Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

När attraktionen tagit slut och man hittat någon annan

Ja vart ska jag börja. Mitt liv tillsammans med min man började när jag var 15 år gammal, och har pågått nu i 20 år. Vi har ett barn tillsammans och är gifta sen 8 år tillbaka.
Han är verkligen så perfekt och gör verkligen allt rätt men min attraktion till honom har helt försvunnit.
Jag har lidit av en depression i många år men har sen ca 2 år tillbaka tagit mig ur den och har efter det funderat på vad är det egentligen jag vill och känner.
För ett år senan sa jag till honom att jag tappar attraktionen och allt kom som en chock för honom och efter det har allt bara känts jobbigt. Jag trodde att den skulle komma tillbaka om han bara kunde ge mig lite plats men det kommer inte. Vi har under flera år haft olika känslor för det här med sex och närhet, jag har mer eller mindre ställt upp när han har varit sugen för att ”göra honom nöjd”. Dom gångerna jag sagt att jag inte är sugen så har han blivit besviken och jag har fått dåligt samvete därför har jag gjort det ändå. Men nu senaste året har jag bestämt mig för att inte göra något jag inte vill. Jag mötte en kille på jobbet för över ett år sedan som jag började skriva med. Jag kände direkt en attraktion till honom och ville bara få träffa han hela tiden.
Men samtidigt ville jag få min relation med min man att fungera.
Jag är bara så vilsen och vet inte hur jag ska få det här att fungera? Kommer jag någonsin kunna få en attraktion för honom som jag känner för den här andra killen?
När jag pratar med min man om det här så har vi så olika åsikter, han vill ha en kärleksrelation med sex och kyssar och allt vad det innebär men det känns som om jag inte kan ge honom det. Jag känner mer att jag är glad så länge vi lever ihop som familj för vårat barns skull som är 9 år.

Hej @Vadvilljagegentligen. I grova drag känner jag igen mig i din beskrivning. Men då liknande den roll som din man har. Jag går inte in på exakt hur min situation är…

Jag lever just nu i en kärlekslös relation där jag tänker att det ska gå lite längre och att barnen ska bli lite äldre innan det är dags för separation. Då fyller mitt yngst barn 12 om en vecka…

Jag varnar dig för att det är oerhört påfrestande att leva i en sådan situation där man är både ett par och ändå inte på samma gång. Jag lovar dig att du kommer tänka och grubbla över detta varje dag eftersom det är alltid något som påminner en på den relation man lever i.

Vad säger man… Pest eller kolera… är man i detta läge så finns bara dåliga alternativ… tyvärr

Men jag hoppas att det efter ett litet tag kan bli bra senare i alla fall.

1 gillning

Vad har du/ni gjort för att ändra på det?
Mer än att han skulle ge dig utrymme alltså. Har ni gått i terapi? Hur mycket har ni pratat om er relation och vad som kan göras?

Här får jag enorma varningsflaggor. Att “ställa upp” för att “göra honom nöjd” är i min bok inget annat än våldtäkt. Vad har hänt med kommunikation? Utanför sängkammaren alltså. Prata om era behov?

Vill du verkligen rädda din relation? Du har redan balanserat på otrohetsranden och drog dig inte för att skriva med den andra mannen.

Jag som har blivit enormt sårad och bedragen vill bara säga: Lämna. Det du gör sårar din partner enormt. Du vill inte ha närhet med honom, du känner ingen attraktion för honom men du är väldigt glad i någon annan. Det är så sjukt sårande.
Jag som valde att stanna och arbeta på mitt äktenskap och tillsammans valde vi att rädda det säger: sök hjälp!
Känslor dyker inte bara upp av sig själv. Det krävs arbete och det krävs underhåll och DET är också ett rejält arbete!
Jag gissar att ni har gått i vardagslunken och känt er nöjda och så är känslorna borta. Inte konstigt att de har försvunnit. Vad hade de för anledning att stanna? Har ni gjort något ordentligt arbete för att känslorna ska underhållas er emellan och utvecklas?

Det jag säger utan att tveka är att du ska inte nöja dig med att leva i ett förhållande där det inte finns ömsesidiga känslor. Ert barn kommer inte att må bra av det i längden heller. Barn är inte dumma, de ser och de känner! VIll du att ert barn ska växa upp och tro att det är så det ska vara att leva ihop med en partner?

5 gillningar

Jag funderar lite på om det verkligen är så perfekt. Tänker bland annat på citatet nedan:

En man som har sex med dig trots att han vet att du egentligen inte vill - det är ett övergrepp och vittnar om en person som inte är så “perfekt” och gör alla rätt. Kan det finnas fler saker i er relation som under ytan kanske inte är så bra egentligen och som är underliggande orsaker till att du inte längre känner attraktion till din partner? Ofta finns det andra saker som inte alls handlar om sex utan om respekt, övrig närhet, att känna sig prioriterad, arbetsfördelning etc. Jag tappade attraktionen till min man trots att vårt sex var ganska bra, men det handlade om att jag inte kände mig sedd och respekterad i vår övriga relation. Du skriver här lite om den typen av relation din man vill ha och att du inte kan ge honom det. Men vilken relation vill du ha? Och kan din man ge dig det? Vad är det med den andra mannen som gör att du känner dig så attraherad till honom? Är det spänningen, eller vad är det som han ger dig som du inte känner att du får av din man?

Du skriver att du vill få er relation att fungera. Samtidigt verkar ingen av er inte ha gjort något för att jobba på er relation förutom att du “ställt upp” på sex. Förändring kommer inte av sig själv. Här måste du också fundera på om äktenskapet är värt att rädda, är det som sagt “bara” sexet och attraktionen som är problemet eller finns det annat underliggande som ger dessa symptom? Är det i så fall något som går att förändra? Har ni pratat om parterapi? Jag tänker att det skulle kunna vara bra för att bena ut vad det egentligen är som fått känslorna att försvinna och om det är något som ni kan göra för att få dem tillbaka, eller om det är bättre att gå skilda vägar.

2 gillningar

Hur blir det vara våldtäkt? Har hon sagt nej? Om man säger nej och han fortsätter ->Våldtäkt. Säger man inte nej utan går med på det utan att visa att man inte vill hur skall då den andre veta att man inte vill. ÄR det tjat-sex ja då kanske det är våldtäkt. Men att bara skriva att det är våldtäkt direkt är inte rätt
Båda har ett ansvar att både lyssna och säga ifrån, båda parterna.

Hon skrev att när hon sa ifrån så blev han besviken. vilket tyder på att han inte fortsatte. Gissar att alla blir besvikna i olika grad när ens partner inte vill det man själv vill. Sedan visar man det på olika sätt.

4 gillningar

Jag vill inte gå in på defintionen av våldtäkt men tycker att det är något som skaver i
det här med ansvaret att säga ifrån. Jag tänker att om en person deltar i något (kan vara en sexuell akt men även något annat) utan att vara engagerad och peppad - då märks det. Särskilt om vi pratar om en parrelation där då två personer lever väldigt nära varandra och alltså bör känna varandra rätt så väl. Jag ser det som ganska osannolikt att när en person “ställer upp” på sex så märker inte den andra parten skillnad på detta och sex där personen faktiskt vill på samma villkor. (Som de dessutom borde haft tidigare och därmed kunna jämföra med.)

Sen är det en annan sak att hon kanske borde sagt ifrån och inte gått med på saker hon inte egentligen ville, men det är en annan fråga tycker jag.

2 gillningar

Hon har inte sagt JA heller. Samtyckeslagen säger att man ska försäkra sig att personen man vill ha sex med verkligen vill.
Och om hon säger ifrån och han blir besviken då ska han väl ha fattat att hon inte vill? Men han vill ha sex ändå?

Det är sjukt kränkande det han har gjort. Och ja, det är en våldtäkt. Talar, tyvärr, av egen erfarenhet.

2 gillningar

Oj vad många som har skrivit och så tacksam jag är.

Allt började för ett år sedan då jag tog upp att jag inte kände någon attraktion längre och efter det har vi gått i parterapi några gånger samt pratat om våra känslor och försökt förändra endel saker som jag har känt varit jobbigt. Tex det här med närhet och sex att bara ta en paus från det för att se om det skulle bli bättre. Men inget har hänt på över 1 år och jag känner inte att jag vill sex eller kyssa honom. Så jag flyttade till en egen lägenhet för 2 månader sen och tänkte att det här kanske skulle vara en lösning. Jag skulle börja sakna honom och vilja ha honom, men jag känner inte så. Dock saknar jag att leva ett liv som en familj men jag vet inte hur det ska gå till.

Det här med sexet har varit ett problem nästan från starten av vårat förhållande. Efter bara något år började vi prata om det här med sex och att han ville mycket mer än mig. Han villa ha minst två gånger i veckan och jag ville inte det. Det blev redan för 19 år sedan en stress för mig, hade vi inte haft sex på två veckor tex så kände jag mig tvungen för jag visste hur han ville ha det. Vi har pratat massor med gånger om det här och nu på slutet har han bara sagt att du bara bestämmer dig så fort att du inte är sugen kan du inte bara se vad som händer du kanske blir sugen och vill du inte så slutar vi.
Blev så himla ledsen för ett halvår sedan när allt var som det var och han var jättesugen men jag ville inte, men han försökte och jag sa att jag inte ville och att jag hade mens och då sa han det är väl bara att ta ut tampongen. Blev så himla besviken på hans beteende och han skäms jätte mycket över det. Det känns som när han är sugen så blir han så annorlunda och tänker på sig själv bara, det hände en gång när vi kanske hade varit ihop 2 år kanske då var han lite dragen och var sugen. Jag sa att jag inte ville men han fortsatte ändå. Känns som allt sånt sitter kvar i mitt huvud, kanske är de det som gjort att attraktionen inte finns kvar.
Samtligt har han ju sagt att han verkligen inte vill att jag ska ha sex om jag inte vill. Men att se att ha blivit besviken och näsan lite sur vart för jobbigt.

Men döm honom inte på det här, han är verkligen en väldigt omtänksam person och har verkligen ställt upp för mig alla åren jag lidit av min depression.

När jag säger att den är så
Perfekt så tänker jag nog mycket på att vi typ aldrig har bråkat och har gjort mycket tillsammans. Vi har världens finaste lilla tjej som verkligen betyder allt för mig.
Det här med vilken relation jag vill ha, ärligt talat så vet jag nog inte det. Jag var 15 år när vi träffades och vet nog egentligen inget annat. Jag har alltid varit personen som har satt alla andra framför mig själv men för ett år sendan bestämde jag mig för att lyssna på mig själv mer, det var nog därför allt det här kom upp.
Attraktionen till den andra killen har säkert mycket med spänningen att göra. Jag känner också att han och jag har så mycket gemensamt och delar många intressen. Mitt liv har handlat mycket om sport och liknade och min nuvarande man har inget intresse alls av det, kanske är de det som gör den andra mer attraktiv.

När vi var på parterapin så sa hon vi gick hos att jag tycker att ni ska separera. Hon tyckte inte att det fanns någon kemi mellan oss längre och menade efter 20 år så är det kanske inte så konstigt om ni har förändrats både till setter och känslorna.

Du behöver nog se det här med flera olika glasögon. Din man kan vara en person som är väldigt omtänksam i vissa situationer, samtidigt som han kan vara en egoistisk person när det gäller sex.

Och din kropp snappar givetvis upp att han har ett gränsöverskridande och i viss mån hänsynslöst beteende när det gäller sex, även om du samtidigt kan se andra goda sidor hos honom.

Men för mig låter det helt förståeligt att din kropp säger nej till sex med honom. Och för varje gång du ställer upp mot din vilja kommer avståndet mellan er att öka.

2 gillningar

Jo men det är ju tyvärr så det har blivit. Jag blir så himla besviken på mig själv att jag har ställt upp, kanske är de det som har förstört vårat förhållande.
Samtidigt har jag vetat hur viktigt det har varit för hon mer sex och närhet så har jag gjort det för att jag har velat ha honom kvar😞

Nej, det betyder snarare att ni aldrig var kompatibla från första början. Du har inte förstört något. Du har försökt rädda något som antagligen är ganska svårräddat.

Om man har otroligt olika sexlust är det skitsvårt. Det finns inga vettiga kompromisser. Ska den som vill mindre käka piller för att öka lusten? Eller den som vill mer kanske ska käka piller för att sänka lusten?

Men att du ställer upp mot din vilja är absolut ingen lösning, så mycket vet jag.

3 gillningar

Nej det kanske tyvärr är så att vi aldrig har varit kompatibla med varandra😞.

Jag tycker att detta säger något. Jag tänker att väldigt många som separerar önskar att det hade gått att leva som en familj, men tyvärr räcker ju inte en önskan för att få en relation att fungera.

1 gillning

Men vad ska jag göra då? Känns som jag provat flera saker.
Parterapi, bo isär…

Det är kanske läge för dig att börja gå i enskild terapi? Det kan vara bästa sättet för dig att bena ut dina egna önskemål i alltihop.

Just nu är det t ex tänkbart att du känner dig attraherad av någon annan mest som en sorts flykt, en upplevd lösning på problemen i din befintliga relation. Men det är ju bättre att du försöker ta reda på vad du innerst inne strävar efter. Annars står du snart med snarlika problem igen.

Parterapi är nog inte bästa formen för det, utan då tror jag mer på att du söker upp en egen terapeut.

2 gillningar

Svaret är väldigt enkelt… bedrägligt “enkelt” :woman_shrugging:

Du ska vara helt och totalt ärlig och uppriktigt med din man, berätta vad du känner, vad du vill, vad du saknar, vad du lockas av, din “relation” till denne andra man osv. och med den ärligheten så vågar du mycket, för det kostar på så in i grönsvedda att vara brutalt ärlig…

FÖR det är först då som du har chansen (men du har ingen garanti, för du kan riskera att loosa allt) att verkligen vinna. Vinna en “ny” relation med din man, med uppriktighet, ömsesidig vilja och ömsesidigt comittment som resultat :v:
OM han faktiskt fortfarande vill med dig, när du varit riktigt brutalt ärlig och uppriktig… men det är en chans du måste ta… om du vill ha en nystart på vitt papper :muscle: :v:

[EDIT] ELLER… så funkar det inte och ni går isär, men på ett ärligt och uppriktigt sätt som borgar för en ömsesidigt välvillig kontakt framöver.

3 gillningar

När jag läser din fråga så tolkar jag den som att du menar “vad ska jag göra för att få tillbaka attraktionen och reparera relationen?” Jag tänker att du ska ställa dig frågan från ett annat håll och fundera på vad du vill och behöver i livet, vad du mår bra av. Jag läser lite mellan raderna när du skriver att “han är så perfekt” att han är så omtänksam, ställt upp för dig etc och att du funderar på om det som förstört er relation är att du ställt upp på sex utan att vara sugen, och tänker att det också är något som skaver i hur du ser på er två. Att du försöker hitta vägar att anpassa dig efter honom kommer inte att fungera utan du behöver fundera på dina egna behov också. Som @trassel skriver kan en väg till att utforska detta vara enskild terapi.

1 gillning

Du har valt namnet “vadvilljagegentligen” vilket jag tycker är talande. Det förefaller för mig som att du inte är bekant med din egen sexualitet.

Åtminstone en gång i tiden var du attraherad av din man och det är därför ni nu har barn ihop. Eftersom du var väldigt ung när ni träffades så kanske din sexualitet bara har utvecklats med en stigande erfarenhet och du nu behöver mer stimulering för att hamna i zonen? Om du inte vill lämna din man så pröva att inkludera honom i utforskandet. Det finns inget som säger att du inte kan få tillbaka attraktionen. Har det skett en gång kan det ske två gånger, men det kommer inte gå av sig själv. Många som skiljer sig hittar tillbaka till varandra. Du måste dock veta vad som driver dig och verkligen våga utforska dina känslor.

Sedan tror jag det är oerhört hjälpsamt om man aktivt försöker skilja mellan kropp och huvud. Din kropp är ett skal, ett verktyg och den ska hjälpa ditt huvud. Inte tvärt om. Gör inte kroppen som du vill är det lättare att betvinga den än det är att betvinga huvudet. När jag läser din text känns det som att ditt huvud vill att familjen ska fungera men kroppen vill annorlunda.

Det är ett besvärande faktum att kvinnor blir kära i korrelation med hur deras ägglossning fungerar. (Det finns besvärande faktum kring mäns sexualitet också.) Det är alltså sällan så att “herr perfekt” har dykt upp och med sin överlägsna charm och manliga manlighet gjort just dig kåtast i världen. Snarare är det dina hormoner som stimulerar dina behov och eftersom du inte vet exakt hur din sexualitet fungerar blir du ett offer för händelser du inte förstår. Även om du faktiskt mött det mest attraktiva mannen, så vill jag berätta om en vän jag kände från universitetsvärlden som aktivt hade studerat vad de flesta kvinnor såg som attraktivt och kunde räkna sina erövringar i hundratals(!). Lita mer på ditt huvud än på din kropp. Lär dig hur din kropp fungerar. I ditt fall har du träffat en “kille på jobbet” - jaha? Är det inte där du faktiskt har chans att träffa killar? Så första bästa helt enkelt? :wink:

Du antyder att din depression sitter i att du inte tidigare vet vad du vill och känner. Det stämmer säkert men du förefaller fortfarande inte veta vad du vill och känner annars skulle du inte vara här och skriva. Livet har många prövningar och kanske är du orolig över vad du gjort med ditt liv så här långt och vad du skulle kunna åstadkomma. Jag är rätt säker på att “en ny man” inte är svaret på lyckan utan det är nog mer en fråga om hur du kan själv-förverkliga dig genom att få mer kunskap och färdigheter för att möta livets utmaningar. Dock kan det ju kännas som en familj är ett fängelse när man påbörjar en sådan resa. Det betyder inte att familjen måste kännas så om du får det utrymme du behöver.

Slutligen vill jag påpeka att för vissa människor är kroppen och den personliga sfären en del av deras identitet och all sorts inkräktande som vaccinsprutor, medicin, ovanlig mat eller otillfredsställande sex är en kränkning som inte går att förlåta. För andra är kroppen bara ett skal - ett verktyg i tankens tjänst. Jag ser en våldtäkt som det ett våldsamt övergrepp som går emot både tankens och kroppens vilja. Jag kan på intet sätt förlika mig med tanken att en kompromiss om sex skulle vara våldtäkt, snarare än en tråkig kompromiss som inte gör någon glad. Det känns inte riktigt friskt i mitt huvud att spekulera i huruvida du har blivit våldtagen eller inte. Är du våldtagen så vet du det. Det finns olika perspektiv dock och jag har ingen aning om vad som verkligen har hänt dig.

2 gillningar

En anekdot till: En vännina jag känner har vid flera tillfällen supit, träffat en man och knullat bara för att inse att han var en skit. Det vore problematiskt att se det som att hon kränkt sig själv för att hon har haft sex med människor hon egentligen inte ville ha sex med. Ännu mer problematiskt att föreställa sig att mannen skulle ha våldtagit kvinnan för att han inte insåg att hon aldrig skulle ha knullat honom om hon varit nykter.

Sanningen tror jag mer är så här: Du är en äcklig köttsäck som består av fler mikroorganismer och bakterier än mänskliga celler och under en kort period i ditt liv kommer andra människor vilja klämma på dig. Resten av livet kommer du önska att någon skulle vilja klämma på dig.