Min väg tillbaka till livet

Nästan likadant som jag går med den senaste veckan. Inte kul alls, men normalt enligt mitt samtalsstöd. Längtar så tills jag trasslat mig ur den här jobbiga tiden. Styrkekram.

2 gillningar

Sorgen efter att blivit sviken kommer nog alltid vila över oss. Det kommer toppar o dalar. Det gäller bara att komma till acceptans.
Jag saknar oxå mitt gamla trygga liv.

1 gillning

Du kommer dit, VI kommer ur det här. Skönt att höra att det kanske är ganska normalt ändå :pray:

1 gillning

Ja, det är kanske så. Inte så konstigt, men oerhört frustrerande.

1 gillning

Imorgon går vi in i september. Att sommaren officiellt är över känns både sorgset och som en stor lättnad. Det blev inte den sommar jag hade hoppats på. Kanske satte jag ribban för högt, för tidigt. Men det har åtminstone lagt någon form av grund, och jag drömmer nu om att nästa sommar ska bli precis sådär vacker som jag önskar.

På många sätt tar saknaden mindre plats. Jag känner fortfarande någonting för mitt ex, men insikten kring hur jag aldrig mer vill bli behandlad, känns tyngre.
Grabben saknar jag förstås, det är en mindre komplex saknad eftersom den inte rymmer svek och destruktivitet.

Jag har gjort ett första test som pekar åt ADHD. Det känns för mig ganska självklart, men jag har i vuxen ålder varit välfungerande utåt, vilket kanske inte gör det lika självklart för andra i min omgivning.
En mobbare som kallade mig “jävla psykfall” typ i mellanstadiet, är orsaken till att jag vägrat söka hjälp såhär länge. Dom skulle inte få rätt. Dom skulle inte ha något att föralltid rättfärdiga sitt beteende på. I tonåren försökte vuxna igen få till en utredning, men vid det laget hade jag fått så mycket skit för mitt hetsiga humör så jag vägrade låta dom ge piller cred för mina framsteg. Och därifrån gjorde jag på ren stålvilja framsteg som skrevs mot alla odds.
Men kämpandet med känslor, humör, fokus och annat har alltid funnits kvar.
Kickarna jag älskar. Dom höga highsen, i kärleksrelation, i tävlingar, i spelande. Det är typiskt vid ADHD. Ännu en polett trillade ner, och kanske är det just därför jag beskriver allt annat som grått.
För mig blir det ingen ny relation innan jag kommit en bra bit längre med att nysta i allt det här.
Oavsett om det landar i en diagnos eller inte, så finns det beteenden som jag ska komma till rätta med.

7 gillningar

Fullständigt sammanbrott ikväll. Tittade på en bild på exet på sociala medier, en bild som han tog på jobbet dagen innan han lämnade mig. Vi hade det skakigt, men på bilden såg han lycklig, nästan nykär ut. Jag la tanken långt ner i högen, för jag hade lovat att sluta ifrågasätta.
Med facit i hand så hade min känsla rätt…

Jag stirrade på bilden, han såg nästan verklig ut. Så kom tårarna, sorgen, saknaden. “Du sa aldrig hejdå ordentligt, så jag säger hejdå nu.” viskade jag till en bild genom tårarna :broken_heart:.
Känslorna behövde sin plats ikväll. Imorgon är en ny dag.

10 gillningar

Så kom det till slut en solig fredag när jag kände för att göra ett par ärenden på stan framåt eftermiddagen. Jag kände mig lycklig där jag promenerade i solen. Starkare. Och det slog mig inte fråns på vägen hem att jag inte hade tänkt en tanke på varken exet eller hans sons mamma som ofta är i stan på fredagseftermiddagarna. Och när det slog mig, rörde det mig inte i ryggen. SEGER ! :clap:

10 gillningar

Jag har funderat mycket. Försökt förstå vad det är som gör att jag tar beslut som är negativa för mig. Både i och utanför en relation.
Som jag varit inne på tidigare, verkar det handla om min bakgrund där det ständigt varit ett jäkla kämpande, blandat med korta perioder av glädjerus över något svårt som klarats av. Det är så jag är van att leva. Soc.barn, svår skolgång, destruktiva relationer, tunga omorganisationer på jobbet, ekonomiska skärseldar. Mörka tankar, riktigt riktigt svåra perioder.
Jag vet inget annat. Så fort det blir lungt och stilla verkar jag nästan dras till något som kan ge en kick, ett adrenalinpåslag, skitsamma om det kommer sluta i en krasch.
Jag har aldrig sett det här innan, eftersom jag är en trygghetsmänniska som håller stenhårt i saker som mitt hem, mitt jobb, en fast inkomst…

På måndag är det äntligen kuratorstid och jag ser fram emot att få bolla detta med henne. Jag vill hitta verktyg så att jag inte ständigt lever såhär. Inte accepterar vilka smällar som helst heller i relationer, för kärlek. Lär mig att vara i det lite mera gråa, stabila.

Jag har också identifierat att jag ställer väldigt höga krav på andra när det gäller att hålla löften. Men löftena till mig själv har jag svikit så ofta att det inte går att räkna. Varför?

Jag tror att en del här hänger ihop. Jag har kämpat så jävla mycket i uppförsbacke. Nu måste jag göra det igen. Men för att orka trycka på ännu en gång behöver jag kunna lita på mig själv, och vara trygg i att åtminstone inte jag själv kommer försätta mig i fler destruktiva situationer. Lära mig vila i det gråa.

Har även börjat ifrågasätta om vi ska genomföra en ADHD utredning eller inte. Om det går att reda ut sina beteenden och mönster, så kanske det inte behövs. Jag hade velat veta, för jag har alltid känt att det är något. Men kan det ligga mig i fatet med en sådan diagnos i några sammanhang?

7 gillningar

Svårare med anställning inom vissa yrken, men dessa kanske öht inte ens är aktuella för dig (exv vapenyrken som polis/militär, pilot, brandförsvar, buss/lastbilschaufför, lokförare och kanske fler liknande) samt att vissa diagnoser/funktionsnedsättningar kan medföra att vissa försäkringar gäller i begränsad omfattning. Det är de områden där jag spontant kan tänka mig att en diagnos kan upplevas som en viss nackdel. Men det är ju bara under förutsättning att det är något som ens är aktuellt för dig som individ.

Fördelarna är väl förklaringar, tillgång till stöd och hjälp inom egna problemområden samt såklart vid eventuellt behov av medicinsk behandling.

Tack @Noomi ! Ska kolla det där lite noggrannare med vilka yrken det kan handla om framförallt. Tänker nog att jag med rätt verktyg ska kunna klara mig utan medicin, men då gäller det att jag lär mig att undvika relationer och situationer som triggar vissa beteendemönster.
Frågan är också; kan det finnas yrken där det är av betydelse huruvida man har en fungerande medicinering eller inte ?
Jämför tillexempel med min synnedsättning som gör att jag absolut inte får köra bil utan linser/glasögon OCH min syn måste med dessa hjälpmedel ge mig en 50% syn för annars får jag inte köra oavsett. Det är alltså resultatet med hjälpmedel som räknas.

Självklart är prio att må bra och få ordning på livet. Men jag tror att man många gånger kan komma långt utan medicinering om man ger verktyg att jobba med det. Jag är trots allt 34 år och har inga problem med jobb eller att få en vardag att fungera, så det kunde varit värre :sweat_smile:

1 gillning

Jag har svårt att tänka mig att det kan finnas krav på att måsta ha en medicinering i yrkessammanhang… i synnerhet om man betänker behandlingsalternativen. Men jag vet alltså inte hur eller ens om det finns några specifikationer rörande det rent allmänt. När det gäller de yrken där NPF-diagnos är en försvårande omständighet för anställning/utbildning så kanske ett ev medicineringsbehov ingår i underlaget för bedömning.

Huvudsaken bör väl vara att man fungerar och gör man det utan mediciner så måste det väl vara mkt bättre. Men det är bara mitt personliga troende, jag känner inte till hur kraven ser ut rörande medicinering eller inte och i de allra flesta yrken så finns det ju öht inget hinder för anställning med diagnos. Så iaf där kan arbetsgivaren rimligen inte ha några synpunkter på individens eventuella behov av medicinering, eller inte.

3 gillningar

Nej, inte jag heller, men ska som sagt gräva vidare i det :pray:

2 gillningar

Den spärren är numer borta hos både polis och militär, tack och lov.

1 gillning

Är den verkligen det, eller är det så att det ska göras en individuell utvärdering i varje enskilt fall?

Jag skrev inte heller att det var någon omöjlighet eller definitiv “spärr”… men att det är svårare.

1 gillning

Ja individuell prövning av varje individ. Men innan det var det ju tvärstopp om du hade dokumenterad diagnos. Som om polise och militär aldrig tidigare haft någon med diagnos :woman_shrugging: Blev bara löjligt när dom stoppade.

3 gillningar

Precis och det var det jag menade. Det görs ju med all rätt långtgående psykiska utvärderingar för antagande till båda dessa yrken, troligen sorterar väl även ytterligare personliga/individuella omständigheter som ADHD in under den totalbedömningen numera.

1 gillning

Tack ! Det var så jag hoppades att det skulle vara. Sista åren har det på mitt jobb blivit mycket mer öppenhet kring både olika diagnoser och psykisk ohälsa. Många har diagnoser man som kollega faktkskt inte ser en skymt av. :blush:

Ikväll har saknaden smugit nära inpå. Jag kan återigen känna en oerhörd sorg, smärta och önskan om att få träffa honom igen. Det är som om hela mitt inre för en stund har glömt allt som dom sista 5 månaderna lärt mig.
Vi är väl fortfarande tillsammans? Bara osams igen, och ska snart återförenas. Det är ju så självlart att det ska vara vi.

Mina tankemässiga motargument knackar på, men ikväll slår jag bort dom. Behöver få vara i känslan en stund, hur smärtsam den än är.
Om det ändå vore en mardröm. Om det ändå inte vore på riktigt. Men nu är det just det, på riktigt. Jag önskar mig att få drömma om att allt är bra mellan oss igen, inatt. Låt mig få en paus från verkligheten. Låt mig få återuppleva en liten del av det fina vi hade. Jag behöver det.

3 gillningar

Frågan är om någon med tex ADHD har antagits till utbildningen efter att förbudet försvann?

1 gillning

Ja, exakt och frågan kan enkelt utvidgas ytterligare.