I början av december fick jag reda på att min sambo hade känslor för sin kollega. Jag konfronterade henne och vi hade konstruktiva samtal. Det slutade med att kollegan byte arbete och min sambo sa att det hela var rätt oskyldigt och hon hoppades att det skulle rinna ut i sanden när de inte ses på daglig basis. Hon lyckades övertyga mig och jag hade en naiv förhoppning om att det här kanske skulle kunna stärka våran relation. Jag bad henne vara ärlig och rak mot mig om känslorna för den andra inte började avta. Efter några veckor så pratade vi inte så mycket mer om saken efter som att jag upplevde det som att jag pressade henne samt att vi var mer kärvänliga hemma.
Efter att jag under veckan har haft en olustig känsla i magen så kollade jag hennes jobbmobil igår och konstaterade att deras relation har eskalerat. De är nu uttalat kära i varandra och har setts efter jobbet varje dag men har inte gjort något fysiskt utöver kramar och pussar. Efter som den nya kärleken har ett förhållande och tre barn och vi har en dotter på 20 månader så vill de känna känna efter lite.
Jag är otroligt ledsen och besviken men inte särskilt arg ännu. För ett par månader sedan trodde jag verkligen att vi hade det bra. Vi hade äntligen fått en underbar dotter som vi fick vänta på i flera år, nu var vi äntligen en familj. Nu rämnar hela min tillvaro och jag förlorar möjligheten att träffa min dotter varje dag och dela livet med en person jag älskar och delvis vuxit ihop med.
Hon kommer strax hem efter att ha spenderat helgen borta med en kompis. Då ska jag försöka konfrontera henne och be henne flytta. Jag kan inte leva med en person som hellre vill vara med någon annan och jag tror inte hon vill leva med mig.
Jag tror att du gör rätt, hur svårt det än måste vara. Det är dock möjligt att hon kommer att göra avbön när hon blir konfronterad, eftersom många får kalla fötter när de plötsligt inser att de har bränt sina broar.
Men du känner dig själv bäst, och om du vet med dig att du inte kan återfå förtroendet för henne finns det inget annat att göra. Och då är det bättre att få det gjort på en gång, allt annat blir bara onödig plåga
@elmas_pappa Jag känner verkligen med dig. Jag är och har varit där själv nyligen. I mitt fall handlade det dock ‘bara’ om ett online-ragg, inget pågående förhållande. Hon var totalt öppen med mig och mådde otroligt dåligt över det hon gjort. Vi fortsatte men det slutade ändå med separation och skilsmässa nyligen, där otroheten fått mig att bli lite distanserad vilket inte hjälpte när andra problem dök upp.
Från det jag läste mig till i samband med otroheten så är utgången antingen att man kommer närmre varandra eller så spricker det. Bara ni tillsammans och tiden kan visa åt vilket håll det lutar i erat förhållande. Men total transparens från henne och genuin vilja, från båda, att gå vidare är ett måste.
Jag tyckertvärt om att du ska ta det väldigt lugnt här. Om det är så att ni gar kämpat i mä ga år för att få barn så är detinte ovanligt att det blir kris etttag senare. Kanske pga att man i lättnaden förlorar riktning. Kan ni ha en öppen diskussion? Är hon missnöjd med något i ert förhållande? Något som hon tror att den andre kan uppfylla? Kan hon analysera vad det är som ligger bakom detta?
Det är oerhört slitigt med småbarn och där tycker jag att detfinns fog för att hejda sig om inte förhållandet är väldigt dåligt. Delad vårdnad för små barn är svårt att få bra.
Det låter som att din fru fått en riktigt klassisk crush på en kollega. Sånt kan gå över. Har ni ett så litet barn dessutom som ni fått kämpa för att få (ivf?) så är ju alla hennes hormoner och känslor i svallning fortfarande efter så kort tid efter graviditet /förlossning /amning. Det behöver kanske inte alls vara kört för er.
Försök få din fru att acceptera parterapi, det kommer ni behöva oavsett om ni går skilda vägar eller ej. Jag skulle i alla fall gå till botten ordentligt innan jag släppte taget på situationen som du beskrivit den.
Tyvärr lutar det mot att vi separerar. Jag vill egentligen fortsätta försöka men en förutsättning är att hon också vill det. Hon säger att känslan är för stark för att begrava och det inte skulle vara ärligt mot någon. Vi älskar varandra och har en bra relation men efter att hon träffade den nya upptäckte hon att det var saker hon saknade. Hon tror att hon vill fortsätta att utforska deras relationen även om hon är långt ifrån säker på att den kommer hålla. Dels på grund av deras emotionella förutsättningar och dels av praktiska skäll.
Jag fattar verkligen inte hur hon väger de två olika alternativen i den här situationen. Visst kärlek är en stark kraft, men förlora sin livskamrat och bästa vän, att inte få vara med sin dotter på heltid och antagligen förlora möjligheten till fler egna barn (något hon alltid har velat).
En sak som är fin men också gör väldigt ont är att vi de senaste kvällarna har haft väldigt fina och bra samtal. På något sätt känns det som att vår relation har djupnat och stärkts fast vi är på väg ifrån varandra.
Allt har gått så otroligt fort. Vi har berättat för vänner och familj att vi ska separera, hon har börjat titta på lägenheter och vårt gemensamma fritidshus ska säljas för att hon ska ha råd att köpa en ny lägenhet. Jag flyr in i praktiska detaljer och dricker sprit innan jag ska sova för att kunna somna (omoget och destruktivt absolut). Våra samtal är fortfarande bra och vi är snälla mot varandra. Men sen så sköljer det över mig och jag gråter så jag skakar. Nu sitter jag på jobbet och försöker arbeta istället tittar jag på gamla bilder, när jag ser den första bilden på vår dotter som ligger på hennes bröst på förlossningen så brister det.
Igår så hade vi sällskap ut. Jag och dottern skulle till parken och leka hon skulle titta på ett kortsiktigt boende, vi går tysta och när jag vänder mig om och tittar på henne så ser jag henne le och jag förstår att hon tänker på den andra. På kvällen sitter vi och pratar och tar hand om praktiska detaljer, plötsligt får hon ett sms och jag ser hur hon skiner upp. Jag frågar om det är han och hon säger ja. Jag konstaterar att du måste vara tokkär i honom och hon svarar förlåt.
Nu har vi bokat tid för familjerådgivning, inte för att laga utan för att få hjälp att skapa en ny sorts relation för vår och vår dotters skull.
Har sett det där beteendet på nära håll och det är kusligt otäckt. Vet inte vad som sker hos dem men måste vara något starkt kärleksrus? Erfarenheten säger att detta blir svårt att rädda då risken är stor att det smäller igen efter en tid. Svårt att sudda bort sådana bilder och skapa tillit.
Oj, det låter inte som en bra idé för dig att fortfarande bo ihop och spendera vardagen med henne. Och extremt respektlöst av henne att ha konstant kontakt med honom med hon är med dig. Kan någon av er flytta på en gång? Komma bort bara.