När barnen väljer sida

Svårt det här med barnen väljer sida. Svårt det här när ”nya familjen” plötsligt finns efter 10 månader och ens egen familj ”aldrig funnits”.

Har så svårt. Har så ont. Har fått hjälp. Hjälper inte mot smärtan. Har börjat kräkas igen. Har så ont. Hela kroppen värker men mår mest illa. Kan inte förklara det. Är så ledsen för ett helt bortkastat liv. Vad skulle jag gjort? Den psykiska misshandeln man utsatts för går inte bort. ”Bär dina ärr med stolthet” sa en klok kompis. Går inte just nu. Just nu har jag fullt upp bara med att bära dem.

Jag är som bäst en liten del av mina barns liv. En liten del i utkanten. Hur kunde det ske? Varför vill man bilda ny familj och skapa kilar för att få bort det gamla. Kan man köpa barn bort från mig som pappa? Slutar skriva nu, osammanhängande och har bara ont. Ska försöka läsa mer på sidan.

Styrkekram @3-barnsfar!!! Jag tror aldrig någonsin att själva familjen som var glöms bort hos några parter. Det kommer alltid finnas med och du är deras pappa alltid och oavsett i själ o hjärta :heart:. Kämpa på!!! Och gå ut o andas i vårvädret.

Nej, du kan inte ersättas! Kom ihåg det.
DU är pappa till dina barn. Bara du. Att det tillkommer andra vuxna i deras liv kan du inte påverka, men försök så småningom att se det som en fördel att barnen har fler att tala med, fler som bryr sig om dem.

Jag skulle aldrig i livet få för mig att försöka ersätta mina barns pappa. Dom har en pappa och det räcker väldigt bra så. Om jag skulle skaffa en ny partner framöver så är det ju inte för att ersätta mitt ex på något vis (för det går inte, varje människa är unik) utan för att jag fattar tycke för en annan person och gärna vill umgås med honom/henne.
Pappans relation med barnen är ohotad, precis som MIN relation med barnen är ohotad den dagen mitt ex träffar en ny.

Prata med någon, en god vän eller kanske en stödkontakt på vc.

2 gillningar

Kan bara hålla med vad @Fuzzy skriver.
Du är barnens pappa, den de har växt upp med, som funnits vid deras sida, som tagit hand om dem. Inget kan ersätta det.
Jag förstår att det är jobbigt och brottades själv otroligt mycket med dessa känslor när mitt X snabbt kastade sig in i en ny relation.
Ångesten och rädslan över att att min son skulle träffa mitt X nya och på något sätt utkonkurrera mig var stor. Innerst inne visste jag ju att det aldrig skulle hända, men känslan av att bli utbytt var färskt i minnet.

Men det jag märkte var att min och sonens band blev än starkare, har alltid varit starkt, men blev än starkare.
X:ets nya har 3st barn, och jag insåg plötsligt att även sonen hade en oro. Även om han trivs i den nya konstellationen vilket jag nu faktiskt är glad över (sticker dock i mig fortfarande många gånger), så hade det varit betydligt värre om han hade vantrivts i den nya konstellationen.
Men jag inser att sonen nog ibland känner sig bortglömd eller utkonkurrerad i den nya situationen, och att jag har blivit än viktigare för honom. För plötsligt så har han inte ensamrätt på sin mor, utan hennes uppmärksamhet är nu på ytterligare andra parter, dels på hennes nya kärlek men också på mannens barn.

Det enda man kan visa sina barn i denna situationen är att man alltid kommer finnas för dem, oavsett situation eller behov. Att man som förälder alltid kommer älska dem och visa dem villkorslös kärlek.
Jag tror att det i slutändan alltid kommer vara det som ger barnen en känsla av trygghet och att de känner sig sedda och älskade.

Jag vet att det gör ont, det är lätt att tro att barnen kan köpas, mutas men i det långa loppet spelar inte det materialistiska någon roll. Det mesta är alltid spännande och går in under nyhetensbehag i början. Men även det där skimrande och glittrande molnet och känslan dämpas med tiden.

Initialt kom sonen hem och berättade upphetsat och glatt allt som de gjort i den nya konstellationen. Varje mening skar som en kniv inom mig och jag grät inombords, men även det mattades av. Jag minns när sonen berättade att den nya och han ensamma hade åkt iväg och hittat på saker, vilket gav mig ordentlig ångest, ilska och uppgivenhet inombords.
Men efter en stund och flertalet timmars promenad så kom jag fram till att jag ändå på något sätt var glad att “den nya” såg min son för den han var och faktiskt brydde sig om honom.
Jag insåg även att om jag träffade en kvinna med barn så skulle jag inte tveka att umgås med dem på egen hand. Så vad var egentligen skillnaden?
Det innebar ju inte att min son älskade mig mindre?

Jag vet att det är svårt, men även detta är ett stadie som vi alla tvingas igenom.
Ta hand om dig, vi är många som upplevt och upplever detsamma.
Skriv ut din smärta, dina tankar och funderingar, men glöm aldrig, dina barn älskar DIG, du är deras far och det finns INGEN som kan ta det ifrån dig.

12 gillningar