Hej!
Vi skilde oss i januari 2016, berättade för barnen (då 13 och 11) i mars och skaffade en extra lägenhet i juli.
Nu är vi inne på andra året med den lösningen: barnen bor hela tiden i huset och vi, mamman och pappan, pendlar av och an mellan ettan och hemmet. Jag ångrar ingenting. Vi har varit ihop så pass länge (18 år) att det tar tid för alla att bryta och förstå vad som händer. Det känns verkligen som en organisk skilsmässa när man gör på det här sättet och jag har det mycket hellre så än ett abrupt avslut där alla klipper banden på en gång och sen sitter på varsitt ensamt håll och slickar såren lika länge. Det här har också varit tungt på sitt sätt, men jag tror att vi kommer att kunna hållas som vänner tack vare den här lösningen och jag tror också att det varit viktigt för barnen att se att vi kan umgås och på ett sätt dela skilsmässan. Och det här har faktiskt varit en mjuklandning för alla.
Första året pendlade vi vecka-vecka. Det var jättetungt praktiskt och jag kände det som att jag jonglerade med kappsäckar. Samtidigt tänkte jag att det är bättre att jag gör det än att barnen gör det. Det var hela tiden en tröstande tanke, att pendlar inte vi av och an så är det barnen som måste göra det och det är ju i alla fall rättvist att vi får känna på hur det känns innan vi utsätter dem för den saken. Ett rätt splittrat liv.
Sen förra sommaren har vi börjat slarva med bytesdagarna och tar det lite som det kommer. Jag mår bättre om jag bor länge i streck på ett och samma ställe, så en gång bodde jag nästan tre månader i huset. Men mitt ex hängde ofta där då och fixade på gården, han sov ofta i lekstugan och har sitt musikrum i garaget, så barnen träffade honom ändå.
Klart jag har varit irriterad på grejer under åren, men då sånt dyker upp hjälper det ju en också att inse varför man skilde sig och det blir dessutom tydligt vilka strukturella problem som är hans och vilka som faktiskt är mina. Många insikter har trillat in på vägen.
Med tiden har ju också barnen vuxit och mognat in i det här. De är 15 och 13 nu och vi ska hålla på såhär till nästa sommar. Lagom till att de blir 16 och 14 tänkte vi sälja huset och gå vidare på olika håll. Och nu börjar alla känna sig redo för det och till och med se fram emot det. Flytten kommer inte att bli ett trauma som det åtminstone hade blivit för mig och helt säkert också för alla andra, då för två år sedan.
Många säger ju att det här funkar tills någon träffar en ny. Men vi har båda träffat nya nu och våra barn har också träffat dem och tycker dessutom om dem. Helt lätt har det förstås inte varit. Jag har utvecklat en distansrelation med en person och vi har setts en gång i månaden i ett år. När han kommit hit har vi hyrt stugor för att inte dra in honom i hemmet. Första året var mitt x inne i en stor kris och var extremt svartsjuk, så det var mycket pendlande i känslor med det också.
Sen lugnade han ner sig och träffade en flickvän i augusti i år. Då kraschade jag och förstod på ett sätt vad som hänt först då, att vi verkligen skilt oss. Men det måste ju också hända, jag hade på ett sätt längtat efter att landa, kände mig uppe i luften på många sätt under det första året.
Mitt ex har ofta bott med sin flickvän i lägenheten av ekonomiska och praktiska skäl. I början kändes det galet och tufft att stöta på deras blombuketter och kärleksbrev och att de sover och har sex i min säng etc. Men sen när jag kraschat klart så insåg jag ju att jag är glad för mitt x. Jag vill ju att han ska ha det bra. Och mina tunga känslor handlade inte om att jag vill ha honom tillbaka. Så då blir det också lättare att unna dem lyckan.
En skilsmässa handlar om långsam utveckling av känslor och det har varit många känslor de här två åren, för alla. Men också en mognad. Och vi har på nåt vis alltid dragit åt samma håll, finns kärleken och välviljan där i grunden så kan man faktiskt skiljas tillsammans, har jag märkt nu.
Känns som att vi är i det skedet nu att alla är mogna i den här skilsmässan. I år är problemen inte så stora, utan vi håller på såhär tills det blir läge att sälja huset i vår. Och då är det liksom sista anhalten i skilsmässan. Och något vi kan göra och koncentrera oss på utan de uppslitande, kaotiska känslor som fanns i situationen då för två år sen. För oss blev det alltså känslorna först, det praktiska sen. Och som sagt tog vi oss på nåt vis igenom det här tillsammans. Vande oss långsamt, långsamt och märkte att vi stod för varje litet steg vi tog.
Den här lösningen är inte alls dum. Jag kommer aldrig att ångra den tror jag.