Min Separation

Hej på er,

Först av allt - är jag ny här jag ramlade in här via google och läst igenom flera trådar om denna livskris och jag vill skriva om min resa igenom denna.

Jag ber om ursäkt redan innan att det kan bli lite rörigt och spretigt. :slight_smile:

Ja vart skall jag börja…

Lång historia kort: jag är 34 år och X 32 år har varit tillsammans 12,5 år (förlovade i 12) har två barn 8, 6 år, hus, häst, vovve och katt.

Det var i Juni iår som vi hade ett till början vanligt samtal där vi pratade om vardagliga praktiska saker och om hur det allt känns och så vidare, då X släpper bomben att hon inte känner något för mig längre att hon känt det här under en längre tid.
hon vet inte om hon vill vara tillsammans med mig längre, hon tycker inte vi kommer framåt att ältar samma gamla saker om och om igen och det blir ingen förändring.
Jag fick panik började kallsvettas, kroppen skakade, tårarna kom. För mig kom det här väldigt plötsligt jag tyckte att vi hade det bra (vi gick till i par terapi för ett år sedan och vi tyckte det hjälpte lite det blev bättre)
sedan fortsatte hela det samtalet med alla tusentals frågor som dök upp hos mig:
Om hon träffat någon?
Hur länge hon känt så?
Vill du att vi ska gå i terapi igen? m.m.

Men jag fick inte så mycket till svar mer än att hon behöver tid och att hon inte vet hur hon känner, vet inte om hon vill försöka igen för hon känner inget för mig. hon ser ingen lycka, glädje i mig.
Jag ifrågasätter en del av hennes varför hon inte kommit till mig tidigare då hon säger att hon tänkt på det under en längre tid och du för bara någon vecka sedan sagt att du älskar mig och prat om att gifta oss inom några år, det ända jag begär under det här samtalet är mer tid.

Efter samtalet den kvällen då försvinner det intima nästan helt mellan oss hon sover i gästrummet och jag i vårt sovrum, inget mer jag älskar dig på när vi säger hejdå hon stängde av helt och blev kall mot mig.

Efter en sömlös natt helt förkrossas med alla dessa obesvarade frågor/funderingar så tuggar vardagen på med Jobb, barn och aktiviteter.
Så börjar jag att jag vill vända det här, jag vill inte att jag skall känna att jag inte gjort allt i min makt för att fixa det här för framför allt barnen och om hon kan hitta tillbaka till mig nu under sommaren så är det värt det oavsett hur mycket det kommer kosta.
Juni/Juli
Sagt och gjort jag börjar ta tag i mig själv för helt ärligt när jag tittar mig själv i spegeln så är jag långt ifrån nöjd, så jag börjar träna, slutar snusa, tänker på hur jag bemöter andra, börjar ändra mitt mindset istället för att hela tiden tänka på hur jag vill att vi skall ha det i framtiden, vara mer i nuet vara lyckligt för det vi har, tar mer ansvar i hemmet med barnen och alla sysslor, jag hittade någon kraft som jag aldrig hittat tidigare jag är helt outtröttlig som sitter i fortfarande idag
Det kändes lite påtvingat första veckan men sedan så kom det helt naturligt och jag märkte hur mycket mer positiv jag blev, barnen drogs till mig, det blev genast mer glatt och positivt i hemmet, bättre mellan mig och X, vi hittar på saker bara hon och jag går på konsertet, dejter spontan saker med barnen m.m. under semestern.

Sen kommer vi in i början av augusti fortsätter vi att ta tid för varandra på spa hotell mer middagar innan det är dags för komma in i vardagen igen skolan börjar för barnen och och alla deras aktiviteter drar igång och dax för jobb.

Under hela den här tiden så sover vi tillsammans vi kramas och pussas, inget sex (inget krav eller försök från min sida utan om det skall ske så får det vara på hennes initiativ) men somnar i varandras famn varje kväll, jag checkar av med X hur hon mår, känner och får hela tiden samma svar att hon inte vet, hon behöver tid, vill se hur det blir till hösten när allt börjar igen m.m.

Slutet av Augusti/September
Nu när vardagen och ekorrhjulet börjar rulla känner jag att det funkar riktigt bra mellan oss alla sysslor, praktiska jag ligger steget före henne så det mesta är fixat och gjort innan hon tänkt på det. vi planerar och jag roddar ihop äldsta dotterns kalas den 2 sep

den 3 sep kommer en riktig kalldusch jag fick ett skrivet brev som låg på matbordet efter en hockey träning sent på kvällen.

Där hon säger förlåt hon tycker jag har gjort allt rätt hon upplever en stor förändring men hon känner fortfarande inget och att jag vill mer än hon vill.
hon berättar även att hon fått erbjudande om en lägenhet som hon anmält intresse på innan sommaren hon vill göra det här för sig själv och att hon kommer flytta till denna 1 Okt.

Återigen blir jag helt kallsvettig, kroppen börjar skaka, men inga tårar blir så besviken på henne, känner mig förd bakom ljuset helt att hon inte berättat det tidigare.

Ytterligare en sömnlös natt vi pratar med varandra nästkommande dag, där vi pratar om ut men hon känns helt kall och avstängd. jag frågar om hon skrivit på några papper på lägenheten och det hade hon gjort för två veckor sedan men ville inte ta upp det innan dottern barnkalas för att det skulle bli dålig stämning.
vi pratar om att jag känner mig helt utlämnad och sitter här med hus, bil, häst, hund, katt som måste fattas ett beslut om allt skall säljas och det tyckte hon inte att det skulle göras om vi inte måste för att vi inte klarar det ekonomiskt. hon var även med på att gå på familjerådgivning.
Så det slutade med en sömnlös natt där jag genom synade hela min ekonomi för att se om jag är beredd att kostnaden som det innebär att jag bor kvar i huset.

Senaste veckan har jag ett stort behov av att lösa dom praktiska detaljerna men hon är inte så sugen på att diskutera det hon säger att hon är mentalt helt slut och orkar inte ta några beslut angående hur fördelningen med barnen, hästen, hunden skall se ut, när vi skall berätta för barnen, det ända hon säger är att hon inte vill sälja sakerna och att vi skall sitta still i båten och ta det som det kommer lite, men hon har ingen plan på vad hon vill ha med sig till lägenheten vad hon behöver till den, så jag känner lite som hon har börjat vackla lite med flytten känner jag, men när jag frågar henne så är det inte så hon skyller på att hon inte vet när hon får tillträde till den men det står i kontrakter 1 Okt.

Jag börjar få panik nu det här kommer bli katastrof för barnen känner jag

usch det var skönt att skriva av mig även om det blev luddigt så har jag lite luddigt minna säkert glömt massor, men tanken är att ni skall få följa mina tankar och hur jag känner och mår hur resan mot en ny vardag.

och vill väldigt gärna ha input från er som varit i samma situation.

1 gillning

Hej
Ingen input! Dock en liten varning för din egen skull. Som lämnad vill man fixa allt och förändra allt och rädda allt. Kostar mycket energi och gör allt mer smärtsamt. Oavsett vad som händer framåt så behöver du ta dig framåt. Du kan dessvärre inte vinna detta. Din fru måste vilja vinna detta och just nu vill hon inte det. Du kommer ha det tufft ett tag. Men det kommer vända. Bästa sättet om du vill rädda är att helt bryta kontakten. Att ge en bit av din kaka när hon inte vill ha hela kommer bara dränera dig.

Ta hand om dig och hoppas du slipper den långsamma plågsamma separationen och istället snabbt kommer vidare. Sedan vad som står i framtiden kan ingen svara på.

3 gillningar

Sen jag fick beskedet att X skall flytta ut, så sa jag till mig själv att jag inte skall böna och be, tjata och bli negativ, grinig och sura ihop totalt, jag ska var det bästa jag kan vara visa mig stark inför X och barnen som är helt ovetandes än. Det skall helt enkelt rulla på som om inget har hänt.
Det jag har gjort för att på något sätt inte visa hur mycket jag egentligen vill att hon bara säger nej jag vill stanna kvar (vilket jag egentligen inte vet om jag vill ju nu, hon har tagit det här beslutet utan mig nu ska hon få känna på hur det är att leva vardag själv med två barn, häst och hund själv med allt vad det innebär och det är inte lite om vi tycker att vi har det hektiskt och knappt får ihop vardagen när vi är två vuxna vilket jag inte tror hon ens tänkt tanken på många timmar mindre jag jobbar för att maskineriet bara skall funka för oss som familj jag hoppas att hon får ett uppvaknande eller så löser hon det galant och inte har några bekymmer alls)

  • Jag har i alla fall försökt pressa på X att ta tag och planera flytten och sagt att jag gärna hjälper henne med den.

  • Att vi bestämmer vilket upplägg vi skall ha med barnen (till en början sen måste vi ju känna/lyssna av med dem)

  • Att vi skall separera ekonomin att jag får tillgång till alla räkningar som rör huset som kommer in på hennes internetbank, klippa mitt kort som hon har för inköp.

Sen har jag satt upp regler för mig själv för hur jag ska förhålla mig gentemot X första 2 månaderna helst fram till årsskiftet för att hon skall få tiden och utrymmet och att jag skall fokusera på mig:

  1. Ingen kontakt på mitt initiativ med X. (utom om det gäller kidsen)
  2. Begränsa X på alla sociala medier så hon inte dyker upp i mitt flöde.
  3. Inte träffa X utom vid överlämning av kidsen.

Jag har även så smått börjat planera vad vi (Jag och kidsen) skall göra när på helgerna och när dem inte har aktiviteter som dem tycker är kul. fullt fokus på dem jag ska vara världens bästa pappa för dem.

Sedan vad jag ska göra när jag är själv, då handlar det bygga upp mig för ett liv på egna ben jag ska rannsaka mig själv, träna mycket och underhålla mig med små saker som jag vill fixa i huset, återuppta kontakten med gamla kompisar, återuppta min fritids intressen som Golf, Ishockey, och Motorcykel/Cross

För som jag känner nu (kan ändras när X väl flyttar) så tänker jag inte gräva ner mig, jag kommer inte aktivt leta efter någon ny.

Kommer X och vill ha tillbaka mig om 1,2,3,6 månader eller ett år så är inte den dörren stängd (idag) men det blir inte tillbaka till samma relation utan det blir ett nytt förhållande som vi kommer att jobba för tillsammans.

Jag ska i alla fall visa för X att jag gått vidare utan henne och inte böna och ber om mer chanser, att vi ska försöka utan det får vara på X initiativ.

6 gillningar

Hej annie1

Tack det var väl input det :slight_smile:

Nu har vi inte flyttat isär än, men jag har väl lite medvetet tagit hand om all markservice och lite där till sedan juni dels för visa X att jag anstränger mig för att avlasta X och vårt förhållande och av lite egoistiska skäl för att förbereda mig själv för en vardag utan X och att hon kan glida runt lite på ett räkmacka sen när jag försvinner så blir det väldigt påtagligt att jag gjorde ändå en hel del.

Den kakan kommer att försvinna när hon går utanför dörren.
och om hon börjar kontakta mig (vilket det inte känns som idag att hon kommer)
så kommer jag att ställa krav på att det är hela kakan eller ingen kaka som gäller jag kommer inte vara någon livlina och jag kommer nog inte att kunna ha henne som en god vän då tror jag att jag kommer bli utnyttjad av X.

Det är väl det jag är mest rädd för att jag kommer ha skuldkänslor gentemot kidsen om hon vill att jag skall ta kidsen på X helg eller att X inte får ihop vardagen för att X måste vara på två ställen samtidigt.

Hur brukar hon ta att bli avvisad? Låter väldigt konstigt att ni pratar giftemål och att hon älska dig för att sedan börja avvisa dig, säga att hon tänkt länge på att hon tappat känslorna och att sedan flytta till egen lägenhet?
Det enda som annars skulle kunna förklara det beteendet är att hon träffat någon annan

Jag har faktiskt inte reflekterat på hur X reagerat det är så sällan X har blivit avvisad av mig, men när jag tänker efter på några gånger som det hänt i sängen så blir X sur och vänder ryggen mot mig och sedan lägger över det på mig att det är jag som är arg eller sur på X.

Ja X säger att X stött och blött dessa tankar länge nästan ett halvårs tid.

Ja så kan det vara, men jag kan nästan med säkerhet säga att hon inte träffat någon fysiskt inte kontinuerligt under en längre tid men det finns säkert något tillfälle X träffat en annan med då vet jag vem det är dock tror jag inte på det, då mer troligt att X fattat tycke för någon via sociala medier.

X säger att det inte finns någon annan med i bilden, då litar jag på det tills motsattsen är bevisad.
Och den lär jag väl få se inom det närmsta i såfall.
Vi bor i en stad i storleken där om jag vill veta det senaste om mig så går jag till grannen och frågar
Nästan på den nivån iallafall.

Tråkig situation förstås men jag tycker du tänker helt rätt och har en bra plan för framtiden. Håll dig till den.

Mitt största misstag i vår separation var att jag gick med på att leva i velandet som exet höll på med i några månader, men det var väl oundvikligt antar jag. Hoppet och så vidare. (Jag blev alltså lämnad, cirka 8 månader sedan)

Sen jag tog kontroll över mitt eget liv och flyttade ut så har livet faktiskt bara blivit bättre, ja inte ekonomiskt då kanske :smirk:. Känns bra att styra över egna beslut och klara sig själv.

Idag har vi nog ovanligt (får man väl säga, efter att ha läst mycket på forumet) bra kontakt med exet. Vi vill varandra väl och framförallt har vi bestämt oss för att sätta sonens välbefinnande i första hand, alltid!
Jag är inte bitter och ser med tacksamhet på den tid vi fick, sonen vi har tillsammans och det liv jag har framför mig.

Tror du har alla förutsättningar för att få ett bättre liv även om det såklart är sorgligt och jobbigt nu. Och det ska det vara, det är en process som man ska igenom. Mina tips är att fokusera framåt, vara tacksam över det du har, lägg inte energi på det som ligger bakom dig. Låter enkelt jag vet, men det är ett mindset som hjälpte mig mycket. Sköt om dig!

Upplever att du verkligen gjorde ett försök att ändra - och att ni började komma tillbaka till varandra där i sommaren. Gäller väl att fortsätta bygga sin förändring.

Är bitvis i liknande situation, men vet ej utgången just nu.

Hur gick ert samtal kring giftemål till egentligen? Vem lyfte att ni skulle gifta er? Det låter lite som en maktkamp och att du straffas för att du behövde tid.
Plötsligt behöver din partner tid? Tycker du gör rätt som ställer hennes agerande på sin spets och tar hand om dig själv framöver. Tror jag vet vem som kommer må sämst längre fram

Ja, det känner vi båda utifrån vad X säger till mig.
Att vi var/på rätt väg men att hon fortfarande inte fått dem känslorna för mig och hon vill inte ge mig några falska förhoppningar och att X behöver tid för sig själv.

det jag gör och planerar framöver är att jobba med mig själv, lägger en plan framåt med 100% fokus på kidsen när jag har dem, och 100% på mig själv när jag är själv och att jag har saker som jag kan sysselsätta mig med.

Vart någonstans är ni @Haffi i resan?

@Styrka01 Nej jag har inte behövt haft tid att tänka utan det har väl varti mer att jag inte känt att vi haft ekonomin till det bröllopet som vi vill ha, sedan så kom pandemin, krig och inflation som skjutit på allt, jag hade lite lösa tankar om hösten 2024 då i våras.

hur tycker du att jag ska ställa hennes agerande på spets?

@Soloigen Tråkigt att höra om din separation, men även skönt att höra att du tycker ditt liv blivit bättre efter, det är jättefint, starkt att ni gör det som är bäst för er son.

Idag kan jag inte se någon tacksamhet för den tid vi haft mer än våra barn såklart jag är två delad jag är besviken på X för jag upplever inte att X vill kämpa, men jag vill inte att X ska stanna bara för barnen och att vi lever i kärlekslöst förhållande.

jag har som mål att barnen absolut inte får komma i kläm, jag från min sida kommer att sköta min kort rätt, ha en bra dialog med X när det handlar om kidsen, och praktiska saker kring dem men inget mer

1 gillning

Hej mkt igenkänning. Gjorde väldigt lika, men mitt ex ville tillbaka till mig efter ca 3 månader tyckte hon allt var super. Men efter ett kort gräl hemma hos hennes föräldrar så ville hon inte längre. Falsk återförening kallas det visst för.

Det är svårt när attraktionen försvunnit hos ena parten. I vårt fall kom det även fram att mitt ex även varit otrogen. Har hört liknande storys många gånger om och om igen. Behöver nog inte gå så långt som otrohet, men någon som funnits i närheten har man fått upp känslor för som man inte kan förstå och då blir relationen till sin partner ifrågasatt i grunden.

Ofta har familjen AB gjort att kanske den ena parten tagit mer helhetsansvar för hemmet efter ett tag och relationen gått i stå med allt fokus på det praktiska. I vårt fall så försökte jag länge att dra mitt strå till stacken och ta hälften av allt jobb och ansvar, men över tid och med stress kom jag att backa undan mer och mer. Mitt ex ökade på sitt kontrollbehov och tillslut hade hon gjort mig till någon slags hjälpreda.

Vi hittade aldrig tillbaka igen, jag har flyttat ut. Barnen överlever, men livet är annorlunda. Du verkar vara på rätt spår, men vet den där känslan av att det “kanske” finns en chans men man vill inte prata om det. En liten andel hittar tillbaka till varandra. Oftast handlar det nog om att den som vill lämna inte kan öppna sitt hjärta igen efter att ha tappat attraktionen och ser sin ex mer som en kompis.

Jag har dejtat en del och hör ofta samma storys från kvinnor. De hoppar gärna i armarna på nästan vem som helst hellre än att försöka med sina ex. Jag förstår dem, men det är hårt att höra och veta som lämnad. Men den som bestämt sig för att lämna känner oftast en enorm saknad av närhet på det viset de önskar. Det är ju bara de som kan avgöra det, men det är hårt att höra som lämnad.

Fokusera på dig som du gör, men pressa dig inte FÖR hårt. Detta är inte lätt och det vore sjukt om det var det.

Stor kram

Bror. Jag känner för dig! Jag sitter i liknande situation. 12års förhållande gick i graven här i somras. Två barn 8 och 4a. Blev en rejäl kalldusch en natt när jag till slut fick dra ut orden ur henne. Kände kylan krupit i dagar. Tror till och med veckor men undermedvetet. varje natt jag jobbade hade jag ångest utan att förstå varför. Hon älskade mig som vän, men hade inga “känslor” för mig längre. Hon ville göra slut. Fanns inget jag kunde göra. Bönade och bad. parterapi, allt. nope. Hon har gått tyst som en mussla och inget sagt och till slut tagit beslutet för sig själv.

Men jag är där du är. Jag har slutat visa mig ledsen för henne. Vill inte att hon ska se mig svag i detta längre. Jag har också bestämt ta upp kontakt med gamla vänner, fiska, spela datorspel som jag inte gjort på år. Men samtidigt så känns det så meningslöst just nu. Drog ut och fikade en dag, men efter ett tag kröp ångesten upp och glädjen i det försvann. Samma sak med spel. Helt plötsligt så kändes det så meningslöst att spela. Jag antar att sånt förändrar sig med tiden. Just nu bor vi ihop och lever i en loop.

Jag känner igen symptomen så väl. Kallsvettig, skakar brännande känsla i bröstet. Inte veta vart man ska ta vägen. vill bara börja springa någonstans för att bli av med känslan. fyfan… Det är det värsta jag känt.

Jag är också numera besviken på henne, men även mig. Hade jag fattat tidigare. hade hon sagt något så hade vi kunnat kämpa. istället rann allt ut i sanden. Så jävla sorligt när man haft ett fint liv ihop och två barn. Bara när jag tänker så, så dyker ångesten och tårarna upp. Att det har ju varit bra till största delen men på senare tid glidit isär och att man hade kunnat rädda det, men vi båda var för blinda för det.

Nu får man helt enkelt blicka framåt och se till sig själv. Det är svårt nu i början. Vi är varken den första som gjort denna resa, eller den sista. Alla säger att det blir bättre längre fram. Nu i början är det psykisk tortyr. Men med tiden lägger det sig… snart får jag lägenhet, ser fram emot det. Även fast jag inte vill lämna mitt X så fattar jag att det inte kommer bli vi mer och då är det ändå skönt att få komma till egen lya snart.

Lite spretigt svar här också… då mina tankar vandrar och far åt olika håll. Men du är inte ensam bror.

Så som du gör. Ta hand om dig själv och låta hon få ta ansvar för sitt tex lägenhetsflytt, praktiskt, adminstrativt mm. Förbered dig för ett liv ensam. Om din sambo inte vet datumet som hon har tillträde till lägenheten så är hon antingen på de rosa molnen eller i ett stadie där lägenheten endast är ett hot. Hon kanske inte har känslor längre men då skall du vara väldigt glad att ni inte gick och gifte er. Väldigt suspekt att inte ha känslor men ändå prata om giftemål

2 gillningar

@Klartbesviken tack för att du delar med dig av din historia, otroligt jobbigt att höra att det även var otrohet inblandat det framkallar ju en del andra bittra känslor som inte hjälper, en separation är jobbig som den är utan det. Jag hoppas att du är tillfreds med din tillvaro idag även om den är annorlunda.

Klart att det är jobbigt att höra och eventuellt att X bara vänta på att flytta ut för att slänga sig i armarna på någon annan.
Jag försöker medvetet mota bort dessa dåliga tankar för dom hjälper mig inte i mitt arbete.

Jag kan bara hoppas att hon verkligen tar tiden och jobbar med sig själv, rannsakar sig och om hon bestämmer sig att gå sin egen väg eller som jag skrev tidigare så vill jag inte att vi återupptar det förhållandet vi haft utan det ska vara ett nytt där vi tar lärdom av det gamla med hjälp av en familjerådgivare och då skall allt fram på bordet så vi inte hamnar i samma hjulspår vi varit i nu.
Jag kommer knappast jag att rygga för att det visar sig att X legat med någon under våran separation så länge hon är ärlig med det och att det är avslutat.
Jag kommer inte vara X trogen om jag får frågan och om allt känns rätt under våran separation om vi inte kommit överens om annat (men det är inget jag kommer att ta upp för jag vill inte sätta några begränsningar det för oss nog bara längre ifrån varandra)

1 gillning

@ASDF Tack för att du delar med dig av din situation, jag lider med dig! Tycker du gör rätt som försöker stå rakryggad planerar att göra saker så du håller dig sysselsatt, fokus på barnen när du är med dem visa att du är den bästa pappan för dina barn, hitta på massa roliga saker som barnen gillar att göra och jobba med dig själv, hon kommer se och höra om din förvandling kanske tycka att det är jobbigt att se att du på väg vidare i livet. klart det mest känns meningslöst nu men som så många skriver så kommer det bli bättre ge det tid ha ingen/minimal kontakt så länge det inte gäller barnen eller praktiska saker som handlar om barnen.

Förstår vad du menar med att leva i en loop eller ett vakuum man trippar lite på tå för att man inte vill trampa på någon öm tå, jag försöker var den bästa versionen av mig (glad, extra kärleksfull mot barnen, övertydlig i kommunikationen, positiv ton ända in i kaklet nu för att inte X ska få några som helst negativa känslor av vårt förhållande och att X kommer känna att det var väldigt bra där ändå när X går ut genom dörren.
Jag vill bara att hon flyttar ut nu!

Jag är också besviken på X inte vågade eller ville prata om sina tankar/känslor med mig tidigare utan först när X bestämt sig och mig själv för att jag nöjde mig med att hon sa att det är bra och att jag inte kunde se att det är kanske inte så bra ändå i tid, men det understryker ju att vi haft/har problem i vår relation om X inte vill/vågar öppna upp sig för mig kanske är tillit eller hopplöshet eller både och att det inte hänt något efter tidigare problem vi behövt hantera så varför skulle det bli bättre denna gång, men vi har lika stor i det här eftersom man är 2 i ett förhållande det räcker inte med att en kommunicerar.

Lite spretigt från mig med men min tankarna är också över allt nu det finns så mycket man vill skriva men det är svårt att få ner det till en bra sammanhållen text.

Du är inte heller ensam.

Just nu är det ganska tungt. Jag upplever hennes personlighet har förändrats. från att vara en hemmaråtta i alla år till att nu skaffa nya tjejkompisar och sitta hos dom och dricka alkohol, spela spel och umgås. Varje helg i stort sätt. Kommer inte hem förens dagen efter osv. Barnen har ju börjat reagera också. Mycket tjejkvällar medan jag är hemma oftast. Otroligt jobbigt att se henne stå och måla naglarna, fixa håret, och fixa till sig för att sedan gå. Känns som ren tortyr. Ska bli riktigt skönt att få nycklarna i november så jag kan distansera mig från henne. Då behöver jag inte veta vad hon gör. Nu blir man inte den bästa pappan för barnen när varje helg blir till en stor ångestklump. “Jahopp, nu ska hon iväg. undrar vem hon träffar”. så blir man lämnad med barnen hemma. jag blir helt uttömd på energi för att göra någonting.

Jag är i sån stor sorg just nu över att vi inte kunde lagat förhållandet. att vi inte såg det i tid och gjorde något. att det bara rann ut i sanden. Det är min största sorg. Vi var inte förmögna till att fixa det. Jag vill ju, men hon vill inte mer. vilket gör det försent och det känns så svårt att släppa taget. Jag vet inte varför det är så svårt… Jag antar att det är för vi fortfarande lever ihop. Jag hoppas det blir lättare när jag får eget.

Detta är en person jag la allt mitt liv till. Henne och barnen. alla andra relationer med vänner och bekanta har varit hennes släkt eller min. fast mest hennes. Har inte haft tid till kompisar då jag lagt all tid på familjen. Nu känns det så jävla tomt. Man liksom vaknar upp och undrar vad har jag gjort? Lagt alla ägg i en korg. nu försöker jag greppa efter en livlina från människor jag inte umgåtts med på evigheter…

4 gillningar

@ASDF jag förstår dig att du tycker det är tungt, det är inte lätt att se den man har levt med 12 år helt plötsligt förändras personligheten och ädrar sitt beteende, där har jag inte några bra nycklar att ge dig tyvärr då det inte är något jag behövt genom gå det senaste, utan du får försöka mota bort alla dessa dåliga tankar och försöka tänka positivt kanske försöka styra upp en utekväll en helg eller åka iväg till någon kompis som bor långt borta med någon/några kompis för att bara bryta mönstret tänka på annat för som det är nu så vet hon vart hon har dig du sitter hemma tar hand om era barn det är inte så intressant i hennes ögon kanske.

Det förstår jag att det skall bli skönt att få något eget, jag tror att ni behöver tid ifrån varanndra läka förhållandet för det kommer det att göra, att laga något nu där hon absolut inte är intresserad av idag är lönlöst hade hon vaklat eller inte vetat vad hon vill då hade jag kört på oavsett vad det skulle kosta i engagemang och tid och pengar, men när hon uttryckligen inte vill är det lönlöst du kan inte tvinga henne hon måste vilja komma till dig, det kanske hon gör när hon ser en förändring hos det, men det du behöver nu är tid för dig bygga upp dig, bli starkare, ta egna beslut fokusera på barnen är hon ämnad för dig släpp henne fri kommer hon tillbaka så ställ krav, att ni måste jobba båda två på den nya relationen inte en fortsättning av det gamla. Kommer hon inte tillbaka så står du där starkare än innan och är redo tidsnog igen för ett nytt förhållande. Det kommer bli ljusare.

Att du har försakat familj och vänner är ju något du skall ta med dig till nästa kapilel i livet att ta lärdom av det och inte göra samma sak igen vänner och familj är lättare att hitta tillbaka till

Igår efter jag lagt kidsen hade jag och X ett långt, lungt och väldigt bra samtal.
Det var skönt att jag fick lätta på på mina tankar, det var mycket tårarar från båda.
X ventilerade en hel del, vi pratad även mycket om vad våran syn på vad som gjort att vi hamnat i denna situation.

X vill ha mig som vän (jag sa att jag inte kommer kunna vara det, pga mina känslor jag vill inte ha en vänskapsrelation idag kanske på sikt, jag vill ha allt om du inte känner så går vi åt varsitt håll) X blev ledsen men förstod min syn och respekterade den

X behöver tid och känna efter vad hon vill (jag sa att jag kommer ge X den tiden och utrymmet X behöver att jag endast kommer ha kontakt med X som handlar om barnen) här blev X väldigt ledsen å frågade om X fick kontakta mig om annat än kidsen

X vill gå i familjerådgivning även innan hon fattat något beslut men att X vill först flytta in i lgh och landa i det beslutet (något jag också vill och tycker är bra för då kan vi få lite perspektiv

X sa att det inte finns någon annan i bilden (vilket även X pappa bekräftat när han frågat utan min vetskap)

Det var längesedan X och jag förden delen vi öppnade upp oss och visade oss sårbara för varandra pratade om djupa de djupa känslorna och verkligen lyssnade på varandra.

Jag känne väl ett litet ljus och lättnad efter samtalet vi sa även att vi skall smälta detta lite och prata vidare