Jag brukade vara så bra på att skriva. På detta forum blir det varken hackat eller malet. Antar att det har att göra med att mina tankar och känslor är just det… Varken hackade eller malda… eller både och.
Long story short - Blev uppringd av en man som informerade mig att min sambo var otrogen och hade så varit under en längre period. Jag konfronterade honom och han nekade (såklart). Två känslomässigt intensiva veckor gick där han aldrig vek en tum - Vi skulle bli gamla ihop - sedan såg jag meddelanden från henne i hans telefon. Han blev en annan person. Han förnekade fortfarande men när jag frågade varför han inte kämpade om nu alt var en lögn så svarade han bara som ett mantra “För vilken framtid”. Jag tog min hund, lite kläder och åkte hem till min födelseort. Efter det har huset lagts ut på försäljning och vi har knappt hörts av. Det är 8 veckor sedan. Allt är fortfarande overkligt och galet. Allt känns så oavslutat och orättvist. Jag borde åtminstone fått vara den som gick…
Hur som helst. Jag har kommit in i en period av sorg som är mer påtaglig nu än innan . Antar att det är så det ska vara. Har också börjat hoppas så starkt att han ska höra av sig. Om så bara med några få ord för att visa att jag någonsin betydde något. Mitt sunda förnuft och min känsla av honom är att det inte kommer ske. Skam, skuld och allt annat gör att jag tror att scenariot är otänkbart.
Jag läser massor, lyssnar på poddar etc och försöker skapa mig en egen bild av vad som hände egentligen och det hjälper mig. Tänker att jag behöver en sanning - min sanning - att ta med mig in i framtiden. Jag tänkte att jag kan börja med att plita ned min sanning här.
Min sanning är att jag var något speciellt och något han aldrig haft innan. Han har sagt det så många gånger enda in i det sista när jag tog mina saker och åkte. Ibland när jag sa åt honom att han va bäst så sa han alltid “Jag är bara bäst när jag är med dig”. Och jag tror han menade det även om bäst inte förmådde honom till att vara bättre än va han visade sig att vara.
Min sanning är att han har ett bekräftelsebehov så stort att det inte går att mätta. Ingen kan ge honom det han behöver förrän han tar hjälp för det. Inte jag, inte hon, inte någon. Skavet från barndomen va större än jag anat.
Min sanning är att det finns många lögner om ekonomi och bekräftelse som aldrig blivit avslöjade, det har funnits indikationer men inget påtagligt. Jag, som faktiskt tror på lojalitet och ärlighet, har aldrig snokat, aldrig frågat mer än va jag trott varit nödvändigt, även om jag inser nu att jag kanske borde gjort det. Dessutom har sanningar kommit upp till ytan av hans närstående nu när allt uppdagades.
Min sanning är att alla de lögner han levererat i livet, till mig och andra, äter upp honom inifrån och det svek han utsatte mig för gör att han nu bara springer. Han springer både bokstavligen och inuti.
Min sanning är att han kanske kommer att fortsätta springa men att hans insida aldrig kommer att läka.
Min sanning är att vi hade kommit genom det om han hade lagt alla korten på bordet.
Min sanning är att vi hade kunnat bli dom bästa. Det hade krävts jobb, tålamod, tårar och massa tid med tanke på vad som hänt. Men min sanning är att det hade kunnat bli så. Varför jag känner så är svårt att sätta ord på. Jag bara vet. Vår relation var på så många sätt något speciellt på ett sätt som är svårt att förklara.
Det är så oerhört sorgligt att vi nu bara “rinner ut i sanden” och att allt förbli osagt på något vis.
Jag vill bara få släppa sorgen och gå vidare… Jag vill bara få höra hans röst, känna hans famn och komma tillbaka… Sinnesförvirrat 
så nog tyder något på en total blackout i det skeendet - precis som du säger.
