Monumentalt svek

Min historia
21

Ja detta med att ses/inte ses är skitsvårt, särskilt med barn i bilden där man ändå vill skicka med dem nån sorts civiliserat beteende ut i deras framtid.
Min sambo lät mig grillas i familjerådgivning, samtal och ”försök” hitta tillbaka utan att berätta att hon sedan 6 månader låg med en arbetskamrat på sitt jobb!!??

Jag bad henne försvinna från vårt hus för två veckor sedan. Hon tyckte då att jag var dum, elak och straffade henne!?

Det tillhör alltså ”mallen” att svikarna måste bli idioter och kasta all moral över bord för att klara av sin egen ruttenhet, all otrohet som de vet är åt helvete och alla sina lögner. De kan inte bättre…

Enda vägen om du frågar mig är att bryta ( jag vet man mår skit MEN det är enda vägen framåt för dig)
Bryt allt du kan med tanke på barnen.
Fokusera 100 % på dig.
Sök professionell samtalsterapeut.
Ät, träna och sov.
Lider sååå med dig :two_hearts:.

3 gillningar
22

Jag förstår precis hur du känner det @Angst78 och jag vet inte hur man bör göra. För egen del slet jag så länge med att försöka lösa, reparera, förstå och jag tolkade varje kommentar till ett hopp om att det skulle bli vi två trots allt. Försökte ses på tillställningar för barnens skull, men det slutade bara i att jag mådde så dåligt. Jag ville ju ha tillbaka min trygga, fina familj och gjorde allt för att det skulle kunna ske.

Till slut kom separationen i januari och nu i juni gick skilsmässan igenom. Vi har stora barn (20 och 17 år) men de är trots allt fortfarande våra barn. Jag har också haft en bild av att det är klart att man måste kunna mötas och prata om praktiska saker, som vuxna, men jag insåg till slut att JAG inte klarade av det. Min psykolog sa att hon inte brukar uppmana människor till att bygga murar mellan varandra, men i mitt fall gjorde hon det. Jag behövde hitta en väg för att överleva och för mig var det att tydliggöra mina egna behov och uttala dem för mig själv.
Ett av dem var att inte träffas så att min exman kunde försvinna ur mitt medvetande. Har inte lyckats fullt ut än, men är en bit på väg då det blir mer och mer en vana att leva helt ensam utan honom.

Utan att vara arg så har jag bett om att vi inte ska ses eller ens prata med varandra, inte just nu. Har förklarat att jag är för ledsen och att jag inte mår bra av mötas. Vi kommunicerar via sms och mail, om det är något viktigt, men kommunikationen minskar och jag tar inte längre initiativ till den speciellt ofta. Är inte så mycket “akut” att prata om, visar det sig med tiden.

Man kan klara av så mycket digitalt och fördelen då är att man själv kan välja när man vill läsa eller svara. Man blir inte överrumplad och man riskerar inte att hamna i känslomässig kaos, när man inte är redo.

Jag tror att barn som genomgår skilsmässor blir drabbade men att det inte med säkerhet mår bättre om mamma och pappa ska försöka träffas. Mina vuxna barn har tyckt tvärtom, stelheten och vårt försök att låtsas som att det inte är så farligt, det fungerar inte. En skilsmässa är jobbig för att i familjen.

Barnen känner oss och vår familj och de vet att nu är det en stor förändring som sker. Kan nog vara mer viktigt att man inte talar illa om varandra och att man erkänner att man är ledsen, för det är man. Min barn sa senast att de gärna vill att jag visar dem hur ledsen jag är, även om jag inte kan styra när det kommer över mig. Jag talar dock aldrig illa om exmannen, men ledsen det vet barnen om att jag är.

Men som sagt, det är nog helt olika lägen beroende på hur gamla barnen är.

Tror ändå att man förr eller senare måste våga inse själv hur man måste leva för att överleva detta. Vad jag läst här på forumet så känns det som att de som lämnar har det enklare att träffas men vi som blir lämnade känner oss tvingade att gå med på det, p g a barnen och därav mår vi så dåligt. Vi har blivit ersatta, känner kylan och att vi inte längre prioriteras och det är så jobbigt när man ses. Det känner barnen av. De som lämnar och som har träffat någon ny, är trots allt lyckliga och inte lika sorgsna som vi.

6 gillningar
23

Ja du, där har jag också varit. I familjerådgivning medan han samtidigt fortsatte träffa henne bakom min rygg, trots löfte om motsatsen från dem båda. Det är verkligen helt oförklarligt hur vissa personer kan bete sig så jävla grymt mot andra. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag var en av dem.

Sen mitt senaste inlägg har jag gjort en helomvändning i frågan om att ses eller inte. Jag vill nog helt enkelt inte det, jag tror det är bäst att, som du skriver, bryta helt, så långt det går.

Tack för att du skrev till mig, det känns bra att inte vara den enda i världen som blivit lurad och bedragen. För så kan det ju kännas ibland.

2 gillningar
24

Så märkligt. Det du skriver nu är EXAKT det jag själv satt och kom fram till igår. :slight_smile: det där att det egentligen nog inte är bättre för barnen att vi ses. Särskilt med tanke på att ingen av oss vill ses. Han skriver bara att han också tycker att det vore bra om vi sågs eftersom han tror att det är så han måste agera. Men jag är helt övertygad om att han inte eg vill träffa mig. Barns känslor är äkta och inte tillrättalagda. Även om vi försöker hålla god ton mot varandra så kommer de att känna att det inte är på riktigt. Det riskerar att bli ett väldigt obehagligt möte för alla inblandade. Håller även helt med dig om att det är viktigt att inte tala illa om den andre inför barnen (även om man ibland har lust att tala om vilket praktas till pappa de har). Det skadar ju bara barnen och inget blir bättre av det. Stor kram till dig!

1 gillning
25

Ja, visst är det jobbigt att hela tiden lägga band på sina känslor. Men jag tror att klarar man det så kommer man tacka sig själv i framtiden. Man kommer ha ett rent samvete där man ärligt kan säga att hur illa han än behandlade mig med svek och otrohet, så slog jag inte tillbaka med samma medel.

Kanske är det just detta som stressar dem och som gör att de känner sig mer och mer förminskade, vilket är så rätt.

Tror du gör rätt @Angst78 med att inte ses, i alla fall inte nu. Det kanske ser helt annorlunda ut om några år, eller så gör det inte det…

Kram till dig :heart:

1 gillning
26

Håller helt med dig @ortega : bryta helt är det enda rätta!

Minns hur jag för ett år sedan hittade detta forum och det har verkligen blivit min livlina. Att läsa om andras situationer och framförallt känna igen känslorna, är en trygghet. Jag är inte ensam om att uppleva detta helt ofattbara och det känns så skönt. Finns en trygghet i att läsa era kommentarer, ni som kommit längre i processen. Det ger mig hopp om att en dag kommer jag också tagit mig igenom detta, även om det inte känns så just nu.

Tyckte i början att många här inne var “krassa” men det berodde enbart på mig själv och min förnekelse. Jag köpte då allt min exman sa, i hopp om att vi skulle lösa detta tillsammans. Han sa att han behövde hitta sig själv, bo ensam, ta reda på hur han ville leva framöver. Ingenting i detta handlade om “henne” enligt honom…

Sen har jag insett att om han ljög för mig om otroheten och var han var, så är det klart att han ljugit om mer saker. Han har aldrig bott ensam, han bor med henne och nu har de redan köpt en ny lägenhet tillsammans. Det är för mig ett stort steg, men han väljer detta nu och då klarnar allt mer och mer för mig. Vet inte om han ens hade viljan att försöka med mig igen, han sa det, men han handlar på ett helt annat sätt.

Så, jag har brutit helt men skillnaden är att jag gör det bara för min skull. Inte för att få en reaktion från honom eller ett hopp om att han nu ska sakna mig, utan enbart för att jag ska ta mig vidare i MITT liv, ett liv utan honom.

Tack för allas stöd här på forumet och att vi kämpar vidare tillsammans.

Ha en fin dag i solen :sunny:

4 gillningar
27

@Sorgsenmamma.
Håller med dig om det med att det blir jättekonstigt att ses för att den ene kan/vill/orkar.
För mig och barnen blev det (och och blir fortfarande ibland när vi måste ses) en mycket märklig, konstlad, tryckt och ledsam stämning när den ene är superöverdrivetjättelyckligpigg den andre samtidigt ramlar ner i tystnad, krampaktigt leende och stelhet. De märker detta SÅ tydligt och blir bara rädda och förvirrade över att deras vanligtvis så trygga och uppmärksamma pappa plötsligt är tyst, förvirrad, frånvarande och ledsen.
INTE BRA FÖR MIG, INGET VIDARE FÖR BARNEN OCH BARA DESTRUKTIVT FÖR VÅR GEMENSAMMA RELATION I FRAMTIDEN!
Det är då mycket bättre att de dagar de är med mig så har jag en klar plan och klart fokus utan konstiga känslosvall som plötsligt avstannar allt. DÅ kan jag vara den förälder de känner tillit och trygghet till och framför allt: den pappa de tycker det är kul att umgås med!!

3 gillningar
28

Helt rätt! Du ska bara göra det som är bäst för dig. Det är svinbra att du släppt tanken på att försöka vinna honom tillbaka. Jag kämpade länge länge med att sluta tänka ut nya taktiker för att få bort henne och få honom tillbaka, så förnedrande och nedbrytande. Nu försöker jag tänka på honom som om han hade dött. För på ett sätt har han ju det. Den man han var eller iaf den man jag trodde att han var finns inte längre. Jag kommer hålla kontakten mellan oss på ett minimum framöver. Vi kommer att klara det här, även om det inte känns så ibland. De här personerna är inte värda att vi sörjer dem en enda sekund till! Kram!

5 gillningar
29

Helt rätt och det är nog exakt detta som det innebär att fokusera på sina barn på riktigt!
Att visa dem att man oavsett hur ledsen man är, så är man inte personlighetsförändrad.
Man visar barnen att man vill vara den positiva föräldern som man alltid varit och att man finns där för barnen, oavsett vad.

1 gillning
30

Ja, och jag tror även ärlighet gentemot barnen är det allra bästa. Eftersom de, som vi konstaterat, ändå märker att allt inte är som det ska även om man gör allt man kan för att dölja det. Det är inget fel med att visa att man är ledsen och tala om att man är det.

1 gillning
31

SÅ BRA!
Helt rätt. Varför försöka få tillbaka någon som AKTIVT valt att vara mitt livs största praktarsel! (Förlåt nu dömde jag era X I samna slev som mitt)

Givetvis sörjer jag kärnfamiljen, tilliten, relationen med barnen och allt det men jag sörjer inte ”personen”. Dock kliar såren som värst när de läker…

3 gillningar
32

Nej, haha, det var det ju jag som gjorde, ”de här personerna”… :wink: men det räcker ju med att läsa vad ni skrivit för att fatta att de är praktas, precis som mitt ex. Fega, omogna, ynkryggar! Finns det någon rättvisa i världen drabbas de så småningom av någon jävulskap.

33

Och nu börjar det regna här! Hallelulja!

1 gillning
34

Tack @Angst78 för dina ord! Jag har ägnat så många timmar åt att försöka förstå och på något sätt tänka att det varit synd om honom, han som gjort detta…
Det är ju helt sjukt! Synd om honom, jag då?

Jag tycker det känns bra när man sakta börja känna det som man också logiskt säger. Jag tänker också på honom som död, för vår gemensamma relation och äktenskap är dött och kommer aldrig igen. Men han valde att göra detta på eget bevåg, inget gemensamt beslut eftersom han blandade in en tredje person som han nu ser en ljus framtid tillsamman med. Tänk så det kunde bli…

Men oavsett så hatar jag verkligen den där nya kvinnan även om alla säger att det är inte “hennes fel, utan honom du ska hata”. Men är det verkligen så enkelt, inte är hon helt oskyldig? Hon skickade sms för snart 2 år att “snart är det vi två, en framtid tillsammans…”.
Han var då högst gift med mig…

Men som du säger, om hon försvann så vet jag inte på allvar om jag skulle vilja ha honom tillbaka… Inte utan en enorm förändring och ansvar för vad han har gjort. Tror inte han klarar av det och därför är det lättare för honom att fly in i något nytt där allt är positivt och glatt…

Usch och fy!

35

Åh vilka lika känslor vi har/har haft. Självklart får du hata den nya! Jag hatar henne med hela mitt väsen. Hon bjöd ut min man på öl efter jobbet fullt medveten om att han hade två små barn och skulle gifta sig. Sen gick hon som sagt in i min bostad en vecka efter att jag hade blivit dumpad. Skata! Självklart har dessa kvinnor ett ansvar för sitt jävla vidriga beteende. Jag har aldrig raggat på någon som varit upptagen och kommer aldrig att göra. Människor som säger typ ”men det är ju honom du ska lägga all skuld på, det är ju han som svikit dig, hon har ju inga förpliktelser gentemot dig” har inte själva utsatts för något liknande, de har inte förmågan att sätta sig in i hur det känns. Det ena utesluter dessutom inte det andra. Jag kan vara jävligt förbannad på både honom OCH henne!

Nej, varken du eller jag ska någonsin under några omständigheter ta dessa män tillbaka. Däremot kommer jag aldrig att sluta hoppas att det går åt helvete för dem. Om det händer ska jag fira med champagne! :blush:

5 gillningar
36

Just ja. Det sista du skrev om att fly. Jag tror absolut det är så. För dessa män som är så känslomässigt retarderade är det lättare att fly in i de enkla nya känslorna än att vara kvar, kämpa, känna skam. Mitt ex sa, ”det skulle ju vara mkt enklare för mig att stanna kvar”. Ja, kanske om man ser till det praktiska men knappast till det känslomässiga. Men han kan fly nu och han kommer förmodligen att fly från den nya också så småningom.

3 gillningar
37

Då ses vi och skålar i champagne tillsammans :smile:

Det du skriver är exakt mina känslor också. Jag har också tyckt att man håller sig undan någon som redan är gift eller i en relation. I mitt fall har vi varit tillsammans i 23 år och gifta i 19 år.

Men oavsett så förknippar jag henne med all denna ångest och ilska, vilket jag troligen kommer fortsätta göra så länge jag behöver. Min strategi är just nu att han är död för mig och hon är luft.

Skulle dock vilja läxa upp henne för noter och speciellt berätta alla gånger han troligenljugit för henne om oss, men det ska de inte få mig till.

Sanningen kommer ikapp honom en dag och då är det han som är bitter, inte jag!

Kram

38

Ha ha @ortega de är praktarsel allihopa!

Jag sörjer också kärnfamiljen och allt vi hade, men om han inte sörjer det så blir det ju konstigt att jag sitter fast i kvicksanden, ensam…

Någon sa: “du är nog kär i kärleken” och det vill jag instämma att jag är. För mig är kärleken och att leva tillsammans i nöd och lust, viktigt. Jag trodde att min man såg det på samma sätt, men han ville uppenbarligen starta en helt egen resa…

Tack för inläggen @Angst78 och @ortega nu har min dag börjat bra och jag känner mig stark just nu.

Ska absolut inte tänka tanken att ta tillbaka honom, hur skulle jag överleva något sådant…

3 gillningar
39

Tyvärr gäller detta inte bara män. Mitt X är likadan.

  • Har ”tänkt jättemycket” under 1 år
  • ligger samtidigtmed en man på sitt egna jobb (idiotiskt bara det) i 6 månader.
  • får panik över att barnen ska få det illa och börjar dricka på tok för mycket alkohol.
  • Är sen förvånad övet att jag vill att hon flyttar ut och har inte en tillstymmelse till plan!!??

VAD FAN TÄNKTE DU PÅ I 1 ÅR!!??

6 gillningar
40

Igenkänning! Mitt ex gick också och tänkte i 1 år. Men när jag frågade hur han tänkt sig att vi skulle lösa t ex boende rent praktiskt, så svarade han ”jag vet inte, har inte tänkt så långt. Det svaret fick jag 1vecka innan han sa att han bestämt sig definitivt…