Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Någon mer som är tveksam till att träffa någon ”ny”?

Då ska du ju inte på något sätt ge några inviter till några män… vi män har också ett sårbart hjärta!

@skildkille81 Du blandar nog ihop mig med någon annan. Det är 4.5 år sen skilsmässoansökan låg på bordet och jag flyttade ut på halvtid till ett hyrrum. Ganska lång tid, tycker jag själv, men färdigbearbetat är det ändå inte.

1 gillning

@Flodis49 Vet inte vem du svarade, men den som sig i leken ger, den får leken tåla. Är man bara ärlig tycker jag man får göra exakt vad man vill. Kk är inte min grej, men jag vill inte ha någon inblandning i mitt vardagsliv. Ses och umgås ibland känns lagom för mig.

Problemet är nog att hitta en man som är värd engagemanget. De flesta faller platt när man lärt känna dem lite. Men som sagt, dejting är inte min grej, det är för många män som söker snabba sexuella förbindelser och side-chicks.

1 gillning

Känner precis likadant . Orkar man gå in i ngt nytt ? Räcker det inte med de barnen man själv satt till världen ??

2 gillningar

Det räcker VÄLDIGT långt enligt mig, iaf. när man har både definierat och värderat sig själv som (d)en autonom person :pray: :muscle: :ok_hand:

Sedan säger jag inte därmed att det räcker för tid och evighet, men det är en väldigt bra början.

3 gillningar

okej, Jag läste tråden som du skrev för ca ett år sedan, och trodde att det var då själva skilsmässan satte fart. Och då är det ju ungefär ett år endast.

Det var lite det som kändes konstigt för mig, då barnens mamma blev tillsammans med den nya innan vi ens hade skilt oss. Och hur vänner kunde “påhejad” att hitta någon ny redan efter ett halvår. Jag hade inte vart “färdig” då. Jag tyckte om de som förstod att jag behövde lång tid att sörja mitt förra äktenskap utan att hamna i bitterhet hela tiden.

Ja, det gick väldigt långsamt allting. Allting har tagit 100 år känns det som. Bodde i ”hyrrummet” länge. Sen i ett hus tillfälligt. Då började barnen bo vv. Sen köpte jag mitt hus, drygt ett år sen nu.

Började dejta efter ca 2.5 år. Men det var svårt. La ner efter nåt halvår. Dejtade en man ett par månader. Sen var det en dejt som jag bara träffade ett par gånger. Släppte sen dejtingen.

Träffade mannen jag träffar nu efter ytterligare 8-9 månader, genom gemensamma vänner. Men funderar på om jag faktiskt ska vara singel istället.

2 gillningar

@onedaymore känner precis som dig. Känner mig riktigt skadad inombords. Vet inte hur jag ska våga känna tillit till någon igen. Levde i en relation med en person som otrygg undvikande och som stängde in sig i sitt skal så fort jag ville komma nära henne.
Blev lämnad och en stor anledning tror jag var att vi hade olika anknytningsmönster.
Känns rätt hopplöst nu. Vill ha en ”riktig” relation, någon att dela vardagen med inte bara någon att göra roliga saker med varann helg.

@onedaymore Jag är precis tvärtom. Vill absolut inte dela vardag. Vill ha roligt och trevligt umgänge varannan helg. Men jag tycker faktiskt att de premisserna också är en ”riktig” relation. Att jag inte vill ha inblandning i min vardag handlar mest om barnen.

2 gillningar

Jag tror att du kanske blandade ihop mig med någon annan=) men kan för all del ge min syn på saken =)

Jag vill nog dela vardag i den bemärkelsen att känna tryggheten i att veta att någon finns där för mig. Någon som känner mig utan fasader och som stannar i både med- och motgångar. Någon som tar halva ansvaret över relationen.
Om det innebär giftermål eller ens samboskap lägger jag ingen värdering i och vet inte ens själv vad jag skulle föredra. Visst vill jag fortfarande ha en personlig integritet och egentid, men med rätt person går det nog att kombinera även genom att bo tillsammans.

Men mitt mål är att hitta någon som inte bara ser mig som ett bekvämt tidsfördriv när det passar, utan som kan finnas på ett mer beständigt sätt. Och någon som inte utnyttjar min snällhet och tar det han kan, för att sedan bete sig som en tjurig barnunge om jag någon gång behöver honom tillbaka. Ett mer jämlikt och stabilt förhållande, helt enkelt

Det kan låta självklart, men är förbaskat svårt för mig att hitta…

8 gillningar

Hej.

Jag skilde mig i maj förra året. Jag träffade en ny i januari i år men var tveksam från början. Kände mig glad och sedd och han var jättegullig o rar. Gjorde slut efter ngn månad men blev tillsammans igen. Jag störde mig på småsaker, sånt man inte ska känna när man är nykär. Jag var upp o ner i tio månader innan jag helt gjorde slut. Jag var inte redo helt enkelt, var inte schysst mot honom och inte mot mig själv. Tror jag blev mer kär i känslan att ha någon, att bli sedd, älskad igen.
Nu har jag varit själv i över en månad och det känns helt okej. Jo jag saknar närhet så otroligt mycket, att krama o mysa men jag måste ta itu med mig själv först innan jag kan öppna mitt hjärta till 100%. Gå in i dig själv och ställ frågan, vad vill du? Ge allt eller släppa? Man får vara egoistisk, mår man inte bra själv och inte kan släppa in så kommer det inte funka i längden.
Lycka till

3 gillningar

@onedaymore jag håller med dig.Även fast jag är relativt nyseparerad så vet e tusan om jag senare kommer vara sugen att ge sig in i nätdejting träsket, jag har nätdejtat en hel del emellan mina förhållanden men nu vet jag inte om jag någonsin orkar ge mig in där igen. Min senaste relation som höll i 3,5 år var frukten av nätdejt(Tinder). Mitt ex sa när hon lämnade mig att hon ganska snart ska ge sig ut där finna ny lycka på Tinder. Hon fick verkligen mig att känna mig som en förbrukad sak. Känns som om folk bara hoppar runt, träffar någon, upptäcker efter ett tag att gräset troligtvis är grönare och ger sig ut på ny jakt, inte intresserad att jobba med relationen de har. Inte konstigt att vi lever i ett land med flest enmanshushåll i världen. Funderar också på att hitta alternativa sätt att träffa någon te x via hobby etc.

1 gillning

Usch, känner igen mig. Väldigt osugen på att börja om. Men vill ju leva i en trygg och beständig tvåsamhet. Men jag är långt ifrån redo att börja dejta, så tänker att det får bli ett senare ”problem”.

2 gillningar

Tyvärr ligger det mycket i det. Slit och släng-mentalitet.
Även mitt ex tröttnade så fort det inte var nytt och spännande längre. Han hade inget intresse av att låta den första förälskelsen djupna till mer “riktig” kärlek eller att värna om den fina grund vi ändå hade. Varken dåtid eller framtid spelade någon roll.

Klart att relationer kräver jobb. Men säg något som inte kräver jobb? Jag är inte rädd för jobb, eftersom en fin relation definitivt är värd mödan.

2 gillningar

@MariEv Oj vad jag känner igen mig! Retar upp mig hela tiden på små (och stora) saker.

För min del tror jag det beror på att jag och min dejt är för olika.

Svarar på trådens rubrik. Ja, jag är efter 3,5 år väldigt tveksam till att träffa någon att leva med, till och med som särbo. Vad skulle det ge mig för mervärden liksom? Skulle jag få ha mina barn mer? Skulle jag få mer egen tid till mina intressen? Nej, troligtvis inte. Det skulle bli mer kompromisser etc. och för vad? Samtal, sex och närhet? Det ordnar sig ändå. Dessutom skulle jag utsätta mig för en stor risk känslomässigt och ekonomiskt. Tror inte jag klarar att resa mig från en sån smäll till, så är det värt det? Nej, säger jag för tillfället. Det ska vara högsta vinsten av kvinnor för att det ska vara värt det. Och än så länge efter 15-20 dejter och allmänt spanande har jag inte noterat någon sådan kvinna, som inte varit upptagen av naturliga anledningar.

5 gillningar

@Johan40
Snart smäller det till :slight_smile:

1 gillning

Ja i skogen i alla fall :slight_smile:

@Johan40 Mycket bra uttryckt!!

@Johan40 Utöver frågan om vad en relation faktiskt tillför så kommer det krav på att man ska ses, svara på sms, vara gullig osv osv, bekräftelse i tid och otid, plus att det tar tid från mina intressen.

1 gillning