Mött min totala motsats - vart tar det vägen?

Jag har tidigare skrivit om mödosam process med min sambo. Vi fortsätter framåt och det går bättre och bättre, långsamt, steg för steg.

Det här handlar om möten och samtal med en man på mitt jobb som överväldigat mig lite. Jag har i det svårt att veta vilka känslor det är jag egentligen känner, huruvida det hänger ihop med den skakiga situationen jag har/haft med min sambo - och hur en egentligen ska hänge sig åt det som känns.

I jobbsammanhang har jag alltså träffat min totala motsats - en man, 20 år äldre än mig, snabb, rastlös, “entreprenörig”, en “doer”, pratar inte känslor nödvändigtvis, social och “snackig” osv. Medan jag är mer problematiserande, analytisk, kan också vara snabb visserligen men lägger mer vikt vid noggranna och långsiktiga processer, definierar mig själv som högkänslig (eller iaf påverkas emotionellt starkt i olika situationer och av möten med vissa människor) och tycker om att prata känslor.

I ett samarbete (helt jobbrelaterat) möttes vi under flera timmar och fann oss plötsligt prata om privata och personliga områden. Han berättade saker han aldrig sagt (till någon kollega iaf) och visade sårbarhet och känslighet. I vårt senaste möte ställde jag en fråga till honom som fick honom att omvärdera sin jobbsituation (enligt honom själv). Jag påverkar honom på ett sätt som han nog varit oförberedd på.

Våra träffar och samtal är lite som att tiden stannar ibland. Jag är lite överväldigad av känslan och skulle beskriva det som en typ av personkemi som nästan är magisk.
Han beskriver de som en “ynnest” (samtalen), och att han inte riktigt vet vad som händer. Han kommer på sig själv med att berätta saker han aldrig skulle säga till någon han inte känner, som han jobbar med. Som om vi lyckas spegla varandra och låsa upp rum som normalt sett är stängda i den kontext vi befinner oss i (normativt).
Vi har bara träffats med den här känslan tre gånger. Men känslan är intensiv. Förvirringen av vad det är som händer är uppenbarligen ömsesidig. Jag är väldigt van vid djupa och nära relationer (kanske inte han är tror jag), men den här snabba närheten med en annan person har bara inträffat en handfull gånger i mitt liv. Det berömda klicket med ett stort K.

Men jag vet inte riktigt vad som är vad. Skulle någon beskriva det skulle jag säga att det är en typ av förälskelse. Kanske? Eller är det den oväntade aspekten med olikheterna som gör det så spännande? Och det faktum att jag får stor bekräftelse av att han uppenbarligen får ut mkt av att umgås och prata med mig?
Är det ett tomrum i min relation som jag nu fyller i den här relationen med den här mannen? Eller är det helt enkelt det nya, en ny fin person som jag kommer överens bra med, som får mig att tro att detta är mer än vad det är?

Jag är som sagt en person som påverkas starkt emotionellt (både positivt och negativt) i möten med vissa människor. Jag kommer ofta ihåg människor från långt tillbaka och känslan de gett mig (till skillnad från andra vad jag förstått). Jag känner mer och starkare än många andra. Är rädd att det är så även här. Ja, det är fina träffar och fina samtal. Men jag borde låta det vara vad det är och inte lägga för stor emotionell vikt vid det? Eftersom jag ofta befinner mig på en annan nivå och lägger större än vikt än andra vid det… ?
Samtidigt är jag rädd för att det här faktiskt är något viktigt, någon som rusat in i mitt liv och borde stanna? Borde en tänka logiskt i den situationen, och riskera att förlora någon som potentiellt kan komma att betyda mkt för en? Tänk om jag låter någon chans gå mig förbi?

2 gillningar

Ett råd i all välmening innan du gör/tänker något mer om denna relationen.

Kolla upp hans tidigare relationer. Fråga inte honom. Kolla upp dem själv. Allra helst prata med några av hans ex.

2 gillningar

Alltså, jag är i en relation sen många år och han är gift.

Är det några varningsklockor som väcks hos dig?

1 gillning

Detta här skulle jag kunnat skriva själv ord för ord.

Enda skillnaden var att den 19 år äldre mannen var en av mina lärare. Han var gift (andra äktenskapet).

Han var precis så som du beskriver din arbetskollega. Otroligt charmig utöver allt det andra.

Visade sig att han i hela sitt vuxna liv manipulerat, bedragit och lurat kvinnor. Kört flera parallella relationer samtidigt, notoriskt otrogen, han hade den “magiska förbindelsen” med alla kvinnorna han lurade och manipulerade. Allt var bara en fasad, han kunde läsa andra till en viss gräns och sedan rättade han sin “personlighet” efter den han för tillfället ville förföra så att det skulle uppstå den där “magiska” förbindelsen “vi är menade för varandra enligt kosmos” typ.

Känner du dig hög innan du ska träffa honom, under tiden och efter? Som att du har kolsyra i blodet? Upptar han mycket av dina tankar?

2 gillningar

Som sagt, det absolut bästa du kan göra är en grundlig bakgrundskontroll.

Tack för att du beskriver din erfarenhet. Så svårt att se det med denna mannen. Men det är väl en del av manipuleringen…

Ska tänka på detta.

Hur gick det för dig?

Mannen jag råkade ut för charmade/lurade en hel skola, vuxna/tonåringar. Han fick till slut sparken, fick gå på dagen.

Inget av det här behöver stämma med din arbetskollega. Men involveras du mer med honom så är det bara dumt att inte utnyttja tekniken till din fördel. Det går garanterat att hitta hans ex och sen kontakta dem.

Har han pratat om frun? På vilket sätt isåfall?

Han har knappt pratat om sin fru. De arbetar på olika orter och delar sin tid i olika boenden för att sen spendera tid i sitt gemensamma hus ibland. Andra äktenskapet.

Jag känner mig förväntansfull när vi ska ses. Lite “hög” på känslan som kommer av kemin när vi ses. Tänker en hel del på honom efter att vi setts, men det svalnar efter några dar. Men vill gärna träffas snart igen när det gått några dar. Han är inte pushig för att ses, eller tar några “initiativ” som tyder på att det finns vilja till nån “kärleksrelation”. Bara ord som tyder på en viss överväldigande känsla.

2 gillningar

Hans och fruns äktenskap verkar rätt så “svalt”, nästan som om de lever lite parallella liv. Kan ha många orsaker, behöver inte vara illavarslande. Se upp om han börjar beskriva frun i dåliga ordalag. Kan vara sitt eget “förövar”- beteende han beskriver då.

Han är kanske inte pushig för att han har “förhållande” med och sätter på två andra kvinnor. Eller så är han verkligen inte den typen, men kolla upp det mer ingående om det utvecklas mer känslor.

1 gillning

Ja jag förstår det som att de lever lite parallella liv medvetet.

Jag tar med mig dina tankar. Så klart tråkigt att ha med sig den cyniska bedömningen av situationen, men kanske behövligt.

1 gillning

Jag känner/hör intuitivt ungefär samma varningsklockor som Largo. Och när jag läser ditt stycke ovan så tror jag mig förstå att du gör detsamma. Även om jag personligen inte har några erfarenheter likt Largo’s.

Kanske kan det ha något med hur du definierar din egen personlighet… hur du växlar mellan ett som det låter otroligt förnuftigt, sansat och logiskt resonemang för att växelvis få nästintill en kick på dina egna känslor.

Du har fått en del förslag av Largo och jag har inte så många ytterligare att ge dig, förutom att du kanske bör se vad som händer om du helt undviker honom under några månader. Bleknar det av hos dig, hos er båda eller händer något annat som får honom att agera, eller dig…

Sådan här korta/temporära “själsfrändemöten” måste vara en av de mest intensiva känsloupplevelser som finns, men frågan är om det bör stanna vid det :woman_shrugging:

4 gillningar

Ja det är nog en korrekt beskrivning av mig - väldigt logisk och seende i fråga om mina egna känslor och tankar. Men samtidigt väldigt känslostyrd och stundvis förvirrad/förlorad i känslorna :slight_smile:

En naturlig sommarsemester kanske gör sitt till :slight_smile:

2 gillningar

Better safe than sorry.

3 gillningar

Jag skulle också dock villa höra andra inspel, tankar och ingångar i det här med “själsfrändemöten” som ger starka intensiva känslor och lämnar en lite med en känsla av “vad hände där?”. Kan det nånsin vara möten som faktiskt blir betydelsefulla för en på ett “omvälvande” sätt? När bör en lyssna på de starka känslorna och signalerna?
Jag som aldrig trott på att träffa den Rätte, eller liknande. Kan det ändå finnas en sanning i att träffa en “själsfrände”?

2 gillningar

Jag tror man absolut kan träffa sin själsfrände.

Men det bombastiska, “för bra för att vara sant”, det intensiva, man förlorar sig själv, blir helt kaos i hjärnan, "känner inte igen sig själv, man brinner inombords, det går snabbt - är inte ett själsfrände möte.

1 gillning

Hur skulle du definiera ett sunt själsfrändemöte?

Ett helt sommaruppehåll som inkluderar juni, juli och augusti vore nog väldigt bra :v: :grinning:

3 gillningar

Själsfränder kan man stöta på lite varstans.

Det är en annan människa som man inte vill knarka typ.

En människa som man vill vara med och inte behöver.

Dras man till de intensiva “för bra för att vara sanna” människorna då är något trasigt i dig själv som du ska vara väldigt uppmärksam på.

2 gillningar

Jag tror inte jag behöver vara med den här personen. Men jag mår bra och är uppfylld av känslan när jag är det. Jag har aldrig varit den som dras till de intensiva (destruktiva). Och jag vill träffa honom mer för att veta vad fasiken det här är. Men skulle vi aldrig ses mer skulle det vara okej. Då är det så liksom.

2 gillningar

Jag skulle säga att den intensitet som du beskriver är inte något man möter särskilt ofta, det som är lite illavarslande i mina ögon är hans sätt att direkt tala om för dig att det han pratar med dig om är inget han någonsin sagt till någon annan, inte ens någon av sina hittills två fruar, att det är så väääääldigt ovanligt och nästintill överraskande för honom som dessutom är betydligt äldre än dig…

För det kommer osvikligt att få dig att känna mer och starkare och du känner dig än mer utvald och speciell och kommer medvetet eller omedvetet att dra slutsatsen att just er personkemi är något alldeles i hästväg.

Vad ett “sunt själsfrändsmöte” egentligen är är nog svårt att definiera exakt… men det jag tror är att man ska vara helt på det klara vilka ambitioner man själv har med att fortsätta att träffas och vad det kan resultera i. Vad man har för upplevelse av sin nuvarande relation (som förhoppningsvis är med en själsfrände den med).

Så egentligen så är det sundaste jag kan komma på för att det ska betecknas som ett random möte med en själsfrände när båda är i relation, det är att det HELT saknas alla förutsättningar för att mötandet ska kunna spinna iväg i romantiska drömmerier/fantasier… och det från båda håll.

Men gör det det för er båda så varför inte, men jag tror du bör vara mkt medveten om att du leker med elden.

4 gillningar