Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Misstänker att jag levt med en narcissist

Det har gått snart ett år. Exet har gått vidare med kvinnan han bedrog mig med, det gjorde han på en gång.
För mig har det varit tuffa och svåra månader men jag har sakta börjat få ordning på tillvaron igen. Jag har gått i samtalsstöd under hela denna period. Eftersom vi har barn ihop kändes det viktigt att ta den hjälp jag kunde få för att orka hålla ihop får dotterns skull så gott det går. Senaste kanske två månaderna så har jag börjat reflektera mer över hur jag egentligen mått i vår relation. Exet har efter separationen visat en stor brist på empati och förståelse för hur tufft och svårt jag haft det.
Han har ignorerat det jag bett honom om och när jag brutit ihop så har han fått mig framstå som dum och korkad och vänt allt ansvar från sig själv och försökt lägga det på mig.
Jag har funderat så mycket på denna brist på empati och börjar nu se en röd tråd. Jag sökte på svårigheter med empati och benämningen narcissist dök upp flera gånger.
Jag började läsa på. Och till stora delar var det som att läsa en handbok över min före detta och även om mitt eget mående i relationen.
Det var en chock på något vis även om jag anat.
Inatt drömde jag fruktansvärda drömmar och idag gick det bra så länge jag var på jobbet men när jag kom hem fick jag världens ångestpåslag. Det har lugnat sig nu efter att jag har försökt varva ned och djupandas.
Jag börjar se så tydligt. Hur jag aldrig kunnat vila i relationen. Otroheterna. Lögnerna.
Det man kallar för gaslighting, o ja, när jag läste vad det var så var det en Exakt beskrivning av hur jag upplevt det och hur han bettet sig i konflikter.
Han är snygg, charmig, vältalig, social utåt, men hemma kunde sarkasmerna hagla. Han pendlade mellan närhet och bekräftelse till avståndstagande och passiv aggressivitet.
Och så framförallt hans brist på inlevelse.
Och att det aldrig aldrig någonsin var hans fel. Hur han lyckades få mig tvivla på mig själv och mitt förstånd och må dåligt över vem jag är.
Jag var alltid så ”jävla överkänslig”. Hade jag inte varit det, ansåg han, så hade inte diskussionen, bråket, eller vad det kunde vara hänt från början. Det var jag som hade problemen som behövde ändra mig ansåg han.
När jag var ledsen kunde han gnälla över hur jobbigt det var för honom att jag var ledsen och tyckte bara jag skulle gaska upp mig och vara glad.
Elitistisk. Avundsjuk.
Men jag tycker ändå empatin funnits där ibland. Och närheten.
Men nu tvivlar jag på allt.
Antar att flera känner igen sig?

4 gillningar

Ja, jag upplevde också att insikten liksom kom i vågor. En insikt behövde sjunka in och när jag väl greppat en bit fullständigt så var det som att jag nått en ny position och därifrån kunde se andra saker ur detta nya perspektiv. Det har varit mycket att bearbeta och jag ifrågasatte allt. Till sist började jag skriva ner i kronologisk ordning vad jag faktiskt visste om hans liv, vad han faktiskt gjort. Från hans tonår och fram till nu, tittar på hans liv utifrån, inte från mitt eget perspektiv. Jag tyckte att det hjälpte mig, och efter en tid blev det liksom mättat. Jag behövde inte mer bevis, jag visste vem han var och vad vi haft.

Tack för svar! Precis så. Det kommer i vågor. Ögonblick som liksom börjar ses i ett annat ljus. Jag börjar förstå varför jag mer och mer tog till drickande för att döva ångest, blev fast i insomningstabletter. Det var som en klump i magen och bröstet som liksom aldrig ville ge sig. Och jag ser nu hur jag låtit hans ord få äta sig in i mig, fått mig tro att jag är överkänslig, slarvig, egoistisk.
Klokt att skriva ned. Känner nu ett stort behov att förstå.
Innan jag träffade x så var en av de saker jag var mest stolt över hos mig själv, min empati och min känslighet. Min förmåga att ”läsa av” ett rum och se andra.
Nu undrar hur han kunde få ta det och göra det till något skamfyllt hos mig.
Jag ska prova att skriva kronologiskt. Kan tänka mig att det även kan hjälpa mig.
Hur är kontakten nu mellan dig och ditt x?

Jag skrev i bloggform. Ett inlägg varje dag. Det blev inte kronologiskt utan snarare blev det så att jag tog det jag grubblat mest på det senaste dygnet. Och ja, på något vis blev det lättare att förstå när jag först skrivit ned saker och sedan gått tillbaka gång på gång och läst det. Jag gör det då och då; läser några gamla inlägg och får nya insikter hela tiden.

4 gillningar

Jag kan inte göra annat än att instämma i det rent kroppsliga ”uppvaknandet” jag kände, en lättnad när jag till sist … hittade ett namn - Gaslighting - på vad jag levde med för länge.

En aha upplevelse där i princip varje beteende, agerande och händelse i mitt liv med den ”onämnbare” är som tagit ur en handbok… i vad som händer i ett förhållande präglat av manipulation.

I början märktes det väldigt lite för att sedan sakta och nästan omärkligt smyga sig som en ”naturlig” del av livet, jag vande mig och kunde egentligen aldrig riktigt sätta fingret på vad som var fel… mer än att mitt eget självförtroende blev sämre och att jag nog aldrig kände mig riktigt lycklig.

Den ”onämnbare” var en fantastisk person i alla andras ögon, föreningsmänniskan alla älskade, mittpunkten i alla konversationer, charmig, rolig och alltid tjänstvillig…jag vet inte hur många gånger jag fått höra vilken underbart snäll ”man” jag var gift med…

Men nu pratar vi UTANFÖR hemmets fyra väggar … hemma var han oförmögen till någon som helst konversation om den inte handlade om hur dumma i huvudet alla andra var, hur korkade andra betedde sig osv… osv…

Dessutom alla hans subtila sätt han använde för att trycka ned mig och barnen på… tystnaden som sa allt… gliringar över saker jag hade gjort ”fel”, kommentarer om saker jag påstods ha ”sagt”… och så klart var jag den som fixade, ansvarade för och ordnade allt i vårat liv, allt från att ansvar för ekonomi, matsäckarna till barnens skolutflykter till att boka semesterresor… han bara gled med som på en räkmacka men med åsikter om allt…

Vad som hände i november 2020 efter närmare 25 år och var jag befinner mig idag återkommer jag till!

6 gillningar

Kan bara instämma i vad alla skriver ovan då jag själv levt med en sån man i 14 år.

Det tog lång tid att förstå att han inte va snäll just för hur han framställde sig utåt… Rolig, hjälpsam, omtänksam, social… Alla älskade han.

Men hemma va det nåt annat. Minns vid ett tillfälle då jag ringde Xet över nåt problem jag hade på jobbet, hans svar: ”Jag orkar faktiskt inte höra på dina problem”
Han hade NOLL empati och hade alltid ett förakt mot en förutom när han ville ha något.

Alltid irriterad o elak mot barnen och om jag gick emellan så va det fel för jag tog inte hans parti och va alldeles för ”mesig”.

När man ville ta upp något så blev det alltid ett bråk ”varför kommer du med detta nu innan jag ska sova” Eller ”jag har jobbat hela dagen jag orkar faktiskt inte höra på det”
Det va alltid fel tillfälle att prata. Vid ett tillfälle när jag va ledsen (nåt som inte ens rörde han) då tog han sitt täcke och kudde och gick och la sig på soffan… Allt för att visa att han kunde inte bry sig mindre…

4 gillningar

Jag känner också igen mig i era berättelser och att leva med en sådan man var som att dagligen åka på en berg och dalbana. Jag älskade han så mycket även fast han inte gjorde mig lycklig. Jag blev i princip medberoende av honom. Att säga förlåt från min sida var en vardaglig sak då allt enligt han var alltid mitt fel. Jag ville bara få slut på alla sura miner, bråk, tjafs.

Noll empati som ni skriver. Fy. Kommer ihåg när jag var med om en bilolycka (bilen förstörd) men i övrigt mådde jag bra. Ringde givetvis honom för att han skulle hämta mig. Han svarade ” jag är upptagen körlektion med min kusin” . Inget hur mår du? Har du skadat dig? Inga känslor

Tror det är viktigt att om man kan förstå hur deras barndom varit. Då roten oftast kommer därifrån. På mitt ex stämmer det. Är glad att jag är fri. Har snart gått 4 år, men åh så stort inflytande det haft i mitt fortsatta liv nu.

5 gillningar

Vi har enbart kontakt om det finns ett myndighetskrav kring dottern. Mina barn är 19 och 15. Den äldste bor varannan vecka men det kräver ju inte någon kommunikation mellan föräldrarna. den yngre bor heltid hos mig och pratar inte med sin pappa. Ibland krävs ibland en underskrift på något papper, någon gång har han fått ett meddelande från skolan som han undrar över. Jag svarar per sms, och aldrig snabbare än 6 timmar från hans fråga, så att jag hinner tänka igenom hur kortfattad jag kan vara. Jag rådgör aldrig om något med honom, informerar inte om barnets hälsoläge eller skolresultat, påpekar inte saker som han borde göra eller så kring yngsta. Hon är så tydlig med att hon inte vill berätta saker för sin pappa och hon har rätt till integritet. Det har varit en skakig väg hit, snart två år sedan kraschen. Men nu är det så skönt!

7 gillningar

Era berättelser är både svåra att läsa då jag känner igen mig men också skönt att få bekräftat att jag inte är ute och cyklar.
Vad ni gått igenom! Styrka till er💗

Kommer aldrig glömma när han råkade backa på min fot med bilen och visade efteråt faktiskt någon slags ånger, körde mig till akuten, sen när jag var klar och de konstaterat, som ett under att foten inte var bruten men jag kunde inte stödja på den alls då jag hade jätteont. Jag ringde och bad honom hämta mig och han suckade och sa att han tyckte jag kunde gå eller ta bussen. Jag sa nej, och han kom men satt som ett passivt aggressivt moln hela bilresan och resten av eftermiddagen, trots att han kört på mig och jag hade otroligt ont i flera veckor efteråt, så blev det ändå honom
det var synd om i slutändan.

När jag försökte stå på mig i konflikter så flydde han bara när han kände sig pressad. Om han inte gjorde det så åkte offerkoftan Alltid på. Jag menar Alltid. Då var det så synd om honom som hade en sådan jobbig och överkänslig sambo som inte kunde förstå att det egentligen var han som hade rätt.
Jag tyckte jag bad om ursäkt hela tiden. För vem jag var, hur jag var. Efter separationen har han många gånger påpekat att jag aldrig sa förlåt för någonting, att jag var egoistisk och självupptagen det var en av anledningarna till otrohet. Snarstucken mot hans två barn sedan tidigare tyckte han också jag varit. Fast jag verkligen försökt stötta och finnas där.
Sen känner jag igen mig så mycket i att han utåt sett upplevdes social, charmig, smart, trygg. Men hemma. Sarkastiska gliringar, snabbantedligt temperament, gnäll över vad jag gjorde och vad jag tyckte. Han uttryckte ofta hur dum i huvudet alla andra var och brukade skämtsamt säga att om han skulle vara envåldshärskare så skulle världen bli en perfekt plats och alla som var dumma i huvudet skulle arkibuseras. Det var sagt som skämt men jag tyckte alltid det kändes så jobbigt när han drog igång det snacket.
Han frågade aldrig mig hur jag kände och hur jag mådde. Det var alltid jag som tog initiativ och frågade. När han pratade var det mer om andra och hur dum den eller den varit… ibland om hur bra han varit…
När min lust tröt efter vi fått vår lilla tjej så var det fel på mig som inte kände lust. Jag skulle gå till sexolog för att få tillbaka lusten då han helt enkelt måste få komma till skott annars orkade han inte vara kvar i relationen.
När jag var ledsen var det jobbigt för honom att jag var ledsen.

Nu när jag är fri så inser jag att jag inte varit genuint glad på så länge, alltid haft en oro att någon sarkasm ska komma, och känt att jag inte varit tillräcklig hur jag än försökt.
När jag såg ett klipp med en terapeut som beskrev vad gaslighting var så började jag gråta av igenkänning, lättnad och sorg på samma gång. Alla år jag tvivlat på mig själv och trott det var mig det var fel på, jag kom ihåg fel, det hade han aldrig sagt, jag var elak, egoistisk och överkänslig. Om och om igen, samma mönster.

I början var den himlastormande och fantastiskt. Jag var Allt han letat efter. Jag var hans livs kärlek. Den han väntat på osv…
jag kände mig ju förstås otroligt omvurmad och blev väldigt kär…

Det känns väldigt sorgligt men samtidigt skönt att ha börjat se och just nu är tanken på en ny relation inte så
lockande. Känner ett behov av att processa dessa insikter innan jag orkar den tanken…
Bli stark igen. Lita på min känsla och hitta tillbaka till stoltheten att vara jag.

Tack för era svar! Hjälper så mycket!

3 gillningar

Har varit tvungen att efter läst denna tråd sätta mig in i vad Gaslightning innebär, tycker det verkar väldigt intressant, samma sak med narcissism.
Jag tror att vi alla någon gång kan känna igen sig själv i vissa av dessa diagnoser utan att för den sakens skull vara narcissist eller att man gaslightat någon.

Det finns något som heter dold narcissism, tyvärr får jag säga att den stämmer en hel del på min fru, inte allt dock men jag känner igen en hel del i det.
Hon har väldigt svårt för empati, sätta sig in i hur andra mår.
Detta märktes tydligt för några år sen under en period när jag mådde dåligt ( den berömda väggen), hon kunde inte ta till sig hur jag mådde även om jag förklarade, till svar fick jag “stackare” och en klapp på axeln sen gick hon som om inget hänt.

Undviker i stort sett alla sociala sammanhang.

Väldigt känslig för kritik, även konstruktiv kritik. När jag försöker förklara något för henne på olika sätt och hon ändå inte förstår så tar hon det som att jag tycker hon är dum i huvudet vilket jag absolut inte tycker.
Vi ser saker och ting på olika sätt det är allt, varken rätt eller fel, men hon går på defensiven och sen får jag höra hur jag får henne att känna sig dum, då är det mitt fel.

Tittar man på punkterna nedan så kan jag känna att tyvärr så stämmer en del med hur jag känt.
Hoppas ni kan följa och förstå som jag har skrivit det.

5 varningssignaler att du blir gaslightad

  1. Du ifrågasätter dig själv hela tiden. Du ställer dig själv frågan ”är jag överkänslig?” tio gånger om dagen.
    1 Jag har ifrågasatt flera gånger om det bara är mig det är fel på, det är bara dumt har jag tänkt.

  2. Du känner dig ofta förvirrad, eller tror att du håller på att bli galen.
    2 Känner mig förvirrad ibland, jag får ofta höra att jag mår på ett visst sätt eller när jag tycker något får jag höra att det gör jag inte alls utan hon säger att du tycker såhär.

  3. Det är alltid du som ber om ursäkt för allting. Du hittar på ursäkter inför andra för att bortförklara gaslightarens beteende.
    När jag försöker förklara hur det är just nu hemma för min familj och vänner säger dom att hon har fullständigt tappat det eller blivit helt tokig, vad gör jag då, kommer upp med en massa ursäkter och försvarar henne och säger att det nog är ngt annat, kommer ihåg att min syster påpekade för ca 20 år sen hon är lite märklig. Kan mitt i ett samtal bara resa sig upp och gå för att göra annat eller svarar på någon helt annan fråga än den man ställt.

  4. Du märker att du håller inne med information och inte berättar något för vänner, släkt och familj, för att slippa komma med ursäkter eller förklaringar.
    Känner inte igen mig i detta då jag är ganska öppen och social av mig.

  5. Du vet att något är väldigt fel, men du kan inte riktigt uttrycka vad det är, inte ens inför dig själv.
    Har i flera år funderat på varför hon gör si o så och beter sig som hon gör.

Trots all detta så älskar jag henne oerhört mycket och vill ha henne i mitt liv.
Har fått skulden för mycket dom senaste 2-3 åren och det är bara jag som gjort fel, hon verkar tro att hon är felfri och nu vet hon inte om hon vill skiljas eller ej.

Den senaste tiden har jag funderat på om hon är i en livskris på ngt sätt eller att hon har kommit i klimakteriet, fyller nu 50.
Jag har aldrig sett henne som hon är nu under 25 år och det spelar ingen roll vad jag säger eller gör så är det fel
Vi skall på familjerådgivning och jag hoppas att det ska gå bra.

Har ni några tips eller tankar om detta så låt mig veta.

1 gillning

Jag tänker att man ska ta det försiktigt med att sätta diagnoser, utan snarare se de här listorna på narcissistegenskaper som en lista på beteenden en del personer har i högre eller lägre grad, och du verkar ju verkligen försöka se nyanserat på din partner.

Jag tänker också att det är värdefullt att försöka se om det är en egenskap som snudd på alltid funnits där, eller något tillfälligt under en pressad period i livet, eller kanske ett sätt att hantera just nuvarande relation.

Det är därför som det var värdefullt för mig att fundera kring exets relation till sina föräldrar, syskon, arbetsgivare, vänner (har inga), att inte utgå från hur han är mot mig. Det som blev tydligt är att han agerat på liknande sätt i många situationer och att relationen till mig är den längsta i hans liv. Så då blir snarare frågan: varför har vår relation varat så länge? Inte: varför är han sån här mot mig? Varför funkar inte vi ihop? Vad har jag gjort för att reta honom? Och det är ju en jäkla skillnad, men inte nödvändigtvis ”bättre” fråga.

1 gillning

Håller med om att man ska vara försiktig med diagnoser, som jag skrev i början i mitt inlägg så tror jag alla kan känna igen sig i vissa situationer.
Tror att den alltid funnits där i liten skala men senaste tiden eskalerat, om det nu beror på att hon kanske är i klimakteriet eller mitt i en form av livskris vet jag inte.
Pratade med en kollega i dag som undrade hur jag mår, jag mår bra sa jag och då tittade hon snett på mig och sa att är det verkligen säkert.
Nä sa jag, just nu är allt skit och vi pratade en bra stund, sen sa hon att hon kände igen sig i beteendet och frågade om inte frun var i klimakteriet, för precis så som jag förklarade det hade hon varit i en period och tyckte allt var skit. Hon sa att hon kanske inte agerade ut det på samma sätt utan fick hela tiden tänka på att inte göra saker värre även om det var svårt.

Kan det vara så att du klev åt sidan och bet ihop istället för att han inte skulle bli arg, knöt näven i fickan och gjorde allt för att det skulle bli bra.
Man måste tänka på sig själv också, menar inte som min hustru gör nu, gör vad hon vill och verkar skita i vad jag tycker.
Har man 25 år ihop och 3 barn så kan man inte alltid sätta sig i första rummet.
Kommer ihåg för 4-5 å sedan då jag funderade på hur hennes prio lista såg ut, kom fram till följande.

  1. hon själv
  2. barnen
    3 samma som 1
    4 samma som 1
    5 samma som 1
    6 barnen
    Därefter kom vi som familj och där fick jag vara med.
    Hon har ofta satt jobbet i första hand, viktigt att göra karriär.

Jag har funderat än mer och läst och tänkt. Det är mycket i mitt x beteende som är väldigt narcissistisk på ett sätt som ändå känns tydligt. Men jag känner ju att det finns förmåga hos honom att älska också. Framförallt sina barn.
Jag får inte ihop det riktigt. Hade en enorm ångest när vi skulle ses idag för att vi var tvinga att byta dagar och jag fick ha dottern halva helgen. Fy. När blir det lättare att träffa honom…? Min ilska gentemot honom är så himla stark fortfarande när jag tänker på hur dåligt jag mått. Över alla gånger han kallat mig överkänslig, som han supit, ljugit, och ändå lyckats få mig känna skuld för dessa saker. Han har nog inte en narcissistisk personlighetsstörning men nog är det väldigt tydliga drag i alla fall…

3 gillningar

När man bara är ledsen. När det känns som alla vänner och de närmsta har sina familjer och sina liv. När man är orolig att vara en belastning med det behov av stöd man har från nära och kära. När det är natt och man ligger vaken och har ingen ro i kroppen.
Jätteledsen och sorgsen, trots att älskade dottern är här och ligger och snusar bredvid.
Ändå går det inte att få ro.
Det är inte längre att jag vill ha honom tillbaka, för jag vill ha en finare, ärligare, tryggare och varmare relation. Men jag vill inte möta denna ensamhet.

5 gillningar

Du är värd något bättre, någon som håller om dig och säger att han älskar dig.
Håller om dig när det stormar och blåser kallt.
I alla förhållanden finns det problem, frågan är om man klarar sig förbi dom och kan kämpa.
I ditt fall kan det bara bli bättre med tiden, jag förstår din oro och att du är ledsen men det kommer ordna sig.
Har läst många inlägg i detta forum sista tiden och insett hur få par det är som verkligen är beredda att kämpa, giftermål och förhållanden är numer en slit och släng vara verkar det som.

1 gillning

En narcissist kan älska, fast inte på samma sätt som andra.
Mina barns far hade ett favoritbarn. Jag är helt övertygad om att han verkligen älskade henne. Hon var söt, kaxig, rolig och den som var mest lik sin pappa till utseendet när hon var liten. Han tog gärna med henne till släkt och vänner, för han var stolt över henne och gillade att visa upp henne. Så långt helt normalt. Tråkigt för syskonen att han så tydligt visade att hon var hans favoritbarn, men hon solade sig i glansen från hans faderliga kärlek.
Men - så blev hon sjuk. En kronisk smärtsam sjukdom. Vår glada pratsamma prinsessa blev en trött, blek, gnällig flicka som höll mig vaken om nätterna. Mitt hjärta blödde för henne. Hennes pappa däremot såg på henne med avsmak och verkade bestämma sig för att hon inte var värd besväret längre. Kärleken tog slut när hon inte längre var söt, glad och rolig.

3 gillningar

Det där var ett ännu värre svek. Fy vad hemskt! Men stämmer med bilden av narcissister.

För mig har det gått 6 år sedan separationen. De senaste året har jag märkt en påtaglig skillnad på mitt x i hur vi kan prata. Det är samma för min sambo, hans x har kunnat bemöta honom på ett vettigt sätt nu det senaste på ett sätt hon inte kunnat tidigare, det är lite över 6 år sedan hon släppte bomben om separation. Båda vi hade långa förhållanden, över 20 år. Så det tar nog ett tag innan man kommer ifrån varandra så att de man varit med om förlorar sin känslomässiga laddning och bara blir en människa man har levt med och därmed känner ganska väl.

2 gillningar

Känner igen allt ni skriver. Vi var tillsammans i 11 år. Hade varit med om en jobbig separation när vi började träffas. I början tyckte jag det var så skönt att han bestämde och tog initiativ. Jag insåg inte att han höll på att ta över mig.
Han har också pratat skit och förminskat alla andra. De är idioter osv. Utom vissa kvinnor, helst de med stora bröst. De är snygga, charmiga…
Vi har inga gemensamma barn, men vi har haft ett par av hans boendes hos oss och han har inte varit snäll mot dem. Likaså med våra hundar, mycket har gått ut över dem.
Nu när vi inte är gifta har en del hört av sig och jag har börjat förstå ett och annat.
Otroheterna var inte mitt fel, alla lögner ( och det är många ) som han kört med under alla år och fortfarande gör, humörsvängningarna, avsaknaden av empati m.m.

3 gillningar

Samma här. I vintras hade det gått 6 år. Under det senaste året har jag märkt att jag inte längre bryr mig. Om han gifter sig med sin sambo - tja, vad angår det mig? Om han bryter ett ben är det som att höra om en fullkomlig främling brutit benet. Vinner han på Lotto, så rycker jag på axlarna.
Jag blir inte längre arg av att se honom. Han irriterar mig för stunden när han säger något dumt, men jag glömmer det lika fort.

4 gillningar