Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Monumentalt svek

Nej, faktiskt inte. Känns sent att göra det nu kanske. Han blev också väldigt rädd när jag trillade ner så jag försökte trösta honom.

Min son är fantastisk, när jag har honom talar han ofta om hur mycket han älskar mig och att jag är världens bästa mamma. Saknar honom så jag mår illa den första stunden när exet har hämtat.

1 gillning

Det är mänskligt att inte i alltid klara av att ”bete sig” så som man förväntas bete sig. Jag förstår helt hur du känner @Besviken och jag förstår inte riktigt vad det var i det du skrev som skapade den här enorma upprördheten. Att du inte tittar på honom när ni ses? Du är mänsklig. I en ideal värld skulle ingen såras över att bli lämnad, alla föräldrar skulle kunna vara fortsatt goda vänner och barnen skulle vara lyckliga. Men så ser ju inte världen ut, inte sant? Vi gör alla så gott vi kan för att hantera den situation de flesta av oss ofrivilligt har hamnat i. Jag tycker inte du har något att skämmas över. Kram!

3 gillningar

Barn har dessutom inget filter gentemot känslor. De ser igenom när vi vuxna låtsas tycka om någon, de märker av en spänd stämning. Det är mkt bättre att vara ärlig mot barnen och säga att ”pappa har sårat mig och därför tycker jag att det är jobbigt att träffa pappa” än att spela nån slags charader. Att låtsas inför barn är helt värdelöst faktiskt för det funkar inte.

2 gillningar

Min sambos x gör just sådär. Dessutom ljuger hon för barnen om deras far. Säger att han inte vill gå på utvecklingssamtal, att han inte vill skjutsa mm när det är hon som fattat besluten. Sedan stämde hon om enskild vårdnad för att slippa träffa pappan. Hon fick bara igenom det för barnet med Asperger som trodde på det hon sa. Men de andra barnen tycker att situationen är mycket jobbig, de kan inte säga något om sitt liv hos oss när de är hos mamman, öht. Hon kör skuldkänslor hela vägen…
Hon mår dåligt och skyller på pappsn och låter barnen förstå detta, inte genom att säga det utan just, vägra titta på honom, vägra prata med honom, inte låta honom träffa dottern som bor hos henne (hon vill inte släppa in honom men dottern sitter bara på sitt rum så hur ska det gå till?) Vägrar allt. För att hon mår dåligt. Då har man som förälder skyldighet att glra något åt det, inte låta det gå ut över barnen!

Hur menar du här?

Som sagt, barnen har förstått för länge sedan att mamma och pappa inte kommer överens, särskilt om det dessutom har varit en vårdnadstvist i domstol. Jag tror varken det spelar från eller till om mamman tittar på pappan eller ej. Om pappan enligt domen har rätt att träffa sin dotter och mamman vägrar skulle jag ha gett in en begäran om verkställighet.

Hon fick endast enskild vårdnad för varnet med Asperger. Det barnet har hon lyckats ta hennes parti, det är också där hon har ljugit om pappan vilket fått dottern att välja sitt boende hos mamman. De andra två barnen har de gemensam vårdnad om varav tvillingbrodern bor heltid hos oss för att han mår jättedåligt av mammans skuldkänslo-kör och att hon ljuger om pappan. Yngsta dottern vill helst bo mer hos oss men lider svåra lojalitetskval.

Tvillingarna är 14 så det är väl knappast möjligt att begära att få träffa dottern. Inte ens om dotterns avoghet beror på lika delar mammans lögner och mammans avståndstagande från pappan.

Det beror ju på hur det står i domen. Men ja, en 14-årings önskan brukar väga tungt. Det låter som en synnerligen infekterad historia. Jag tror att barnen känner av BÅDE i hemmet med dig och pappan och och i mammans hem att det finns stora motsättningar mellan föräldrarna.

Yngsta dottern kan mkt väl säga samma sak hemma hos mamma, dvs. att hon vill bo mer där. Precis som du skriver är barn väldigt lojala. De försöker anpassa sig så gott de kan till situationen. De säger ibland det de tror att föräldrarna vill höra. Det i sin tur behöver inte betyda att det är dåligt hos den andra föräldern.

Visst är barn lojala. Det är lågt att utnyttja det för sin egen ståndpunkt. Vi försöker mest att bekräfta och stödja barnen.

Men faktum är att situationen påminna om @Besviken där mamman har en totalt negativ bild om pappan även om det inte finns några objektiva omständigheter. Det var här mammam som ville skiljas, men problemen började när han efter ett år började träffa någon.

Du @Restenavlivet projicerar för mycket av er egen skit på mig. Vi är inte på långa vägar där ni är, med vårdnadstvister, barn med diagnoser osv. Finns ingen liknelse alls med mina barn och min fd man.

1 gillning

Ibland när jag sitter i tunnelbanan funderar jag på vilka ni alla är. Ni som liksom jag har fått ert hjärta krossat. Jag tittar på människor omkring mig och undrar. Oftast ser de, iaf i mina ögon, befriande bekymmerslösa ut. Sen tänker jag att det troligen inte syns på mig heller. Hur mkt jag lider alltså. Jag vet ju att ni finns där ute, ni kanske också åker tunnelbana (jag vet att alla inte bor i Stockholm) eller kanske har jag mött någon av er i mataffären. Sen finns det ju förstås massor av människor med krossade hjärtan som inte skriver på det här forumet och vars vägar jag har korsat. Jag är lite otippat fascinerad över att tänka på det här, de hjärtekrossades osynliga klubb. :blush:

7 gillningar

Detta känner jag igen mig i! Brukar ofta fundera så på bussen eller när man studerar människor på stan. Vad har de för fasor, drömmar och hjärtesorger. Är jag ute och går med hundarna så kollar jag på fönster och undrar vem som bor där inne och grubblar en stund om vad de tänker på eller vad de gör. Har trott att jag var ensam om detta! :smile:

1 gillning

Idag har jag gjort något dumt. Jag skickade ett mejl till hans nya, i vredesmod. Jag VET att det inte är bra på så många sätt så go ahead and judge me. Jag känner mig ledsen och arg och ångestfylld. Slut på meddelandet.

Skriver ( som du skrev till mig) - det är mänskligt att ibland tappa det och göra mindre genomtänkta saker. Om det är riktigt illa, kan man ju också be om ursäkt t ex för att man uttryckt sig otrevligt även om man i sak står fast vid sin ståndpunkt.

Förstår ju att du hatar exets nya. Vet du om hon har förståelse för det? Det bör hon ju ha med tanke på hur hon inledde relationen med ditt ex. Hon kan ju inte gärna förvänta sig nåt annat…

1 gillning

Jodå, det vet hon nog. Jag skrev inget idag som var över gränsen på nåt sätt. Alltså, jag skulle aldrig hota och jag använder aldrig ”fula” ord. Någonstans antar jag att jag vill påminna henne om hur det hon och mitt ex har gjort har påverkat så många andra människor negativt. Jag vill att hon ska känna skam. Men jag vet att det här är kontraproduktivt för mitt eget mående. Jag fastnar i tankar som har med dem att göra istället för att fokusera på mitt. Och helt ärligt tror jag inte att hon har förmåga att känna skam, jag tror hon skiter fullständigt i det jag skriver. Antagligen för det dem dessutom troligen närmare varandra. Det är dem mot världen liksom. Så jag vet att det eg var en dålig idé men som du skriver, ibland ”tappar man det”. Kram!

Oj…
Lite tokigt gjort?

Meh, sluta döma, börja supporta. :wink: @Skipper

Det tror inte jag!

Om hon känner skam exakt får väl vara osagt, men garanterat så är hon inte opåverkad. Du klarade att uttrycka dig rakt men utan “juridiskt användbara övertramp” och vad i all världen biter mer än det som kommer direkt från hjärtat, levererat utan omskrivningar men ändå utan att tillfälle ges att flytta fokus pga verbala eller skriftliga övertramp.

You go girl :muscle:

1 gillning