Någon som avslutat och sedan hittat tillbaka?

Efter 6 års destruktivt förhållande så börjar jag bli väldigt mogen för att lämna. Vi kommer ingenstans. Tidigare var det mest han som kämpade och nu är det jag som kämpar mer. Jag önskar att vi kunde släppa allt gammalt och tänka här och nu och framåt. Detta klarar inte han, utan tycker att jag förstört så mycket, att det nu är min tur att kämpa. Så fungerar det inte! Han anser att enbart jag är skuld till allt som hänt och att jag förstört allt i hans liv. Då frågar jag varför han inte lämnat för längesen. Han säger då att hoppet om att jag ska ändra mig finns kvar. Jag vet att i en relation så kan inte bara EN person ändra på sig, utan båda måste vilja.

Nu har han velat ta en paus igen för att vi ska tänka, då han vet att det värsta jag vet är pauser och slut. Jag vill antingen eller! Men han vill att jag ska sakna honom och inse att jag måste ändra mig och bli en bättre människa. Jag har alltid varit livrädd att förlora honom, så jag accepterar allt och kommer alltid tillbaka. Nu märker jag att det bara blir värre och värre hela tiden. Vi bråkar och tjafsar non stop. Hur mycket jag än vill och älskar honom så måste jag återfå respekten och avsluta en gång för alla.

Jag vet hur fruktansvärt svårt det är och jag kommer vilja kontakta honom och ångra mitt beslut. Men om det någonsin ska kunna bli vi igen så måste jag avsluta så att han, om inte annat slutar leka med mig och eventuellt tänker till och återfår respekten. Förmodligen blir det aldrig mer vi igen, men då finns där iallafall en liten chans för oss.

Någon därute som varit i en destruktiv relation där man bråkar hela tiden och inte kommer överens, utan det är krig non-stop blandat med kärlek och passion och där man efter en längre paus hittar tillbaka igen?

1 gillning

Är det inte dags att inse att ni inte är kompatibla för fem öre? Att om det ska fungera är en av er tvugna att förändras i grunden? Alla era konflikter kommer att tröska ur de känslor ni har för varandra. Er relation tar mer energi än den ger. Lägg ner, ni är inte bra för varandra.

3 gillningar

Jag har inte varit i en destruktiv relation och hittat tillbaka, än. Det är mindre än 5 månader sen han lämnade mig. MEN, det var på många sätt en destruktiv relation, som jag pga min kärlek till honom, förmodligen aldrig hade lämnat. Nu, med lite distans, förstår jag exakt hur destrukiv den relationen var.
Trots att jag blivit lämnad , sviken och ljugen för så har jag idag mycket mindre ångest och inte stress än när vi var tillsammans. Efter min utmattning för några år sen fick jag aldrig tillbaka min energi, sov 1, 2 ibland 3 timmar om dagarna. Nu? Ingenting. Jag är säker på att det beror på att jag inte längre lever med konstant ångest över min relation.

Sulle mitt ex och jag hitta tillbaka, så skulle saker behöva förändras på djupet, för så som jag mådde i en relation med lögner, bristande respekt, svek och silent treatment, så har jag inte råd att må igen.
Så, lämna. Är det meningen att vara ni så hittar ni tillbaka, men se då också till att saker på riktigt förändras.

3 gillningar

Tack för din historia och tips :slight_smile:
Hoppas du ändå på att det ska bli ni igen? Vad var anledningen till att han gjorde slut? Har ni båda kunnat hålla er ifrån att kontakta den andra? Avföljt på insta och fb? Usch, tycker det är riktigt jobbigt, men håller med i allt du skriver. När man fått perspektiv på det så inser man hur destruktivt det verkligen var och att man mår bättre utan denna ständiga oro, bråk, tjafs, bristande respekt, ghosting etc.

2 gillningar

Han hittade en kollega som han inledde en flirt med och en dag bara drog han. 5 minuter så var han borta, mem det fanns absolut ingen annan. Sen har jag både pratat med vänner som bor på hans gata och kollegan ifråga och succesivt fått veta allt mer, och i takt med det erkände han mer.
Nej vi har ingen kontakt. Har haft varandra blockade på sociala medier men inte just nu, däremot följer vi inte varandra.

Någonstans kan jag önska att vi en dag ska hitta tillbaka, men jag har svårt att tro innerst inne att han någonsin steppar upp, är helt ärlig och tar ansvar för allt han gjort. Och gör han inte det, så kan jag inte gå tillbaka oavsett vad, då är det inte värt det. Det deatruktiva med min svartsjuka och hans lögner, mina utbrott och hans silent treatment skulle komma tillbaka och så kan jag inte leva.

Har det någonsin varit riktigt bra mellan er? Vad är det exakt det du vill hitta tillbaka till? Hur många gånger har ni inte gjort slut nu?
Ni må ha passion… men ärligt så är jag lite osäker om jag skulle säga kärlek. Beroende mer troligt.

Tror att ska man hitta tillbaka så måste det funnits någon trygghet, samhörighet att hitta tillbaka till.

2 gillningar

Nej tror aldrig det varit riktigt bra som en vanlig stabil relation.Det har jag iof inte haft med något annat ex heller för den delen, utan det blir alltid dramatik och destruktivitet, så jag har ett mönster. Han däremot har alltid haft långa stabila förhållanden utan bråk. Därför anklagar jag mig själv mycket. Jag har alltid trott att jag är något mer än någon annan, snyggare och bättre etc. Jag knäcker männen totalt och får dem att känna sig otillräckliga och värdelösa. De känner att de går som på äggskal, säger alla mina ex.

Sedan att min partner mådde så dåligt över det hela att han började kalla mig fula saker och var elak och tryckte ner mig är en annan sak. Så nej, jag vet inte vad vi kämpar för, men vi hoppas väl på något mirakel, för när vi har det bra och jag är sådär varm och kärleksfull och inga barn är ivägen så är vi det lyckligaste och kära paret i världen.

Syster.
Blandar jag ihop dig med någon annan?
Tyckte du i en annan tråd någon annanstans i ett annat inlägg beskrev att hans x hade samma problem med honom som du har och att det var därför hon lämnade honom.

Är det möjligen så att du är empat som drar till dig narcissister?

1 gillning

Eller tvärt om… Jag känner igen mig otroligt mycket i vad hon skriver. Har också aldrig hade några direkt problem så, men väl två förhållanden med kvinnor som gjort mig illa. Då händer det att man slår bakut till slut, men blir då såklart anklagad för det ena och andra.

Skillnaden med TS är att mina ex aldrig öppet skulle erkänna att de beter sig så. Hade det hänt hade jag nog orkar kämpa lite mer för att de skulle få hjälp.

2 gillningar

Är det han som har sagt det eller hur vet du det? Tänker att han har mycket att vinna på att få det att se ut så och inbilla dig att allt är ditt fel. Och även om något kan se stabilt ut utåt (och särskilt i efterhand, på bilder etc) så är det heller inte säkert att det är det bakom kulisserna.

Sen tänker jag oavsett, att ser du ett destruktivt mönster om går igen i dina relationer kan det var bra att försöka ta hjälp för det. Både med hur du agerar själv, men det kanske också finns ett mönster i männen du väljer som du behöver få hjälp med att bryta. Jag har t ex börjat inse att jag nog väljer otillgängliga män för att jag har en undvikande anknytning och blir rädd av närhet, men det är precis tvärtemot vad jag egentligen behöver så det är något som jag vill jobba med, framför allt hos mig själv men också så att jag kan hitta en man som är mer trygg i sig själv.

1 gillning

Jag har säkerligen otrygg ambivalent anknytning och blir ganska krävande och klängig ett tag in i relationen. I början är jag den otrygga undvikande, eftersom jag förmodligen är rädd för att bli sårad. Känns som att jag har allt negativt.

3 gillningar

De kommer alltid att vara hans barn. De är en del av paketet om du är tillsammans med honom.

1 gillning

Det låter som mig😅

1 gillning

Tror kanske man lätt ger sig själv massa kritik när man blir lämnad.

Själv känner jag att det är så jäkla korkat att jag inte hörde vad mitt ex klagade på. Gick i försvar.

Sen är det 1000 andra saker man kan se som problematiska när man tittar över tid.

Men när attraktionen är borta går det snabbt utför.

Märker på hur mitt ex säger att hon älskar mig som en vän. Om alla problem verkligen var så hemska skulle hon inte säga så tror jag. Men attraktionen är puts väck

2 gillningar

Och mig :see_no_evil:

1 gillning

Om du varit i en destruktiv relation i sex år, varför skulle det ändras om ni går isär och sedan blir ihop igen?

Så ni är ihop, men han hoppas att du ska ändra dig, så han vill egentligen vara ihop med någon som inte är som du är.
Hör du inte hur galet det låter?

Ni mår inte bra ihop. Ni är antingen rädda för att vara själva då eller kära i en person som inte er partner är, men ni tror eller hoppas att den personen ska bli någon annan då eller?

Jag förstår inte vad du eller din partner hoppas på, när ni aldrig verkar ha haft det bra. Varför vill du ens ha en återförening när du beskriver din relation som destruktiv?

3 gillningar

Ja ibland är det svårt att känna skillnad på om fjärilarna i magen är förälskelse eller oro, om passionen är kärlek eller bekräftelse på att någon som nyss var arg på en vill ha en igen.

2 gillningar

Han var med mig hos psykologen igår och berättade sin version av hur han känner i relationen. Att ja är egoist, mytoman och saknar empati och narcissist som bara tänker på mig själv i första hand. Han tom grät och sa hur mycket han älskar mig.

Detta kändes bra, men på något sätt så känner jag ändå att all skuld läggs enbart på mig. han ser inte sina egna fel och då kommer det ändå aldrig att fungera mellan oss känner jag. Jag försökte förklara för honom idag hur jag känner och bestämde till slut att vi nog bör ta några månaders paus för att känna efter, under tiden jag går i terapi. För även om jag får hjälp så kommer jag inte bli en annan person inom det närmsta. Samtidigt så hoppas jag att han kanske inser att även han måste ändra på vissa bitar för att det ska fungera. Nu tror jag inte att han kommer att komma till insikt, men OM han skulle göra det så är ju detta vår enda chans. Under tiden får jag leva mitt liv med träning, fokus på vänner och familj och jobb, resa när och om jag vill och dricka bubbel när och om jag vill. Ingen kontrollant som ständigt ska bestämma över mitt liv. Tror att det kommer att kännas befriande att själv kunna planera mitt liv och slippa ovissheten OM vi ska träffas denna helgen, OM vi ska fira jul ihop, OM vi ska resa etc etc.

1 gillning

Been there done that.

Nu är vi skilda och mitt liv är nästan harmoniskt… rätt nyligtbså vi har ändå kontakt, och ibland får jag mig en skopa ovett.

Men i det stora hela är det sååå skönt.

Jag var väldigt osäker om det var rätt val…men jag blir säkrare och säkrare föe var dag som går.
Jag tror att är man i det så är man osäker vad man vill (fast man innerst inne vet)…och sen när steget är taget är det som att släppa ut en fågel ur en bur… i mitt fall…å flera vänner som sagt lika.

4 gillningar

Varför man är kvar i destruktiva relationer är nog för att det är så starka känslor som går mellan hat och stark passion och kärlek. Man blir som nykär och hoppet finns där att det ska fungera någon gång. Hoppet är det sista som överger en. Lätt att säga att man bara ska lämna och gå vidare…lättare sagt än gjort.

Därför frågar jag inte om tips eller råd, utan om någon hittat tillbaka efter en paus. Hur lång var pausen och hur kändes det efter det?