Svårbegripligt hur det där kunde kännas bra… för dig 
1 gillning
Jag syftade på att han sa flera gånger att han verkligen var att han älskar mig.
Två år är ganska länge att vara ifrån varandra, men du har rätt.
Jag kan förstå att det var det som kändes bra…men inledningen då?
Att först få höra så otroligt mycket gravt nedsättande termer rörande din egen person för att han sen ska ynka sig, snyfta och säga hur mycket han älskar dig, samma du som enligt honom är/har alla dessa gravt patologiska egenskaper… tycker du inte att det blev en väldigt tvivelaktig och närmast creepy konklusion från hans sida? 
1 gillning
Jag tror min första flickvän ville hitta tillbaka.
Dock ville hon inte ha barn och det ville jag.
Efter min separation återupptog vi kontakten.
Tror hon ville vi skulle försöka igen men hon var lika lynnig i humöret och ville att jag skulle föra mig och vara på ett sätt jag varken var bekväm med eller klarade av.
Om ni två ska hitta tillbaks känns det som att minst en av er måste ändra på grundläggande karaktär, egenskaper och sin önskan om vad en relation ska vara.
1 gillning
Jag förstår verkligen inte.
Om man beskriver sin relation som destruktiv, varför vill man då hitta tillbaks? Vad är det man söker och vill ha då?
Är barn inblandade så blir jag orolig. Ingen ska behöva växa upp med vuxna i en destruktiv relation. Det är vårt vuxenansvar att inte utsätta barn för denna miljön, men ärligt, även oss själva.
Du borde fokusera på avgiftning från denne man.
Att han dessutom beskriver dig som
Håller du med om det? Är det så här du är? I så fall tycker jag att du ska gå i terapi för om det stämmer så lär det ju bli väldigt svårt att ha en bra relation.
Eller är det er dålig kemi som gör att dessa sidor kommer fram? Eller kanske är det bara hans subjektiva åsikt?
Ömsesidig respekt är en basal grundpelare i en relation. Beskrivningen av dig är inte en bra början.
2 gillningar
Nu skriver jag om allt det negativa här. Som ni förstår så är jag inte helt efterbliven att jag vill ha tillbaka något som bara är dåligt. Han är såklart otroligt kärleksfull när vi har det bra, omtänksam, generös, lojal, framtidstänkande, VI-tänkande, varm, bra i sängen etc etc. Det är när han känner att jag blir som ett barn och tänker egoistiskt som hans dåliga sidor kommer fram. Det är inte OK, men så har det varit.
Jag inser mina problem med att jag är egoist i tvåsamheten, att jag kan ljuga en hel del om en person är misstänksam och frågar ut för mycket så jag känner mig ställd mot väggen och jag blir som ett barn i vissa sammanhang. Som jag skrev så går jag i terapi just pga detta, eftersom jag insåg att jag måste ta tag i dessa bitar så jag inte går igenom samma sak igen i nästa relation. Sedan att han triggar igång mina sämre sidor ännu mer är en annan sak. Han blandar sig och vill bestämma över mig och mitt liv, tex vilka personer som är bra för mig och vilka som inte är det. Han vill inte att jag umgås med vissa och då måste jag ljuga om att jag faktiskt umgås med dessa vänner för att inte det ska bli bråk. Eller om jag någon gång gjort botox, så får jag inte göra det för honom, eftersom han hatar sånt. Då måste jag gömma det för honom. Jag har ingen fri vilja att tycka och tänka som jag vill. Om jag tycker att jag inte vill bo med någon som har yngre barn så måste JAG ändra mig så att jag börjar tycka om barnen och situationen, Eller att jag inte fick ha vem jag ville på min fb eller insta…alltid detta bråk om att jag har någon manlig kollega sedan 10 år kvar och att de måste bort.
istället för att inse att vi tycker och tänker olika. Men det är lika mycket mitt fel att jag stannat kvar. Jag borde ha avslutat tidigare om jag inte accepterade läget.
DÄR har du själva kvintessensen i hela er relation… ni är inte rätt för varandra på något enda plan som du beskriver er relation!
1 gillning
Nej det har du rätt i !!
1 gillning