Någon mer som är tveksam till att träffa någon ”ny”?

Fritt forum (nästan)
1

Träffar en ny sen ett tag, dryga halvåret kanske…? Men jag är inte speciellt motiverad. Tycker det är så skönt att vara själv.

Jag blir irriterad när min nya skickar gulliga sms, eller föreslår att ses, eller föreslår att hjälpa mig med något med huset. Känner inte alls att jag är i behov av hjälp. Har haft hus i 25+ år (är inne på femte huset och tredje sommarstugan…).

Det känns krävande på något sätt, eller kvävande kanske…? Vill inte att han är around så mycket med barnen heller.

Han är snäll o fin, har barn i samma ålder, men jag funderar ändå på att bryta.

Det känns lite som att fungerade det inte med exmaken så får det vara, med relationer alltså.

Någon mer som känner så, eller är jag udda?

1 gillning
2

Det kanske är så att han inte är helt rätt för dig bara…? Dvs att det inte är så att du inte vill ha någon, utan att du inte vill ha honom?

3 gillningar
3

Jag tror inte att du är udda. Många vill till varje pris hitta en ny partner, helst snabbt. Andra vill ha längre tid på sig och få vara ifred ett tag innan de ger sig in i en ny relation. Och andra kommer på att de föredrar singellivet. Det är nog vanligt efter ett uppbrott att inte riktigt veta vad man vill. Det kan ju vara väldigt svårt att veta om det är personen som inte är rätt eller om du hör till de som hellre vill rå sig själva.

Men för din nyas skull bör du nog fundera ordentligt och bestämma dig. Det verkar som att han engagerar sig i dig och tar er relation på allvar. Då är det ju inte rättvist mot honom att du går där och i hemlighet tycker att han är irriterande.

Om jag började träffa en ny man skulle jag ju inte vilja att han mest tyckte att mitt engagemang var jobbigt! :speak_no_evil:

11 gillningar
4

Tack för era svar. Det är fyra år sen skilsmässoansökan låg på bordet, snart 4.5. Så jag borde ju landat i vad jag vill. Men jag är långt ifrån igenom bearbetningen av skilsmässan, är fortfarande så ledsen ibland för att jag så mycket saknar det fina vi hade.

Jag har landat i boendet, rutiner, vardag, ekonomin, allt roddande med barnen. En man känns mest som en belastning. Jag är inte motiverad helt enkelt. Inget jag vill lägga tid och energi på.

5

Ja … då är det väl inte rätt låter det som? Vad vill du ha av honom? Är du ärlig med det så att han kan ta ställning ifall han vill något helt annat (vilket det låter somnande gör)?

Jag tycker att du ska ta en ordentlig funderare på vad det är du behöver i en relation, och vad du känner för den här mannen. Är det så att du ändå vill ha en relation kanske ni kan mötas på vägen så att du inte känner dig så invaderad.

1 gillning
6

Jag känner precis som du faktiskt, så du är inte ensam. För mig har det gått snart fem år och jag börjar äntligen vara någorlunda lik den jag var innan. Jag är inte (ännu iaf) beredd att riskera min egen surt förvärvade inre balans och uppnådda livstillfredsställelse genom att till varje pris söka efter en ny relation. Jag har tom. svårt att se hur, och ffa. för vem, som jag skulle vara villig att ingå i den där hudlösa närheten igen… den som är så jäkla risky så länge. För att på allvar comitta till någon som sedan släpper ner garden och börjar visa alla sina mindre goda sidor känns bara för avskräckande. Och någon ljummen halvdan mittemellan-relation, den kan jag precis lika gärna vara utan.

Vad som är själslig/emotionell ärrbildning och ren rädsla för att försöka igen… och vad som är förnöjsamhet med det liv som jag äntligen lever nu är svårt att säga. Förmodligen är det ungefär lika mycket av bägge delar… eller kanske lite mer av det förstnämnda om jag är brutalt ärlig med mig själv.

Men ovanstående, parat med “insikten” (eller förförståelsen :see_no_evil:) att alla normala, funktionella, vettiga och konsistenta män utan all världens underligheter och problembilder redan är upptagna, det gör ju inte att lusten att kasta sig ut bland de där löshästarna blir större direkt :sweat_smile:

5 gillningar
7

För ca två år sedan dejtade jag en man några månader, en man jag känner sen tidigare. Att ha någon att umgås med på barnfri tid, att kunna ses efter jobbet, gå och lyssna på musik kanske, eller gå på bio, eller på museum eller något annat i stan, eller kanske bara laga mat hemma tillsammans kändes lockande då. Vi var för olika och det rann snabbt ut i sanden.

Därefter skaffade jag Tinder med samma mål, att umgås på barnfri tid och bygga en trygg och nära vuxenrelation.

Tinder uppfattade jag som extremt sexfokuserat, många söker lösa förbindelser och det är snabba puckar. Jag vill lära känna en man ordentligt innan jag tar steget till sex. Udda kanske, men så fungerar jag. Jag la ner Tinder då det inte passar mig alls.

Jag släppte tanken på att träffa någon. Då träffade jag mannen i trådstarten genom gemensamma vänner. Han är liksom jag skild med barn boende vv. En lugn och balanserad man som inte hade något emot ”Slow Dejting”.

Vi började umgås, lärde känna varann, och gled sakta in i en relation. Precis som jag tänkt mig. Vi har delvis gemensamma intressen.

So far so good. Över tid har jag tyvärr känt att vi inte riktigt passar ihop. Istället för att fördjupa känslor har jag gått åt andra hållet.

Kanske bottnar detta i saknaden av exet. Jag saknar de fina samtalen, humorn, närheten.

Den nya mannen är lite svår att samtala med. Svårt att förklara, men samtalet flyter inte. Han byter plötsligt samtalsämne tvärt och så får man ”börja om”.

Det gjorde mig väldigt osäker i början, var det jag sa så ointressant…? Men det är hans kommunikationssätt, han bryter av sina barn på samma sätt när de berättar något. Kanske gillar han inte samtal, vad vet jag.

Han förstår inte heller ironi. Man får förklara att man skojar, han fattar inte. Det känns konstigt.

Han verkar ha svårt att läsa av sociala situationer och människor ibland. Det blir liksom fel.

Kanske är det bara just denna man som är fel, men jag lutar mer och mer åt att jag verkligen ska vara själv. Har svårt att se hur en relation ska se ut för att faktiskt ge mig något.

8

Var kommer alla dessa stolpigt kommunicerande män ifrån? Mitt ex är exakt sån och det finns en hel tråd här på forumet om en man som inte behärskar förmågan att föra ett samtal. Eller möjligtvis saknar incitament att prata.

De tiger, de svarar bara med hummanden och de avbryter ogenerat gång på gång och byter ämne. Fascinerande. Varför vill de ens ha en relation? Och varför startade jag en relation med en sån karl? :thinking:

2 gillningar
9

Jag tror inte att det är den där vanliga typen som @Trassel skriver om. Det du beskriver är typiskt autistiska drag. En av mina favoritmänniskor är autist så jag känner igen det :slight_smile:

3 gillningar
10

Det där var precis min spontana reflektion oxå när jag läste beskrivningarna av personens uppenbara svårigheter/nedsättning.

11

@Kristinaa @Noomi

Hm, ja kanske det. Autistiska drag. Jag har alltid tänkt att personen i så fall skulle ha problem med vardagen, alltså jobb, barnens logistik, hantera och administrera hus och hem. Det har han inte, och ingen av hans vänner verkar tycka att han är udda, eller ha problem med att umgås med honom.

12

Det beror nog på hur man är lagd själv hur man upplever folk med mer autistiska drag. Min nya sambo har det också, jag tycker det är underbart! Mellan oss är en fråga bara en fråga, inte ett minerat fält av labyrinttyp med en massa underliggande syftningar och antaganden.

Dock, om man inte trivs ihop så ska man inte vara ihop!

1 gillning
13

Nu när ni säger det… Med tanke på hur bokstavlig mitt ex är, blir jag nästan lite fundersam.

Han kan inte alls tolka något outtalat. “Men det sa du ju inte?” var ett standardsvar från honom när det gällde något som 98% av befolkningen skulle ha insett automatiskt av själva sammanhanget.

2 gillningar
14

Det går så mycket myter kring autism. Och det är så olika från person till person. Man kan vara höggradigt, atypisk och alla möjliga varianter. Men det typiska är just de för ordagranna tolkningarna.

Men autister är lika underfundiga och varma (eller inte) som andra. Och lika smarta. Dialog hos mig igår:

Jag: Någon måste duka nu, jag är strax klar med middagen.
Autist: Menar du att du vill att jag dukar?
Jag: Javisstja, jag glömde bort att du är autist (fnissar). Ja det menar jag.
Autist: Jag anade det. (Sträcker lite stolt på nacken och börjar duka.)

Sen har jag en annan minnesvärd dialog med en person som jag inte längre älskar, och som absolut inte har autistiska drag (enligt sig själv):

Ex: Du sa ju 1989 att det inte var nån bra idé att ta körkort.
Jag: gjorde jag? För 28 år sen? Det minns jag inte. Hur kan du minnas sånt? Vad var sammanhanget? Det var kanske ett skämt. Eller så var jag sååå himla trött på att ha bil. Jag körde ju nästan aldrig. Den kostade bara pengar.
Ex: Sammanhanget? Spelar det någon roll? Jag tror på att folk menar det de säger. Så jag försökte inte ta körkort eftersom du sa så.

2 gillningar
15

Det är inte lika säkert. Det låter mer som standardsvar hos personer som inte orkar tänka själva. De kan vara autister. Eller inte.

1 gillning
16

Att ha autistiska drag är inte samma som att ha diagnosen autism. För att få diagnosen krävs att man har problem inom flera områden, medan ett drag är ett av dragen inom autismspektrat inte alla kriterier för diagnos. Reagerade precis som @Kristinaa på din beskrivning av mannen, eftersom även en av mina favoritmänniskor har fullt av autistiska drag (och även diagnos). Så jag tycker inte att du ska problematisera det mer, utan tänk mer som @Restenavlivet: Antingen passar man ihop med någon som har autistiska drag eller så gör man det inte…

1 gillning
17

Just så!

18

Det finns en hel del andra egenskaper som gör mig lite misstänksam, men jag är så van vid barn med autism! Jag kan inte riktigt sätta in det i ett vuxenbeteende, märker jag.

2 gillningar
19

Han har väl genom åren hunnit lära sig iaf vissa strategier. Som kanske kan bidra till att vuxenbeteendet skiljer sig från barnets, som ännu inte hunnit trumma in någon sorts manual över hur en situationsanpassad social “funktionalitet” bör demonstreras.

Världen ter sig överfull av funktionella “mammor” och så de där sedan länge vuxna men dysfunktionella “småbarnen” på andra planhalvan :cold_sweat:

Inte undra på att tveksamheten i frågeställningen i TS slår rot :see_no_evil:

2 gillningar
20

Så är det! Jag har själv uppnått den högsta, men föga ärorika graden av manegekrattning för vuxna män. Utan att riktigt veta hur det gick till. Och jag tycks vara i gott sällskap!

(Ursäkta alla killar, jag påstår inte att detta är könsbundet rent generellt, men för mig är det det. Jag har hittills inte ertappat mig själv med att göra samma sak mot kvinnor.)

Det som mest får mig att misstänka att mitt ex faktiskt kan ha autism är hur han har beskrivit sig själv som barn. Det är som att han exakt beskriver de autistiska barn jag har i min närhet.

2 gillningar