Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Min sambo älskar mig inte längre och vet inte om han vill försöka hitta varandra igen

Det kommer bli bättre :heart:
Sköt om dig!

Jag har verkligen svårt att komma över och förstå hur man kan lämna någon efter 20 år när man har små barn, utan att ens ha gett det ett försök. Det är för mig så oförklarligt och oansvarigt när man satt barn till världen. Kommer aldrig kunna förlåta honom för det! Jag har accepterat faktum, finns inget annat och ett svar som jag är nöjd med kommer jag aldrig få, men jag tycker verkligen det är genomruttet. Tilltron till andra människor är förbrukad. Jag får leva stolt med att jag kämpat förr oss och för barnen i alla fall.

1 Like

Jag håller med dig om att det är orättvist mot dig och barnen.
Det kan finnas många olika anledningar till skilsmässa, och många av dessa anledningar är legitima. Men i hans fall låter det verkligen som om han vill kasta bort människor på soptippen för att leka med någon ny, ungefär som ett barn som har tröttnat på en leksak.
Jag vet ej om det är en tröst eller ej, men det verkar inte som om hans känslor för den nya är särskilt djupa eller ärliga. I så fall tror jag nämligen inte att han skulle ha så mycket gos och sex med dig under denna tid. Hade han varut upp över öronen förälskad eller också älskat henne med det djup och äkta kärlek hade han nog snarare inte “sett” dig eller också behandlat dig mer som en syster.

Du får som sagt vara stolt över att du har gjort ditt och försökt ditt bästa. Jag tycker att du verkar vara en fin person, och du kan håll huvudet högt. Det kommer nog bli många fler tårar framöver, både för dig och för mig, men det är ändå skönare att vara en stolt singel än en dörrmatta åt något otacksamt fanskap.

3 Likes

Tack för de värmande orden.
Han har ju träffat en ny, men jag tror faktiskt hon bara var katalysatorn för att göra slut med mig. Som jag förstått är känslorna mer än vänskapliga men inte provade, sen vill jag faktiskt inte veta mer egentligen. Tror inte det är något som gör mig gott på något sätt. Ibland tror jag ovissheten är nog så lindrig. Det jobbiga är ju att vi har barn ihop och på nått sätt alltid måste sitta ihop.

Just nu tär situationen att berätta för barnen imorgon och att jag inte får tid att sörja. Skulle behöva få bli själv och låta det eländiga nya livet starta och anpassa mig till det. Känner ett behov att få berätta för vänner och familj. Börja lägga det nya pusslet som ska bli mig och barnen.

Sen grunnar jag mycket på det här med vänskap, han vill bli vänner för barnens skull. Kan och vill jag det? Vad kommer jag må bäst av? Spelar det roll för barnen? Går det ens? Jag har sagt att det känns svårt när han ska börja dejta direkt och vår relations avslut är ju inte direkt ömsesidig…han har sagt att han kan överväga att avvakta en period att börja dejta henne om det skulle hjälpa, vet inte ändå…sen känns det som att det inte är min sak heller…

Ja livet alltså, förjävligt hur stark man alltid måste vara…

Jag tror det är svårt att vara vänner alldeles nära inpå separationen när ni två är i helt olika faser. Jag tänker att det kan vara klokt med en period där du och ditt blivande ex har uppehåll i er kontakt. Jag tänker att det vore bra att få känna efter hur livet kommer bli och att forma sin egen vardag med rutiner och sådant utan den andra? Ni kanske kan bli vänner framöver isf, när ni båda känner er färdiga med relationen ni haft. Och bara för att ni inte odlar er vänskap just nu betyder ju inte det att ni måste skrika och bråka med varandra. Han kanske förstår om du berättar för honom hur du känner.

Många rekommenderar nollkontakt, det kommer ju inte vara helt möjligt när vi har barn, men hur länge bör man ha ambitionen om så lite kontakt som möjligt?

Förövrigt en riktigt jobbig dag idag, önskar att jag aldrig älskat, när det gör så ont att sluta vara älskad.

Så länge som det fortfarande gör ont, skulle jag säga. Den dagen då du är likgiltig inför honom har du inte längre något att förlora på att ha lite mer kontakt.

Jag vill exempelvis fortfarande inte ha någon kontakt med mitt ex, och vi har inte setts eller pratat sedan första veckan i oktober. Jag känner fortfarande sorg över separationen och vet också att jag älskar honom fortfarande innerst inne, och därför orkar jag inte ens skicka en “god jul”.

Och jag känner precis som du - det gör för ont att sluta bli älskad! Om jag ändå kunde komma på något jag gjort som kunde förklara hans ändrade beteende och känslor! Om jag exempelvis hade varit otrogen hade det funnits någon konkret anledning till att han inte längre älskade mig. Men jag gjorde verkligen mitt bästa som både flickvän och vän i flera år, och ändå var det inte bra nog. Ändå dög jag inte. Det gör verkligen rent förbannat ont

1 Like

Skulle verkligen ha kunnat vara mina ord du skrev. Jag har en enorm process kvar Att gå igenom och jag är både rädd och fruktar den.

Jag har verkligen svårt att acceptera att han vill gå vidare direkt, men för honom så är det ju kanske inte direkt om han funderat länge. Det jag tycker känns jobbigt är känslan av att han på något sätt vill ha mig kvar, inte som sambo men som stöd och personligen när man gör slut och vill vidare så har jag svårt att förstå den reaktionen, jag tycker att han bara borde känna sig fri och gå vidare utan att vilja dela med mig, i förrgår när vi pratade förklarade jag att jag inte längre känner att jag kan dela alla mina tankar och känslor med honom, han är inte min nr1 längre och det gjorde honom ledsen, för han såg fortfarande mig som sin nr 1.

Herregud vad ont jag gör idag, förstår inte hur jag ska överleva smärtan att bli lämnad av livskamraten jag trodde jag skulle bli gammal med. Ångesten över att klara av att uppfostra mina småkillar på ett bra sätt, se glädjen försvinna ur deras ögon när de får veta att de ska växelbo. Min dröm om kärnfamiljen som gått i kras. Ont ont ont.

3 Likes

Ja, det gör ont. Men jag tror också att du ska visa honom vad han förlorar genom att inte ha kontakt annat än nödvändigt. Förklara att du vill det för att du ska orka komma på fötter igen. Försök förmedla att det inte är för att bråka eller starta konflikt utan för att du ska överleva. Att kanske kan ni bli vänner senare, när du mår bättre. Självklart ska du inte dela alla dina tankar med honom längre. Du måste skapa en egen vardag med barnen och dig i centrum. På något vis tycker jag att det verkar som att han inte riktigt vet vad han gör?

1 Like

Ja jag tror att du har rätt, vi har en lång historia och hela vuxna livet tillsammans. Jag tror att han är säker men han ser säkert vad han förlorar också, för jag märker att han vill umgås med mig. På nått sätt är vi väl två halvor och hans halva älskar inte mig längre men han förefaller på nått sätt vara rädd för att helt släppa mig. När jag ser allt uppifrån förstår jag att det kan vara en jobbig process för honom också, han söker tröst hos mig och vill trösta mig, men hans försök att trösta mig gör mig bara illa. Jag är bara inte så stark just nu och har inte förmågan att bara säga stopp. Jag hoppas den kommer snart så jag inte bara är smulor när jag kommer ur det här.

Jag tror att så fort ni kommer ifrån varandra kommer det att bli lättare att bygga upp lite styrka igen. Att kunna gå vidare och börja läka samtidigt som den andra personen är kvar i huset är i princip omöjligt, speciellt om ni haft sex och närhet.
Det är den svårare perioden som du är i nu, men du kommer att ha heeeeelt andra förutsättningar så fort ni har landat i era nya roller. :muscle:

1 Like

Instämmer i detta. Svårt men nödvändigt.

Idag är en riktigt pissig dag. Någon som har tips på några bra självhjälpsböcker och liknande för att bunkra upp med till kommande ensamma och barnfria dagar?

Jag använder YouTube för det, Ted/TedX är en bra källa med intressanta perspektiv.
Skillsmässopodden har jag hört gott om men inte testat själv.

Jag reflekterar över det här med tidsperspektivet ikväll, känns som att det typ gått ett år sen bomben släpptes men det har inte ens gått 2 månader. Jag jobbar mot nya mål med mig själv men gråter fortfarande varje dag över hur livet och han behandlat mig. Någonstans jobbar jag ändå med att flytta fokus till mig, vad jag vill, vad jag mår bra av osv. Sen sitter jag fortsatt fast i en problematisk, olöst och inte färdigpratad situation, men alla bättre stunder försöker jag jobba med att stärka mig själv och fokusera på mig. Det är svårt att vara stark när man älskar.

Jag tycker att det låter som att du hanterar situationen så bra det bara går! Och det är jättebra att du kunnat börja flytta fokus till dig själv. Jag har precis också kommit dit (vissa dagar mer än andra), och det är såå skönt. Gråter fortfarande nästan varje dag, men har långsamt och trevande börjat hitta en liten liten acceptans. Jag höll på att bli tokig av att jag inte kunde förändra exets vilja att separera eller den situation han försatt mig i. Så att jag börjat kunna släppa lite av den frustrationen har gett bättre sömn, mindre ångest och lite hopp om att det iaf kommer att bli bättre än vad det är nu.

Du frågade om boktips tidigare, jag har också letat. Har inte något supertips men har läst delar av Vägen genom skilsmässan (Anna Bennich Karlstedt), som jag tycker är bra. Har också läst Skiljas utan att förlora sig själv (Michael Larsen), den är lättläst och har en del saker som kan ge lite tröst och stöd. Har också lyssnat på olika meditationsguider, vilket har hjälpt kroppen till avslappning när jag haft svårt att sova.

Jag tycker att du låter jättestark! Fortsätt kämpa. Kram

Den 14 Jan var det två månader sen min man lämnade mig… Jag har gråtit och tigt at han ska komma och sen för ca tre veckor sen fick jag nog… Jag kände att det behövde bli ett stopp och då vände det… Jag insåg hur dålig han var för mig och hur jävla elak han vart och jag ville inte mer…
Jag vägrar trampa på mig mer!!!
Så nu e jag fri… Jag gör vad jag vill och tänker bara på mig själv och mina barn och jag har lyst upp igen.
Helt plötsligt blir jag sedd igen… Kan vara för att jag känner mig snygg och nöjd.
Idag messade exet och ville ses… Vi ska ses imorgon… Får se hur det går, han kanske äntligen har bestämt sig vad han vill… Jag vill då inte ha honom som det har vart och inte om han inte inser vilken skitstövel han har vart.

1 Like

Ja livet är som en bergodalbana, efter en sjukt jobbig tid på alla det sätt har sambon ändrat sig, vill försöka igen. Säger sig ha klippt kontakten med den andra. Har berättat för de vänner han tidigare berättat för att vi ska separera att han nu vill försöka igen. Vi har pratat endel även om det finns mycket kvar att säga. Man kan tro att jag skulle vara idel glädje men icket, finns oro, tveksamhet, tankar på omoget beteende, hur kan man bete sig som han gjort helt enkelt. Sen älskar jag honom men frågan är ju om jag inte förtjänar bättre, någon som faktiskt pratar om problem direkt de uppstår, som faktiskt är mer emotionellt utvecklad. Ja, både vill och inte, känslor vs stolthet, men tror jag måste ge det lite tid och allvarligt fundera på alla inblandades bästa och prata mer. Sen Finns ju depression och emotionell låsning med i bilden för honom har det visat sig.
Ja, är det någon som har goda tankar och råd?

2 Likes

Min erfarenhet är att din magkänsla nog är det korrekta, nämligen att det beteende som han har uppvisat indikerar att du inte kan få den stabila relation på den nivå som du vill ha och förtjänar.

För mig var den frågan aktuell i min första relation. Min dåvarande hade visat på många labila och emotionellt underutvecklade beteenden, men mitt band till honom var ohälsosamt stark och dessutom lovade han bot och bättring. Vi pratade mycket och han sa att han förstod vad han gjort fel och dessutom börjat gå i terapi.
Men en människa förändras inte så lätt. De kan ha alla goda intentioner, men det beteende som ligger inpräntat i oss tar många år att förändra även för den mest ihärdiga. Och han, liksom de allra flesta, var inte så ihärdig. Så fort det började bli lite jobbigt igen gick han tillbaka till sitt gamla beteende av dels ren vana och dels bekvämlighet.

Jag tror att de flesta som ber om en ny chans vill väl. De tror på sig själva och de tror på sin förmåga att bli en bättre människa. Men de orkar sällan hela vägen. Det är så lätt att falla tillbaka så fort det blir lite uppförsbacke igen.

Om man förlåter och tar tillbaka får man vara beredd på att det även under de bästa förutsättningarna tar många år för personer att utvecklas och skapa nya ryggmärgsreflexer vid konflikter eller motgångar.

Och frågan är alltså inte bara hans ork och vilja. Frågan är också ifall du orkar stötta honom i hans utveckling och ha det tålamod som krävs för att kanske (och enbart kanske) få till den relation du vill ha först om flera år?

1 Like

Håller med @onedaymore till 100% i detta;

Läs det hon skrivit om och om igen och påminn dig om att människor sällan genomgår någon dramatisk metamorfos på kort tid. Men vi kan kalibrera oss, oftast i akt och mening att själv uppnå det som önskas i stunden eller för att undvika att förlora ngt.

När allt sedan är tbx i gamla hjulspår då återkommer samma gamla beteenden säkrare än ett brev på posten. Ord är gratis och kostar ingenting att rabbla som bekant, det är enbart handlingarna som betyder något i det långa loppet :see_no_evil: