Mina barn vill inte bo

Hhh

3 gillningar

Är du fortfarande kvar i den relation som innebar slutet på din föregående med dina barns pappa?

Tror du att det kan ha något att göra med barnens beslut, att de tycker synd om pappan eller nåt?!

2 gillningar

Ja d

1 gillning

Jag vet inte om det finns några tröstetankar mer än att du alltid kommer att vara deras mamma och att er relation inte kommer att erodera, även om den nu går på sparlåga ett tag. De blir äldre och man kan mötas igen och de kanske får en lite annan bild av händelsernas gång när de blir lite större och får egna livserfarenheter.

Men vad anger dina barn för anledning till att de inte vill bo med dig alls… i synnerhet om deras pappa har och har haft nya relationer som han kanske även delar boende med?

Bor du och din nya ihop? Är det trångt och svårt för barnen att ha det space som tonåringar kan tycka sig både behöva och ha rätt till…

Vvv

Det tror jag inte ni bör, även om ni formellt kan göra det iaf om ni båda är helt överens och båda står orubbliga på samma sida i frågan.

Men han är 14 och det är en känslig ålder, på många sätt. Stor men ändå väldigt liten. Så riskerna att vägra lyssna på honom kanske överstiger fördelarna.

Hur ser det ut med kompisgäng, umgänge osv. Trygga kompisar?

Jag skulle faktiskt själv ta med i beräkningen hur den sociala kontrollen i båda hem är eller fungerar… är det sannolikt att pappan kan märka mindre, mer frisläppt osv. Nu antyder jag med det INTE att sonen skulle ha något problemumgänge eller liknande… men allt kan hända och det kan hända vilken unge som helst, även ens egna.

Men med största sannolikhet är det kanske precis om han säger om närmare kompisar och skola och det är ju de facto ett tungt vägande skäl, även för vuxna.

Det var ganska svajigt med boendet för mina barn direkt efter skilsmässan, särskilt dottern, då 14, växlade väldigt och jag var så orolig för att förlora kontakten med henne. Det var verkligen ångest! Jag pratade med en familjerådgivare och även en psykolog om detta och bär med mig några saker. Vet inte om de kanske kan hjälpa dig;

Det ÄR slitigt för äldre barn att bo varannan vecka. Många barn landar i att ha ett huvudsakligt boende och mer ett umgänge med den andre föräldern. Skälen är inte att ena föräldern är bättre än den andre, utan helt enkelt att det är jobbigt att knappt veta var man har sina saker, ständiga uppbrott osv. Jag tog till mig detta, skulle jag själv vilja växelbo? Troligen inte.

Fokus på relationen och inte var barnet bor/sover. Jag gjorde så att jag pratade med dottern om hennes funderingar kring att bo mest hos pappa. Att det förstås var okej och vad behöver hon och jag då tänka på för att vår relation ska bli bra? Jag berättade att jag var orolig för att missa vardagliga saker eller om hon får nya vänner. Att vi glider isär. Vi pratade om vilken kanal som var bäst för kontakt, Messenger eller nåt annat. Att jag vill ringa ibland. Planera in helger (varannan helg) och hur vi får dem trivsamma. Det var jobbigt samtal men gjorde gott,

Tänka långsiktigt, och det gör jag fortfarande: hur vill jag att min och barnens relation ser ut när de är över 25? Vad gör vi tillsammans då? Inget växelboende utan de är sina egna, kanske med partner, kanske får de barn. Då vill jag att de alltid ska känna sig välkomna, att vi hör av oss till varandra osv. Här hittade jag många tröstande tankebilder, och jag försökte agera målinriktat mot dessa. Nu har min son, 20 år, just flyttat hemifrån och häromdagen var han hemma på middag för första gången. Och jag kan hälsa på honom vilken vecka som helst, behöver inte begränsa kontakten till varannan vecka, (men inte varje dag, förstås. Vill ju inte bli outhärdlig…)

7 gillningar

Jag är åxå nyligen separerad .“barn” på 16 och 19.
Trodde sonen inte skulle lämna huset (som jag bor kvar i).
Men han sover hos mamma typ jämt. Dottern som.är närmast vuxen har pojkvän. Sover ibland här eller hos han…så väldigt tyst just nu tex
Men vi har sagt att dom får komma och gå precis som dom vill.
Inget växelboende. Vi bor rätt nära så det är inga problem så heller om dom vill komma.
Förstår det är tungt, men dom har väl som du säger sin trygghet och vardag där.
Är dom så dom kommer och äter och umgås med dig eller tappar du sånt också?
Det är väl mkt kompisar och på väg in i vuxenlivet åxå.

Tac

Tac

1 gillning

Bbbb

2 gillningar

Jag förstår, det blev en jäkla omställning för mig från att vara 4 st jämt… till att vara själv för det mesta.
Men jag tryggar mig själv med att barnen ändå mår bra i detta och att mår dom bra så kan jag släppa det och göra så mkt jag kan med dom ändå.
Försöker leta det positiva i det negativa. I vissa fall kan jag sånt…å iandra inte.

2 gillningar

Det här är också viktigt! Barnen SKA ha fokus på sina egna liv i den här åldern, vänner och pojkvän ska vara viktiga. Jag tycker att det låter som att ni har en fin relation, fortsätt att vårda den och ta sikte på deras vuxna liv! Det kommer att gå bra! Att du behandlar dem som unga vuxna kommer att löna sig i längden.

1 gillning

Hej. Jag förstår precis hur du känner. Det blir ofta så när en av föräldrarna bor kvar och en flyttar. Har haft det på samma sätt som du. Man har panik att dom ska försvinna. Alla mina barn uttryckte olika känslor i detta. Det är ju barnens trygga punkt där dom bott hela tiden. I mitt fall så har vi sålt huset och pappan har flyttat till lägenhet. Så nu är det den trygga punkten i mitt boende. Det är tufft ett tag. Det är en sorg för barnen att processa, först skillsmässa och sedan huset som dom växt upp i säljs. Det tar tid. Men sedan blir det oftast bra :+1::hugs:

1 gillning