Hej Ja jag håller med, så oerhört skönt att vara fri. Och jag sörjer inte längre, känner endast glädje och lättnad att slippa honom. Enda sorgen är att jag tänker att han själv aldrig någonsin kommer att inse sin egen sanna natur, han kommer aldrig få självinsikt eller bli självmedveten. Och för mig är det så viktigt att få det om sig själv, det är ju det som utvecklar en. Därför sorgligt för hans del…
Mitt ex har en ny kvinna, för mig tog det ju 20 år minst att upptäcka hans sanna personlighet, undrar stilla om man borde informera hans nya eller inte? Hon skulle antagligen inte lyssna och det är ju inte min sak, men jag skulle själv velat att någon informerade mig om jag var henne, hur gör ni?
Vi har två barn och jag håller honom på avstånd, mejlar en gång i veckan och träffas för praktiska möten en gång i månaden.
Jag förhåller mig också lågaffektivt, han är som ett barn och reagerar antingen med ilska snabbt, eller blir tyst och hatiskt, så jag är så neutral det går. Visar inget.
Han behöver också mina reaktioner för att stärka sin självbild. Det får han inte längre, innan fick han bekräftelse genom att ta min energi.
Funderar på om jag framöver ska prata med barnen, när de är äldre, nu är se 12 och 15, om hans beteende…ska de får veta sanningen en dag?
Hej!
Mitt ex hade redan varit gift en gång innan, han var relativt nyskild när vi träffades. Hans första hustru… om hon hade kontaktat mig så hade jag inte lyssnat. För att jag skulle ha trott henne och verkligen lyssnat, ja då hade hon behövt pricka precis rätt tillfälle, just när jag också hade tvivel på honom och inte mig själv. Hon hade behövt ha oerhört konkreta exempel som egentligen skulle behöva handla om andra saker än relationen mellan dem. Något som skulle fått mig att se mönstret, att han behandlar alla på samma sätt. Att det skulle lyckas är så osannolikt. Om hon prickat fel dag att försöka berätta hemskheter om min man för mig, ja då hade hon bara förstärkt min bild av henne som halvgalen och STACKARS min man som levt med en sån kvinna Klart att han ibland har extremt stort självhävdelsebehov efter att ha levt med henne! Så, nej, jag tror inte på att ta kontakt, om det inte uppstår en situation där du förstår att nya kvinnan skulle vara mottaglig.
Det är lite samma sak med barnen. Vänta med att berätta, eller rättare sagt: Lyssna till dem, till deras upplevelse, och var förälder till dem. Stötta dem utifrån vad DE har varit med om, känt, tyckt, undrat över, kanske sörjt. Min 16-åring pratar med mig nu om sin upplevelse av sin pappa, och då bekräftar jag henne i det. Jag försöker få henne att se att det inte beror på henne, det som varit, utan att han är sån. Min 19-åring beklagar sig så gott som aldrig över sin pappa. Om jag då skulle komma och liksom försöka berätta ”sanningen” så skulle det bli heltokigt. För barnen så är deras egen relation till pappan utgångspunkten. Inte hur han var mot mig. Men jobba på att ha en god relation till barnen där de kan prata om känslor, upplevelser och visa att du inte är dömande, så kommer de en dag att ställa sina frågor till dig.
Klart att han ibland har extremt stort självhävdelsebehov efter att ha levt med henne! Så, nej, jag tror inte på att ta kontakt, om det inte uppstår en situation där du förstår att nya kvinnan skulle vara mottaglig.