När är det över?

Hej på er,
En tråd som kanske finns sen tidigare.
En undran bara, när kände ni att det inte gick att leva med er partner längre?
Jag menar inte våld eller dyl utan mer känslan som fick er att börja fundera på riktigt.
Dela gärna era erfarenheter om ni har tid och lust.

Det svåra för mig var att veta vad som bara var en tillfällig svacka och vad som faktiskt var slutet på relationen.
Ganska länge försökte jag skylla mitt ex förändrade beteende på omständigheter. Kanske hade han en depression. Kanske mycket på jobbet. Kanske berodde det på mig. Etc

Men två saker blev sedan avgörande.

Dels att vi inte kunde prata om problemen. Han ville heller inte söka extern hjälp.

Och dels att jag inte längre mådde bra. Jag gjorde det mesta av allt jobb. Blev nonchalerad. Han var tvär, sur och grinig mot mig, vad jag än gjorde.

Till slut gjorde jag en notering varje dag på mitt mående, dvs hur det verkligen kändes att vara tillsammans med denne man dag för dag.
Och då kom ju svaret svart på vitt. Han förstörde mitt mående och mitt självförtroende, och det kunde jag inte bortförklara med någon svacka.

Sen är det aldrig lätt att bryta upp. Även när svaret kan verka självklart gör det fortfarande ont.

Men nu i efterhand är jag väldigt glad att jag tog steget. Min livsglädje kom tillbaka. Likaså min energi, styrka och självförtroende.

Så för mig kokar det ner till en punkt. Nämligen hur du mår. Mår du inte bra i relationen ska du tänka till. Likaså om du inte kan härleda era problem till något konkret som går att lösa

5 gillningar

Tänkvärt svar, jag håller med. Det behöver inte vara något speciellt utan bara en känsla av hur man mår.

Vi bråkar aldrig, har väl höjt rösten 2-3 ggr på 20 år, men vi har så tråkigt. Hon tittar på tv och jag läser, inget att prata om, tradigt sex men 2 fina barn som gör att man står ut.

Blir lätt så efter 20 år tillsammans.
Prata, sök hjälp. Hitta tillbaka till varann. Det behövs något så ni vaknar.
Att skiljas är ett helvete för er, barnen, vännerna, släkten.
Säger inte att man inte skall skiljas men… Gör något åt er situation!
Säg till din fru att du skriver på ett skilsmässoforum för råd… börja där.

5 gillningar

Ok, du har tråkigt för att du inte gör roliga saker. Att den bästa lösningen på det skulle vara att dumpa frugan och krossa familjen är jag inte helt såld på. Det finns en inte helt obetydlig risk att du finner dig sittandes och fortfarande har tråkigt för att du inte gör roliga saker, fast du har dessutom inte en intakt familj och hälften av släkt och vänner har försvunnit.

Poängen med det jag skrev är att du får ta och tänka efter.

Är hon orsaken till att du har tråkigt? Vägrar hon att leva livet - resa, gå på konserter, flörta? Tycker att det du vill göra inte passar henne, och därför bestämmer hon att du inte får göra det som du vill, och du lyder.

Eller är du orsaken till att du har tråkigt? Att dina känslor uppstår enbart baserat på input utifrån, så om ingen ser till att du har roligt - ja då kommer du sitta och ha tråkigt. Gäller även om du försöker lirka fram små förslag, och om hon då efter minsta lilla tveksamhet eller kanske bristande entusiasm, att du då drar tillbaka förslaget. Lägger band på din vilja. Och förbittras. Ser det som hennes fel att du låter din vilja tystas.

Eller har ni tråkigt för att ni har fastnat i tråkiga vanor? Roller och funktioner som fungerade bra en gång i tiden har fastnat. De funkar ju uppenbarligen inte för dig. Kanske hon också vill ändra på saker.

Om det är det första alternativet - att det är hennes fel du har tråkigt. Ja dumpa.
Om det är andra alternativet - risk du sitter och har tråkigt men är ensam sen. För du lägger ansvaret för din egen lycka i andras händer istället för att styra själv.
Om tredje alternativet - att ni har fastnat i tråkiga roller. Snacka med varann. Säg exakt som du känner. Att så som livet ser ut just nu är tråkigt. Fråga om hon känner detsamma. Bolla idéer, hitta en vision. Eller konstatera att ni är för olika och dela på er.

Du vantrivs och har tråkigt. Skilsmässa är en lösning, men inte på alla orsaker till tristess. För en del orsaker kan det nog t o m förvärra. Så ha kläm på orsaken till tristessen, varför du gör tråkiga saker.

7 gillningar

Tack för ditt insiktsfulla svar, jag håller med om väldigt mycket. Jag ska försöka få till ett biobesök i helgen till att börja med. Tack !

1 gillning

Förlåt men ni sitter hemma i varsitt hörn och pratar inte med varandra. Så då är bio det bästa du kan komma på?

Spela biljard, boule, bowla, gå ut och ät. Leta upp en utställning på ett museum någonstans.
Nu är det aningen kallt ute men man kan få till en schysst picknick om man bara klär sig ordentligt.

Vad gjorde ni förr? Något ställe som ni var på date som ni båda två minns med värme?

Nu vet jag inte var ni bor och vilka möjligheter ni har till att hitta på saker men det går!

Dina tanke att göra något är absolut god men jag tror att om det ska ha en effekt så behöver ni göra något där ni faktiskt umgås och pratar med varandra.

5 gillningar

Tack för ditt svar, en bio för mig är detsamma som mat innan eller efter. Det glömde jag skriva.

1 gillning

Det lät ju mycket bättre :slight_smile:

Ärligt talat tror jag det är en överhängande risk att det redan är över om man söker sig in på det här forumet, skaffar sig ett konto och börjar skriva. Uppenbarligen inte för alla, alltid, men skulle man räkna på det, även om man plockade bort lämnade, skulle man nog stå med en rätt dyster prognos. Och hur länge har du varit här på forumet Peter70, och skrivit om ungefär samma problem i ditt äktenskap som inte tycks vara närmare en lösning?

Oj då, här pushar vi varandra… ursäkta men mina problem är inte så svåra som dina i alla fall med problem med bolån och dyl. Jag är härinne för att höra andra människors åsikter och synpunkter, jag tycker många har väldigt kloka infall som jag tar åt mig och reflekterar över men dumma kommentarer undanbedes vänligt.

Jag är ledsen att du uppfattade det som en dum kommentar. Det var verkligen inte min mening. Min mening var att svara på din fråga. “När är det över?”

Men om jag ska utveckla både från egen erfarenhet och andras så var poängen ungefär att om man har insett att man har så allvarligt problem att en trolig/möjlig konsekvens är skilsmässa, och inte inom relativt kort tidsrymd från den insikten antingen hittat ett sätt att jobba framåt för att lösa problematiken eller kommit till en acceptans att den inte kommer att kunna lösas men att man bestämt sig för att stanna i äktenskapet ändå och leva med det, så skulle jag säga att det är över. Och därmed också att detta är vad jag skulle säga om ditt individuella fall…

Ok så kan det säkert vara. Jag/ vi får skärpa oss och kämpa på.

Ska man behöva kämpa? Både ja och nej tror jag. Att ha kul efter 20 år kräver något från er båda. Och ni måste tycka att det är värt det.

Jag tror att alla relationer hamnar i svackor och årstiden kanske inte heller hjälper ens humör.

Om ni har tråkigt, beror det verkligen enbart på den andra parten? Kanske, men oftast måste ju en av två ta initiativ. Om det bemöts med suck, stön och ointresse, då kanske det är svårt, men man har ju liksom inte roligare än man gör sig :smile:

Jag tror att ha kul ihop och vara tillsammans är lösningen på de flesta av de saker du radar upp, att känna tvåsamhet, dela ansvar och ha kul i vardagen löser väl det mesta?

Annars är det ju lite som en del andra skriver att alternativet är att ge upp relationen, men ligger ”ert problem” bara hos din fru? Kan du bli nöjd med henne utan att önska att hon förändras? Hon kanske också tycker det är trist med dig men vet inget annat…
Ni måste ju prata.
:heart:

1 gillning

Tack för dina bra synpunkter. Ikväll ska jag föreslå bio och mat på lördag kväll så får vi se.

3 gillningar

Ett förhållande är något man måste arbete med/på för att det ska fungera, utvecklas och växa. Om man slarvar med underhållet så räcker det inte med “vanlig service” utan då får man kämpa för att hamna på rätt bana, eller på en ny bana. Om man väljer att inte kämpa utan fortsätter på det redan invanda spåret fast att man börjar ha lite roligt tillsammans tror jag inte räcker i längden. Det är som att fylla på olja i motorn utan att byta ut den gamla oljan eller byta oljefilter. Det blir skit i längden.

Så ja, kämpa får man göra men inte alltid. Har relationen stagnerat så är det nog inte så lätt att bara börja ha roligt ihop. Och det är där jag tror att många misslyckas. Man vet inte hur man ska göra. I TS fall kanske kampen är att komma tillbaka till att faktiskt göra saker tillsammans och våga ha roligt tillsammans.

Oavsett vad så krävs det att det är två som vill och två som gör jobbet även om man anser att det är den ena som felar :slight_smile:

2 gillningar

Nu var det visserligen mitt ex som tog steget till skilsmässa förra året, men man har ju hunnit reflektera en hel del sen dess :wink: Där och då visste jag att vi hade problem, men var villig att kämpa för äktenskapet… nu undrar jag varför jag inte gick tidigare.

Det jag tänker på då är tiden innan våra bråk eskalerade. Vi hade väldigt olika syn och värderingar på mycket, så kompromiss hörde till vardagen (fast vi var dåliga på att möta varandra). Våra gemensamma instressen minskade för varje år och vi levde mest bredvid varandra. Jag gick också med en känsla av att bli missförstådd och fick tänka på hur jag uttryckte mig till honom.

Men det största i det hela är väl att han bidrog inte till min lycka, kort sagt. Jag kände mig inte prioriterad i hans liv. Vårt förhållande var inte som en trygghet för mig mot slutet, jag kände inte att om det är jobbigt för mig så finns han där på det sätt jag behöver.

Lite luddigt kanske :smiley:

1 gillning