Det kanske är så att det tar så lång tid att avvänja sig…
1 gillning
Sedan min insikt i dessa beteenden, denna typ av personligheter, så har jag också blivit mer medveten vilket ansvar jag har som den andre föräldern att inte låta detta föras vidare i nästa generation, dvs till våra gemensamma barn.
Alla dessa insikter bekräftar än mer att det var på tiden att den destruktiva relationen skulle brytas, men också känner jag det läskigt och skrämmande vilket ansvar jag står med själv, då den jag hade hoppats och trott jag skulle dela mitt föräldraskap inte klarar av att bära den rollen. Men jag försöker trösta mig då med att med bara dessa insikter kommer man långt med, det är en början på ngt annat, ngt bättre och friskare. Än värre hade det varit om jag inte hade blivit medveten och bara låtit allt destruktivt få fortsätta med barnen mitt i.
5 gillningar
Fy så hemskt och svårt Leaf! Hoppas detta inte blir fallet med vår lilla tjej som han vurmar över så mycket.
Hans två killar sedan ett tidigare äktenskap har haft stora utmaningar med diagnos, problem med droger och skolvägran. Jag har upplevt att han försökt göra rätt men att han samtidigt skämts över att de inte är de lyckade barn han tycker han förtjänar. Han har inte varit så snäll mot dom alltid, hans svängiga humör har också gått ut över dem. Samtidigt är han otroligt känslig mot att skola eller närstående uttrycker oro rörande hans barn. Vilket är naturligt kanske men vi har aldrig riktigt kunna prata om hur det varit och jag har inte kunnat uttrycka någon oro då det bara gjort honom arg.
Det har varit viktigt på alla möten med BUP med mera att han själv framställer hur bra, stabil och inkännande förälder han själv är.
Så fort han blir pressad av x-frun har han gått i klinch och börjat prata om hur jobbig och oberäknelig hon är. Hur envis och svår att samarbeta med och hur känslomässigt instabil. Hans x har ringt honom ofta och gråtit och bett om hjälp när det varit jobbigt med deras gemensamma barn viket bara gett honom vatten på hans kvarn. Jag känner ett väldigt starkt behov av att Aldrig försätta mig i den situationen om det kommer svåra och skarpa lägen rörande vår dotter i framtiden.
Det är mycket att processa, det som varit, och tänker att det tar tid innan bilden klarnar.
Jag funderar på om jag behöver hjälp av något proffs att bearbeta som har mer koll på problematiken kring att ha levt med en människa som utsatt en för emotionell press, stress, och psykisk terror (känns dramatiskt att skriva det så, men det kanske är vad det är…)
Senaste gången vi skulle ses för att det var min tur att ha vår dotter hade jag sådan ångest att jag fick yrsel, huvudvärk, svårt att andas och kraftfullla flyktkänslor.
Och jag förstår att det kanske tar extra lång tid innan jag kan se honom utan så mycket känslomässigt påslag pga att han är som han är kanske. Tänker att det inte borde vara fullt så ångestladdat om det inte varit som det varit och det som hänt med hans lögner och svek.
Jag är så rädd om vår dotter. Skulle vilja skydda henne från allt men inser förstås att det inte går. Har oroat mig mycket över hur separationen påverkar henne och jag hoppas så att jag kan ge henne bekräftelsen hon behöver för att känna sig sedd och älskad precis som hon är. Glad, ledsen, orolig, arg, jag vill att hon alltid ska känna att jag älskar henne…
3 gillningar
Tack Mojjen för dina fina och stärkande ord! 
Inser ju att jag vill ha något annat, någon annan som ger mig både kärlek och trygghet och som är villig att vara ett ”vi” och tillsammans kämpa igenom det som är svårt…
Ja, oförmåga är nog ett nyckelord. Och inte blanda in vill/vill inte. ingen idé att bli arg när det händer nya saker som överraskar mig. Bara att påminna sig: just det! Han ser världen på ett helt annat sätt! Ingenting jag gör eller säger kommer att ändra på det.
Sen om förmågan är noll, eller kanske 2 av 10, det blir mindre intressant. Och andra beteenden som t ex manipulation, blir mindre obehagliga om man tänker att det inte är hat utan hans sätt att se på världen. Han tror att alla försöker sko sig på andra, luras för att få fördelar, och att han själv är skickligare än andra på det. Det är ju snarare ett tecken på att han är lite smartare, lite bättre.
2 gillningar
Jag känner igen mig så i detta! Och jag minns att hans ex vägrade träffa honom utan sällskap. En gång tog hon hjälp av kvinnojouren för att stötta vid byte av barn… Så knasig, tänkte jag. Den timide och försiktige man jag var ihop med, inte kan han vara så obehaglig?! Sen var jag där själv…
Men det finns en hel del för att hantera ångest Idag klarar jag det fint. Tips ett: andas i fyrkant. googla för beskrivning. Tips två: ångest brukar dämpas av sig själv. Om du håller ut i situationen så kommer symptomen att klinga av. Jag satt i ett väntrum i 30-40 min tillsammans med mina barns pappa, medan dottern var på ett sjukhusbesök. Oj, vad jag fick träna! Scrollade på mobilen, andades i fyrkant… men till sist såg jag faktiskt något av det jag scrollade förbi, jag kände hur kroppen lugnade sig, jag kunde tänka några enkla tankar igen. Jag fokuserade på mitt och interagerade inte med honom. Prat hade definitivt lett till nya ångestpåslag.
Det kommer att bli bättre! Håll ut!
2 gillningar
Ja, det är ju precis så här. Jag hade i vår relation kämpat väldigt länge och mycket med att försöka få barnens pappa att ta hjälp, samtalsstöd, vi skulle gå tillsammans osv, för att få relationen bättre, men till slut gick jag in i väggen av att försöka lösa utan att det ledde t ngn förändring. Och det var när jag kom till denna punkt, att han får välja själv hur han vill vara, vilken väg han vill gå, och att jag faktiskt får välja min, att jag inte måste välja samma om jag mår väldigt dåligt av att leva tillsammans. Det blev ett avstamp för mig att ta en annan väg. Jag är inte skyldig att leva hans liv, utan jag kan bara bära ansvar för mitt och göra så gott jag kan, för både barnen och mig. Det var en enorm frihet inombords minns jag, att jag har ett eget val och ansvarar själv för att göra det som jag tror på. Sedan är det lång resa kvar, men det ligger så mycket i detta. Du väljer ditt eget liv, hur du vill lösa utmaningar som kommer.
1 gillning
Kloka ord! Detsamma här. Kämpade för att vi skulle komma iväg på samtal och rådgivning under lång tid. Lyckades tillslut få iväg honom på familjerådgivning men då satt han mest och försökte vara ”duktig” och när jag brast vände han sig till terapeuten och sa, ”du förstår vad jag menar va?”, ”det går ju inte att prata när hon beter sig såhär”… jag var helt knäckt efter dessa vändor och insåg att det inte var någon idé… dessutom bedrog han mig under hela tiden vi gick i stödsamtal…
så absolut, att ta ansvar för sig själv, ta vara på sig själv, och ta ansvar för sin relation med barnen. Det är målsättningen. Dit vill jag!
Kram och tack för reflektioner som hjälper och ger perspektiv!
1 gillning
Tack för råd! Andas i fyrkant provade jag idag när jag skulle träffa honom. Det hjälpte faktiskt! Idag var han sååå trevlig så. Känns som jag aldrig vet var jag har honom…
Det går över med tiden. Längtar till den dag jag kan träffa honom och känna ungefär, ”Jahapp, där är han…” utan ångest, ledsenhet och ilska…
Det gör mig så ledsen men samtidigt så stark att läsa alla VÅRA berättelser, att vi är så många som under lååång tid försökt anpassa oss efter en nyckfull och humörsvängande maka, make eller sambo.
I förhållanden där vi trott att felet varit vårat och där vi med barn inblandade gjort allt för att skydda dem.
Jag kan ibland hata mig själv för att jag tillät mig att fastna i detta spindelnät och att våra barn blev som spelbrickor i hans pjäs. Varför lämnade inte jag detta … istället tog jag på mig skulden för allt skit, trodde att allt var mitt fel, och att det skulle bli bättre, han påpekade ju hela tiden alla brister jag hade och hur korkade alla andra var…
Efter nästan 25 år som gifta lämnade han mig istället till förmån för en arbetskollega 14 år yngre än jag… i detta forum har jag läst många historier som är som mina…
Tragikomiske är att de som lämnar, som min onämnbare och alla de andra … tror sig få något bättre …
För sanningen är att det är VI, jag och du som går vinnande ur detta då vi äntligen kan börja tillåta oss att leva våra liv…
9 gillningar
Tack för din fina respons! Vi är fria nu, som du skriver, trots allt sorg det är att bearbeta allt det tuffa, så slipper vi vara i det. Jag har både känt en lättnad inför vissa insikter men också en stor sorg.
Hur kunde jag inte se?
Borde jag förstått?
Vad har varit sant och inte sant?
Mellan lögnerna och under den mer långvariga otroheten med kollegan han lämnade mig för, de stunder vi delade, ifrågasätter jag nu vad som varit sant mellan oss.
Har det varit så för er med liknande erfarenhet?
Jag inser att jag inte en enda gång i mitt vuxna liv varit i en trygg kärleksrelation. Är det fel på mig? Varför blev det så?
Jag har försökt förklara lite för min bästa vän men hon förstår inte riktigt. Kanske är svårt om man inte varit där själv. Hon älskar mig och lyssnar och försöker vara förstående men ibland är det som att hon på något vis försvarar honom utan att tänka på det genom att säga saker som att vi måste ju haft det bra ändå, eftersom jag stannade, eftersom jag fått barn med honom. I alla fall ibland bra. Och han måste ju varit bra då också i alla fall till stor del. Jag har just nu en oerhört stark känsla av att inte veta vad som varit äkta eller inte vilket får mig att ifrågasätta allt.
Senaste veckan har jag också tvivlat på mig själv. Känt låg självtillit och varit väldigt ”svajig”.
Jag har svårt att prata om dessa saker som varit i vår relation med min familj och mina vänner.
Är glad åt det stöd jag kan finna här…
2 gillningar
Exakt så, ja. Direkt efter skilsmässan var det så mycket praktiskt att lösa, och sedan gick all min tid åt till att försöka försörja oss. 1½ år efter skilsmässan tvingades jag stanna av hela karusellen när jag plötsligt blivit arbetslös, och då först började jag tänka och fatta. Då vaknade jag liksom ur den fejkade verklighet som jag levt i under en massa år. Det började gå upp för mig att jag utsatts för psykisk misshandel i 30 år och att min man inte blivit “konstig” där i slutet av äktenskapet. Han hade varit likadan jämt, fast jag aldrig förstått det.
Jag började förstå hur mycket han ljugit för familjen, hur han manipulerat oss alla och att verkligheten inte såg ut som han hjärntvättat mig att tro. Vad var sant och inte? Jag visste knappt vad som var upp och ner, och för varje ny insikt jag fick, så kände jag mig mer och mer korkad. Ingen kunde vara lika korkad som jag! Hur kunde jag INTE se vad han gjorde mot oss? Hur kunde jag INTE förstå vilken skada barnen tog av hans s k “uppfostran”?
Och nej, ingen förstår om de inte själva varit utsatta. Den som inte själv varit utsatt antyder gärna att man kanske överdriver lite, för varför skulle man stanna hos en sådan hemsk människa? Själva skulle de minsann lämnat en sådan person direkt. De kan inte se någon annan förklaring än att man överdriver. Det måste vara så att jag är lite hysterisk kanske, sätter en etikett på honom bara för att verka lite märkvärdig eller framstå som ett offer. Eller hur? Och så drar sig folk undan, för det måste ju vara något fel på mig.
Jag har lärt mig att aldrig säga ett ont ord om mitt ex, för det slår direkt tillbaka på mig. Särskilt personer som kände honom blir upprörda, för de vet ju att han var en glad, trevlig och kul kille.
5 gillningar
Jag vill dela det här …
Att leva med en manipulativ person innebär i alla fall i mitt tycke att man snärjts in i ett nät som inledningsvis var fyllt av lycka … och det man trodde var äkta.
Och jag känner så väl igen känslan av att omgivningen har svårt att förstå, för de har ju bara sett den ”trevliga” skalfasaden aldrig den elaka och förtryckande personen vi levt med.
Det jag har gjort har varit att bett mina vänner att se youtube klippet jag delat och även bett dem att läsa om begreppet Gaslighting, efter det har det gått mycket lättare att beskriva vad man varit utsatt för…
5 gillningar
Tack för ditt svar Leaf!
Jag känner att jag fortfarande försöker förstå, försöker pussla ihop. Jag känner igen mig i mycket av upplevelsen hur det var att leva med mitt x när jag läser och lyssnar på info om hur det är att leva med någon med många narcissistiska drag.
Det första jag reagerade på var alla de otaliga gånger jag fått höra hur överkänslig jag är, och hur min känslighet är så jobbigt för honom. Han har fått mig att känna att det var mig det var fel på i grunden. Och om jag inte var så känslig, så överdriven, så orolig med mera så skulle det vara så mycket bättre mellan oss.
Han har fått mig tvivla på vad som sagts och inte. Ljugit, blånekat. När jag stått på mig har han istället då blivit offer, och börjat säga sker som ”ja men det är klart, det är förstås mig det är fel på, som vanligt…” eller alternativt gått iväg, blivit tyst, tittat bort.
En gång vid ett av våra värre gräl drog han hemifrån och lämnade sin mobil och kom tillbaka tre på natten efter att ha varit ute på krogen.
Nästa dag så sa han att han gått ut och lämnat sin telefon så att jag skulle bli orolig, han ville straffa mig och göra mig illa. Han sa det rent ut till mig. Men såklart följdes det inte av någon ånger, eller ursäkt… det lämnade kvar känslan i mig att han tyckte jag skulle straffas, att det var vad jag var värd…
Men visst har han hållit om mig och tröstat mig när jag kommit till punkten av panikångest och känt mig så ledsen och ångestfylld att inget funnits kvar förutom tårar. Men att han tröstat mig, ibland när det blivit så tar ju inte bort det som skett innan. Det känns ju i sig helt galet, att först säga hur egoistisk, överkänslig och jobbig jag är, och sedan trösta mig…
Det gör det ju inte mer ok att säga att det är fel på mig, eller att jag överreagerar. Det är inte så man ska behöva ha det, det förstår jag nu…
Och så allt annat, som sorgligt nog stämmer in väl… det är otvivelaktigt så att sunt har det inte varit, respektfullt har det inte varit…
Jag vet ju att det funnits ögonblick emellan oss som varit fina och glada. Men nu ifrågasätter jag dem också.
Tack! Det var mer än tio punkter som stämde in väldigt väl i hur vår relation har sett ut.
Jag är tacksam över att jag kan se det nu men väldigt ledsen över det också.
Så klokt att visa klippet och be de närmsta läsa på om gaslighting. På något sätt känns det viktigt för mig att jag åtminstone har en nära vän eller familjemedlem att anförtro mig åt.
Detta fick jag också ofta höra i min relation m mina barns pappa. Vi separerade i höstas. Jag stod innan separationen nära (trodde jag) både hans syster och mamma. De hade under våren märkt att jag började ge upp om relationen, och jag bestämde mig för att öppna upp lite grann vad svårigheterna var mellan oss, bl a det här beteendet, härskarteknik, kommentarer, dolda hot mm. När jag tog upp det med dem, svarade de samma som honom, att det är manligt och kvinnligt, jag var för känslig osv. Det slutade med ett försvarande av honom istället för att höra på det jag sa. Eller då ville de inte ta till sig det. Då förstod jag att jag inte kunde få deras hjälp med att försöka få honom att ändra sig (de är väldigt tajta i hans familj, så jag hoppades liksom), utan de var så vana vid det att det var ”normalt”. Barnens farfar var väldigt dominant, pratade alltid om sig själv och krävde ständigt uppmärksamhet till sig själv och sin familj, de var bäst, han visste alltid bäst, blev alltid diskussioner om allt möjligt, mycket härskarteknik, så jag förmodar att mycket kom därifrån.
Jag förstår! Kan tänka mig att om jag på något sätt skulle lyfta detta till någon i hans krets skulle de förneka och tycka jag var helknäpp… han som är så kapabel och trevlig.
Jag har fortfarande kontakt med hans mamma men inte hans pappa.
Men jag ser även likheterna och dragen och hur de agerat och agerar kring mitt x och hans bröder, på ett annat sätt. Det börjar utkristallisera sig ett mönster.
Idag har jag sagt nej till x-et om fråga att få byta dag, då jag redan gjort upp planer för mig och dottern. Det känns väldigt jobbigt att säga nej till honom då oron är stark att han kommer svara något elakt eller otrevligt.
jag tror som du skriver, Masai, att det går att härleda beteenden i familjen och det är säkert väldigt vanligt att de som beter sig på detta vis har åtminstone en förälder som har liknande beteende-mönster…
2 gillningar
Insikten är en sorg i sej, jag lever med en man som har dolda narcissistiska drag. Det du beskriver låter så bekant, att vända allt till mitt fel. Att be om förlåtelse för saker han har gjort (men lyckats vända till mitt fel)
Självförtroendet är på botten, man är ängslig och rädd för allt 
var din man bättre i perioder? Precis så man hann börja tänka att allt nog inte var sant, att man faktiskt ÄR för känslig osv? Det kan vara riktigt bra i perioder sen tvärvänder det igen och man får en ”realitycheck”
Det är bra att du kom ifrån, ibland drömmer jag om nåt helt annat för min man vet helt enkelt inte vad kärlek är… och som nån annan var inne på tror jag också starkt på att detta mönster hos honom kan härledas till uppväxten då flera i hans mors släkt visar liknande tendenser
4 gillningar
Hej
Det låter exakt som min exman. På pricken. Vi skilde oss 2019 och jag känner nu en sån enorm lättnad och glädje att vara fri från honom. Han skyllde allt på mig, hav mig sin egen skuld, har jag insett efter terapi. Han har brist på empati och brydde sig intenär jag var sjuk etc Han misshandlade mig psykiskt, hånade, var elak. Han bar iorogen och var ett svin, men vände på allt till min nackdel och skuld… jag så sjukt man inser det inte förrrän efteråt…
1 gillning
Hej @Bmbmbm! Vi är många som varit där. Och insikten om vad jag gradvis accepterat att leva i kom för mig som sagt efterhand.
Nu när jag hittat ett sätt att förhålla mig till honom, lågaffektivt bemötande och vara en ”grey rock”, aldrig dela något personligt om mig själv, (vilket jag i princip lyckats hålla mig till konsekvent utöver något enstaka tapp senaste halvåret).
Han pendlar mycket men styrs starkt och i första rummet av sina egna behov.
Men även om insikten att han har en hel del narcissistiska tendenser kom som en chock var det också början till att bli fri ifrån honom och även sluta sörja honom. Jag vill inte leva med en sådan man helt enkelt.
Så insikten var en befrielse även om det tagit och tar tid att bygga upp självkänsla och stabilitet i sin egen tillvaro.
Skönt att vara fri!!
1 gillning