gillning
När jag först kunde klara en hel dag på jobbet utan att dippa (så att någon såg). Sedan när jag klarade en hel dag på jobbet utan att dippa alls.
När jag klarade att bli arg istället för att dippa. Jävla X!
När jag träffade Xs älskarinnas man (utan att bryta ihop, förr övrigt) och åt middag, och insåg att det är så här det kommer vara från och med nu. Jag gör saker som X inte vet om (han hade mig nog i ett järngrepp, inser jag…). Friheten i det! Även om jag inte ville vara fri då.
När jag fullt ut landade i att mitt liv är bara mitt nu. Fri! Det var som att bli utsläppt ur fängelse, tänker jag. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill, utan hans ogillande och spydiga kommentarer, som hållit mig nere.
När min chef kommenterade att ”Caro, din utveckling det här året har varit helt enorm ju. Hela du har ju blivit en annan person”. (Det skulle vara positivt, men jag tror hen menade att jag slutat bry mig om skitsaker och slutat oroa mig så mycket. Allt ordnar sig, och gör det inte det så löser det sig ändå!)
10 gillningar
Värsta perioden var förbi när jag kände att jag kunde le spontant utan större anledning, höra eller se jobbiga nyheter på radio utan att nästan panikartat slå av för att jag inte klarade av det, vakna och känna “åh skönt det är fint väder ute”. Hängde väldigt nära ihop med när sömnen började fungera bättre, sömnen är det som pajjar först när jag mår risigt och den var usel länge efter separationen.
4 gillningar
Jag separerade för ett år och tre månader sen exakt idag (!) och har ganska nyligen känt att jag kommit över tröskeln. För mig kännetecknas detta framför allt av att jag inte längre funderar över om vi 1, skulle kunna hitta tillbaka till varandra 2, om det var rätt att separera. Istället är jag snarare tacksam över att vi idag inte lever ihop och känner mig starkare på egen hand. Sedan kan jag fortfarande känna sorg över att min dröm om kärnfamiljen inte slog in och vara besviken att jag skaffade barn med någon som jag uppenbarligen inte passade särskilt bra ihop med men det är något annat. En annan sak som får mig att känna att mitt mående vänt är att jag kan ta motgångar på ett annat sätt än när jag mådde som sämst efter separationen. Jag behövde då sysselsätta mig själv hela tiden och små saker som att en kompis barn blev sjuk så att vi inte kunde ses kunde få mig att dippa totalt. Nu kan jag ha en oplanerad dag och tycka att det är rätt skönt att bara ta det lugnt.
När det var tuff för mig fick jag tips här i forumet att skriva upp allt som var dåligt i relationen och gå tillbaka till den listan när jag ältade om beslutet var rätt, om vi skulle kunna hitta tillbaka etc. Tycker att det hjälpte.
Sedan hjälpte det mig att försöka hitta andra som levde separerade att spegla mitt liv i. Jag började följa nya personer på instagram istället för de kärnfamiljsmammor jag följt tidigare, försökte knyta kontakter med nya personer i min bekantskapskrets etc. Jag var ganska öppen kring hur jag mådde i mina sociala medier och där fick jag faktiskt bekanta som kontaktade mig och berättade att de själva separerat och gav lite pepp och stöd.
5 gillningar
Jag är mitt upp i det, har bott i egen lägenhet i snart två månader. Exet ska ta över huset. Även om det var rätt beslut så känner jag en sorg över allt som varit och allt som inte blev. Men jag kan också njuta av ensamheten, att bara krypa upp i soffan och bara för mig själv. Det är också skönt att jag och barnen sköter oss själva den veckan de är här, att slippa vara irreterad och känna sig ensam fast man är två.
För mig har separationen pågått i flera år i mitt huvud, jag har redan sörjt och ältat hur mycket som helst. Nu när allt har börjat rulla så ältar jag och sörjer men på ett annat vis känns det som. Jag tror att man nog får ge det ett år minst för att på riktigt känna sig “fri” igen. Det är vad jag räknat med, sen får tiden utvisa…
6 gillningar
Nu är jag ju lite mitt i min seperation, 2 månader bara. Men det jag ändå kan se, är dom små framstegen. Jag har försökt undvika ställen han är på, inte orkat utsätta mig för det än. Men häromdagem tog jag bussen och åkte en lång vända runt i stan, även förbi hans kvarter. Det var också ett steg. Jag har stunder när jag är starkare, till och med lite gladare. Jag tror att alla dessa små saker med tiden blir allt fler och till sist tar dom över, och sår och sorg och exet, tar mindre plats.
Så dom små stunder när något kånns bättre, värdesätt dom och lita på, att dom kommer bära dig tills du en dag är över tröskeln helt.
Det är min tanke iallafall om den här processen frqm till att livet vänder 
3 gillningar
Den känner jag igen mig i. Jag klarar inte nyheter längre, orkar liksom inte ta in det också.
1 gillning
Man har ingen stötdämpare och har svårt att filtrera när man redan är i brygga.
Det blir bättre! Men vi är byggda för att överleva inte vara lyckliga så fysisk ansträngning, fysiskt umgänge och sömn är jätteviktigt, se till att få de bitarna så mår man bättre!
3 gillningar