Jag har tidigare skrivit om mödosam process med min sambo. Vi fortsätter framåt och det går bättre och bättre, långsamt, steg för steg.
Det här handlar om möten och samtal med en man på mitt jobb som överväldigat mig lite. Jag har i det svårt att veta vilka känslor det är jag egentligen känner, huruvida det hänger ihop med den skakiga situationen jag har/haft med min sambo - och hur en egentligen ska hänge sig åt det som känns.
I jobbsammanhang har jag alltså träffat min totala motsats - en man, 20 år äldre än mig, snabb, rastlös, “entreprenörig”, en “doer”, pratar inte känslor nödvändigtvis, social och “snackig” osv. Medan jag är mer problematiserande, analytisk, kan också vara snabb visserligen men lägger mer vikt vid noggranna och långsiktiga processer, definierar mig själv som högkänslig (eller iaf påverkas emotionellt starkt i olika situationer och av möten med vissa människor) och tycker om att prata känslor.
I ett samarbete (helt jobbrelaterat) möttes vi under flera timmar och fann oss plötsligt prata om privata och personliga områden. Han berättade saker han aldrig sagt (till någon kollega iaf) och visade sårbarhet och känslighet. I vårt senaste möte ställde jag en fråga till honom som fick honom att omvärdera sin jobbsituation (enligt honom själv). Jag påverkar honom på ett sätt som han nog varit oförberedd på.
Våra träffar och samtal är lite som att tiden stannar ibland. Jag är lite överväldigad av känslan och skulle beskriva det som en typ av personkemi som nästan är magisk.
Han beskriver de som en “ynnest” (samtalen), och att han inte riktigt vet vad som händer. Han kommer på sig själv med att berätta saker han aldrig skulle säga till någon han inte känner, som han jobbar med. Som om vi lyckas spegla varandra och låsa upp rum som normalt sett är stängda i den kontext vi befinner oss i (normativt).
Vi har bara träffats med den här känslan tre gånger. Men känslan är intensiv. Förvirringen av vad det är som händer är uppenbarligen ömsesidig. Jag är väldigt van vid djupa och nära relationer (kanske inte han är tror jag), men den här snabba närheten med en annan person har bara inträffat en handfull gånger i mitt liv. Det berömda klicket med ett stort K.
Men jag vet inte riktigt vad som är vad. Skulle någon beskriva det skulle jag säga att det är en typ av förälskelse. Kanske? Eller är det den oväntade aspekten med olikheterna som gör det så spännande? Och det faktum att jag får stor bekräftelse av att han uppenbarligen får ut mkt av att umgås och prata med mig?
Är det ett tomrum i min relation som jag nu fyller i den här relationen med den här mannen? Eller är det helt enkelt det nya, en ny fin person som jag kommer överens bra med, som får mig att tro att detta är mer än vad det är?
Jag är som sagt en person som påverkas starkt emotionellt (både positivt och negativt) i möten med vissa människor. Jag kommer ofta ihåg människor från långt tillbaka och känslan de gett mig (till skillnad från andra vad jag förstått). Jag känner mer och starkare än många andra. Är rädd att det är så även här. Ja, det är fina träffar och fina samtal. Men jag borde låta det vara vad det är och inte lägga för stor emotionell vikt vid det? Eftersom jag ofta befinner mig på en annan nivå och lägger större än vikt än andra vid det… ?
Samtidigt är jag rädd för att det här faktiskt är något viktigt, någon som rusat in i mitt liv och borde stanna? Borde en tänka logiskt i den situationen, och riskera att förlora någon som potentiellt kan komma att betyda mkt för en? Tänk om jag låter någon chans gå mig förbi?