Precis!
Men både ahaaa-upplevelsen, såväl som den outsägliga tillfredsställelsen i att äntligen ha insett vikten och dessutom ha lärt sig hur man faktiskt gör när man krattar manegen enbart för sig själv, genom att konsekvent vägra kratta åt vuxna måndagsexemplar är lika gigantisk som den har varit dyrköpt 
Den lärdomen hoppas jag innerligt att jag aldrig någonsin kommer att tillåta att äventyras igen 
Autist eller ej, så pratade jag med mannen ifråga idag och slogs återigen av hans totala oförmåga att läsa av och förstå hur jag fungerar.
Jag har varit stressad en period, inget allvarligt men jag har barnen själv just nu och det är svårt att hinna med helt enkelt.
Han är ju snäll och vill hjälpa, men det blir ju så fel. Han föreslog att jag skulle dra ner på det fritidsintresse som är det mest avstressande jag har i hela min tillvaro.
Han kunde ju sagt vad som helst, utom det. Du kan väl be chefen om städhjälp, be moster hämta barnen, skicka barnen till mormor över helgen, boka matkasse. Det finns ju tusen saker som kan avlasta vardagen. Och ja, jag blev jättesur. Otroligt korkad kommentar.
Jag vill nog gärna träffa någon ny, men har så förbaskat dåliga erfarenheter.
Vågar jag?
Kan jag?
Vill någon ha mig?
Vill jag ha någon?
Jag är inte redo nu, det står åtminstone klart, men jag funderar mycket på hur mitt liv kan se ut framöver när det gäller relationer.
Men chansen att få träffa en bra man för en bra relation känna så osannolikt, på gränsen till omöjligt, att jag är halvt inställd på att leva ensam resten av livet. För jag vet åtminstone att jag inte orkar gå in i ett nytt förhållande där jag återigen måste förstå och lirka och dadda och förneka mig själv.
Svar till @onedaymore
Jag tycket faktiskt att det låter sunt. Du behöver rå om dig själv och du ställer krav på en relation. Och det är fullt rimliga krav du har tycker jag!
Jag blir till och med lite avundsjuk. Längtan efter en relation gör att jag tar irrationella eller olämpliga beslut. Rädslan för att bli övergiven gör att jag inte litar på någon.
Fördelen tycker jag med ett nytt förhållande “i andra halvlek” är att man kan välja nivå på engagemang. T.ex. har jag och min nye sambo inte gemensam ekonomi, vi tar var och en hand om våra egna barn, bilar, djur mm. På så vis slipper vi gräl om ekonomi, barnuppfostran mm. En förutsättning är att man inte mår dåligt av att se hur den andre sköter något, vad det nu är. Jag daddar inte honom i något! Känner mig också säker på att om/när vi går skilda vägar så kommer det att vara enkelt mtp att vi båda har vårt eget.
Ja - och samtidigt är det ett problem. Eftersom jag också var nöjd med självständigheten i ekonomi, eget boende mm så tog det lång tid innan jag insåg att min särbo höll distansen på ett helt annat sätt än vad jag gjorde.
Han engagerade sig inte lika djupt känslomässigt. Om vi hade haft för avsikt att flytta ihop i “vanlig” takt och kanske skaffa gemensam ekonomi så hade jag genomskådat hans bristande intresse mycket snabbare.
Jag var ju övertygad om att vår relation gick i rätt riktning. Jag trodde verkligen att han hade för avsikt att flytta ihop med mig så småningom. Typ om något år, när mina barn har flyttat hemifrån. För mig var det så självklart. Det hade jag ju pratat igenom ordentligt med honom redan när vi varit tillsammans i ett halvår ungefär. Att vi ville samma sak. Men det visade sig att han aldrig velat det.
Om jag träffar någon ny kommer jag bli mycket misstänksam om han är motvillig en längre period till att fördjupa engagemanget på praktisk nivå. Det är inte för att jag nödvändigtvis VILL ha gemensam ekonomi, utan för att jag vet vad motståndet kan vara tecken på.
Jag vill absolut välja ”nivå på engagemang”, jag vill inte dela vardag eller bli sambo, eller på något annat sätt äventyra min självständighet. Jag vill umgås, göra roliga saker, teater, musik, bio. Kanske en week-end resa. Ha roligt, umgås och trivas tillsammans. Kunna ha givande samtal om allt mellan himmel och jord.
Jag är så sjukt osugen på att träffa någon ny. Jag känner en viss förväntan från olika håll på att börja dejta osv. Men jag vill verkligen inte. Jag kan inte alls förstå den här hetsen med att man måste ha ett förhållande. Varför liksom?
Jag trivs jättebra själv och jag skulle bli GALEN av att träffa någon som ska ha åsikter om vad jag gör och när och som mina skulle vara tvungna att förhålla sig till.
Kanske kanske om många år när barnen har flyttat att man blir sugen. Men jag vet fan inte…
Medan jag letar en livskamrat! 
Jag vill ha vardagsnärheten. Vått- och torrt-känslan. Jag vill skapa ett gemensamt hem med min partner. Kanske med separata ekonomier, det är underordnat, men jag vill inte ha en vardag som är helt fristående från min partner.
Men jag hittade tyvärr en man som mest ville vara kompis. Som bara ville göra lite roliga, kravlösa grejer på helgerna. Egentligen ville han ju fortsätta med sitt vanliga, självständiga liv, fast med mig som en bonus. Det blev väldigt tydligt när det ställdes på sin spets.
Och det hade ju inte varit något fel med det om vi hade haft samma förväntningar. Men han blåste mig rätt rejält på den punkten. Förmodligen utan att vara riktigt medveten om det. Kanske trodde han t o m själv att han ville flytta ihop med mig. Tills det började brännas och jag började ställa krav. Då pep han iväg.
Jag har i alla fall lärt mig om mig själv att om en man inte vill satsa ordentligt så är jag inte intresserad av att ha en relation med honom. Då föredrar jag att vara singel. Det är ju fördelen med alltihop - att man lär sig vad man söker och kan bli ännu tydligare med sina behov.
Många kloka inlägg i den här tråden. Och fint att olika relationstyper finns representerade.
Precis så kände jag under mina lyckligaste år. Att vara sig själv nog och njuta av sin frihet är en fantastisk känsla.
Tyvärr är jag inte där just nu, för det blev lite för mycket av den varan i livet till slut, men jag förstår känslan och gratulerar till att befinna dig där =)
Rädslan för att bli övergiven ligger djupt i mig med 
och den har varit ett problem för mig genom livet.
Mitt ex-ex utnyttjade det samvetslöst, och utnyttjade även frimodigt min lojalitet, längtan efter kärlek och närhet samt rädsla för ensamhet.
Jag känner faktiskt lite glädje, trots allt, att se att det förhållandet faktiskt lärde mig något. Det gjorde att jag kunde sätta stopp tidigare när mitt förra förhållande började bli dåligt för mig. Vilket i sin tur ledde till att jag inte behövde sjunka riktigt lika djupt efter detta uppbrott.
Men jag önskar ändå att jag hörde till dem som kunde ha förtroende för framtiden och förtroende för relationer. Det saknar jag tyvärr 
Jag vill inte ha någon ny relation nu. Jag vet för det första inte hur man gör. Hur träffar man någon utan att behöva använda sådana läskiga appar? För mig låter det jätteläskigt med alla önskelistor på partners. Hur ska man kunna passa in i någons mall och fortfarande vara sann mot sig själv? Nästa hinder är allt bagage. Gamla känslor från två håll att bearbeta. Rädslor eventuellt från två håll. Och barn här och där. Jag blir matt av tanken. Nej, jag kan inte. Det skrämmer mig. Och att gå på date…jag dör skämsdöden. Jag skulle vara obekväm och pinsam. Tyst eller babbla om oväsentligheter. Men tänk att få uppleva förälskelse igen? Få känna sig älskad. Längta. Bara vilja le fånigt. Tänk om.
Det är säkert svårare att våga gå vidare om man har mycket ärr med sig, från sin tidigare relation. Medberoende till exempel. Så är det för mig. Jag har hittills fallit för en typ av män som inte är bra för mig. Där allt fokus har hamnat på dem, deras mående etc. Plus att de ibland gett mycket kärlek, ändå gånger distanserat sig.
Nu försöker jag dejta en annan typ av män. Hela, mogna, kommunikativa som kan ge av sig själva. Men jag har svårt att få känslor. På något vis saknas kanske spänningen, trots att det är trygghet jag längtar efter. Vill ha någon att bygga ett liv med, men vägrar att falla i samma fälla igen. Så synd att man inte bara kan välja vem man blir kär i.
Tanken på dejting skrämmer halvt livet ur mig.
Har testat nätdejting tidigare, och det var ett litet helvete. Var alldeles för många äckliga och rätt perversa typer i alla åldrar samt gubbar som letade lammkött. Skulle inte förvåna mig ifall de flesta av dem hade fru och ungar hemma medan de ömsom kontaktade unga kvinnor online och ömsom porrsurfade.
Fanns en handfull som verkade lite vettiga också, men det blev mesta stela och jobbiga dejter där jag kände mig obekväm.
Skulle helst träffa någon via vänner eller via hobbys eller liknande, där man kunde få lära känna varandra lite mer i lugn och ro. Men tyvärr har jag inte tillräckligt stort kontaktnät för det, så nätdejting är kanske min enda chans. Men S-A-T-A-N vad det tar emot att utsätta sig för igen!
Jag tycker också att det känns jobbigt, att börja dejta igen. Samtidigt är det fint att känna att det finns någon att bry sig om och prata med ibland. Jag har flera bra vänner men det blir inte på samma sätt och de är uppbokade med sina saker.
Vet inte ens om jag vill dejta… Testat några dejtingappar men får inte riktigt till det, känns flyktigt.
Dejting via appar är skitsvårt för mig, det ska gå så fort och det är så fokuserat på sex.
Jag börjar inse att det nog tar mer energi för mig än det ger att ha en relation.
Skräckscenariot är att hitta någon som vill gå all-in i mitt liv, det vill jag verkligen inte. Jag vill ha min och barnens vardag ifred.
Det är en av de saker som känts bra med mannen jag träffat lite nu och då, vi bor en bit ifrån varann, inte jättelångt men tillräckligt långt för att logistik för vardagar med barn o skola inte alls är möjligt och alltså aldrig kommer bli en issue.
Tycker du är rätt normal med det än så länge. Just för att du kanske inte är framme än i hela sorgearbetet med ditt förra förhållande. Det har ju bara gått ett år och då är det inte konstigt att man inte vill ha någon.
Jag kan inte skriva någon tid det tar innan/om man vill ha någon “ny” då det är så individuellt. Jag kan tänka mig att ha det nu efter 4 år. Men söker inte så mycket.
Var inne på hp och tinder ett tag för att få bekräftelse bara, och var inte inne för att få någon att bli tillsammans med. men jag bara raderade alla för det var inte min grej.
Jag hade liknande känslor länge! Eftersom det hela började redan 2015 så har jag haft en vän här som jag träffar ca en gång i månaden. Hon (är gift) sa redan för flera år sedan att det finns så många olika konstellationer när jag sa att jag ville ha min familj tillbaka. Jag kanske blir ensam resten av livet, i den bemärkelsen att jag bor själv, men kommer ändå ha mina barn och kanske i framtiden barnbarn som jag kan ta hand om.
Men det är nog först nu, i höst, jag börjat känna en helt annan känsla över hur JAG vill ha det. Och det är rätt likt det @Trassel har i tankarna, MEN jag vet ju inte OM det blir så eller inte heller. Är rätt öppen och nyfiken för framtiden nu.
MEN vilket helvete det har varit under vår-sommar då jag helt tappade de där speciella känslorna för barnens mamma. Då jag inte har något agg kvar, och det gjorde mig vilsen i känslorna då jag inte visste vad jag ville heller.
Sådant har börjat släppa nu, det jag fortfarande har dåligt samvete över är hur många personer jag “kört över” i och med skilsmässan, när jag var som mest nere.
Skönt att komma över det hindret också och känna tillförsikt på framtiden.
