För två veckor sedan kom det fram att min man haft en sexuell relation med en annan kvinna i 5år. Jag hamnade i fullständig chock. Vi har varit tillsammans i 15år och har två underbara barn. Vår relation har jag varit så tacksam över vilket vi flera gånger sagt till varann. Förra året skulle vi fira 10-årig bröllopsdag med en stor fest som vi båda planerade med glädje, men coronan satte stopp för den. Hur kan man vilja fira sin kärlek med sin fru när man lever i lögn?
Han säger att han älskar mig och barnen och att han inte vill skiljas, han förstår inte alls varför han gjort så här och har avslutat relationen med kvinnan och går nu i terapi för sexberoende.
Jag har slängt ut han, men vill ändå att han ska komma hit lite då och då. Speciellt nu eftersom min mamma gick bort igår.
Slåss med mina tankar och äter ångestmedicin för att orka med dagarna trots sjukskrivning.
Någon som upplevt liknande?
Jadå, det är många som upplevt liknande historier på det här forumet. Det är lätt att tro att man är ensam om att uppleva det obegripliga.
Låter bra att du sparkat ut honom, försök undvika att ha kontakt med honom nu när du är extra skör mtp sorgen efter din mammas bortgång. Men låt honom ta allt ansvar för barnen iaf under en övergångstid så att du får tid att koncentrera dig på att få sörja din mamma och så småningom kunna återhämta dig.
Mitt tips är att du struntar helt i hans “sexberoende”-terapi (för har han haft en relation med samma kvinna i fem hela år så finns det med all sannolikhet lååååångt mkt mer än sex i den relationen) och istället söker du omgående reda på en välrenommerad privat terapeut för din egen räkning.
Det går mkt lättare och snabbare med en privatpraktiserande och oftast är det bättre kvalité och oändligt mkt mindre tidspress, nackdelen är att det kostar en del. Men ni är fortfarande gifta så låt den gemensamma ekonomin bekosta detta för dig och det kan med stor sannolikhet visa sig vara de bäst investerade kronorna i hela ditt liv 
Tack för ditt fina svar. Konstigt nog så känner jag ett behov av att ha honom nära mig nu när mamma gått bort. Borde kanske inte det, men känner mig så sjukt ensam och han har varit min trygghet dom senaste 15åren.
Jag vet, visst måste han ha en annan relation till någon som han träffat i fem år, men enligt honom så är det snabba träffar endast med sex men jag litar inte på något han säger just nu.
Ta någon annan än honom, någon annan av dina nära och kära, familj, syskon, vänner etc till hjälp i den här stunden
För vore jag du skulle jag inte lita på ett enda ord som han säger.
Jag ska verkligen försöka. Dina råd låter verkligen vettiga, tyvärr är jag inte speciellt vettig just nu, men jag ska försöka ta tag i det.
Ingen normalfungerande människa är “vettig” i en situation som din med dubbla sorger att hantera, helt out of the blue 
Det är så lätt att ha åsikter om din situation när man inte är där själv.
Det finns oändliga historier här på forumet och andra källor och många historier är den andra lik och ändå är varje historia unik.
Det finns ett fåtal förhållanden som lyckas gå vidare efter något sådant här och t o m bli bättre. De flesta klarar dock inte av det. Ibland radas det upp vad som krävs och vad du borde eller kan acceptera osv osv. Du borde ingenting just nu.
De genomkorkade ursäkterna att man inte trodde det skulle komma fram, att det inte betydde något, att man ens lyckats hålla isär dessa relationer och icke minst den andra parten, varför nöjer de sig med att vara den ”andre/andra”? Det är mycket som inte går att greppa och förstå. Jag tror inte det alltid finns en logik i sådana här historier. Det är jobbigt. Att inte kunna nå förståelse. Hur man riskerar sitt nuvarande liv för något som ”inte betyder något”. Smärtan hos dig är ju definitivt ”på riktigt” och gör fruktansvärt ont. Svek från den man litar på allra mest är bland det mest smärtsamma man kan vara med om.
Du ska dock veta att du inte har någon ”skuld” i detta. Du är inte problemet. Det ska du aldrig ta på dig. Din man kunde när som helst ha tagit upp med dig, vad han sökte hos någon annan. Jag kan ha lite svårt för att det slängs upp förklaringar, som narcissism, eller diagnoser/missbruk som sexmissbruk i sådana här sammanhang. Visst kan det vara så, men har du märkt tidigare att din man skulle vara sexmissbrukare? Fullt möjligt att det är så, men då finns det väl även andra tecken. Man är inte per definition sexmissbrukare för att man är otrogen, men det kan av olika skäl finnas människor som vill etikettera någon annan på detta sätt. Kanske en förmildrande omständighet eller förklaring? Ibland säkerligen sant, ibland inte. Din man blir dock inte mindre skyldig för det.
Sök samtalshjälp till dig själv och låt den dialogen vägleda dig. Det handlar mycket om att inte ta beslut när man mår dåligt. Ge dig själv tid.
Tack snälla, vilka fina tankar 
ska försöka att bara tänka på mig och barnen nu!
Efter 24 års äktenskap upptäckte jag att min man hade en älskarinna och hade haft det i ett halvår. Jag blev lika chockad som du, men av olika anledningar väntade jag med att göra något. När jag väl avslöjade honom, så flyttade han direkt. Men - någon vecka senare ville han flytta hem igen, för familjens skull. Han hade brutit helt med den andra kvinnan och skulle gå på samtal hos familjerådgivare. Jag tyckte han verkade helt uppriktig och gick med på att försöka på nytt.
Det tog inte lång tid innan det kom fram, att han var precis lika engagerad i den andra kvinnan fortfarande. Han var bara lite försiktigare och bättre på att dölja spåren. Allt han sagt till mig var lögner.
Det är lätt att fråga sig själv “Kan jag förlåta den här otroheten?”. Man fokuserar på om man kan förlåta det här enda felsteget. Då är det viktigt att komma i håg, att det rör sig om något mycket större. En rimligare fråga är “Kan jag förlåta 10, 25, 100 otroheter med den här kvinnan? Och kanske tidigare otroheter? Kan jag förlåta de 1000 lögnerna han dragit för att dölja förhållandet? Kan jag förlåta att han såg mig rakt i ögonen och blåljög? Att han svek mig genom att vara hos sin älskarinna den där gången när jag behövde honom?”
Det är inte lätt.
Upprepad otrohet, otrohet över tid osv osv är naturligtvis ännu svårare.
Fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me….
Men alla måste göra sin egen bedömning.
För mig är det snart två år sedan jag kom på min man varit otrogen i ett halvår. Jag har verkligen försökt förlåta. För vår och familjens skull men det är oerhört svårt att glömma och inte tänka på. Tro mig jag har haft så mycket hjälp man bara kan få. Men jag har svårt att tro att vi blir lyckliga igen, Jag kan bara hoppas vi kan vara vänner för det är en person som betyder mycket för mig som faktiskt valt att skada mig. Men gör ett försök. Du har ju inte bråttom till nåt. Inga beslut ska tas i ilska eller ledsamhet. Försök. Då kan du iallafall säga du försökt. KRAM
Jag har så svårt att ta in att man skulle vilja skada sin partner på ett så grymt vis.
Min man var otrogen men efter att ha läst så många olika historier om trogna partners så finns det olika grader av helvetet som vi hamnar i.
En relation i FEM ÅR!!! Jag får inte ihop att det skulle vara pga ett sexmissbruk. Men du sitter ju så klart på mer info än vad jag gör.
Du får söka upp någon omedelbart som du kan prata med. Man kan alltid vända sig till Svenska kyrkan. Det gjorde jag och fick fantastisk hjälp. Försök inte att gå genom detta utan stöd utifrån och definitivt inte genom att ta hjälp av din otrogna man då du är i en situation där du är extremt sårbar.
Våra historier skiljer sig även om otrohet är det vi har gemensamt.
Jag har gått genom ett helvete men har nu två år + några månader senare kommit ut starkare och stadigare. Jag kommer alltid att ha ett ärr efter det jag har gått genom men jag vägrar att leva ett liv där jag inte mår bra och inte kan känna mig hel. Det har varit ett enormt hårt arbete för oss båda två. Men jag valde att satsa på att rädda vårt äktenskap - det gjorde han också. Jag gjorde det för att jag älskar honom och vill leva med honom, inte för barnens skull. Men innan jag lät det beslutet växa fram fokuserade jag på att ta mig genom en dag i taget. Det var turbulent och jobbigt och jag mådde skit. Men det gick.
Det är nu du ska vara den största egoisten som går att hitta. Vad vill DU? Hur ska DU göra för att ta dig genom den här dagen? Hur ska DU göra för att hitta ork? osv osv osv.
Sätt dig själv främst!
För mig hjälpte långa promenader väldigt mycket samt boxning. Du skulle bara veta hur många gånger det inte var säcken jag slog på utan någon annan… Det fungerade som en skitbra terapi.
Ja, det är svårt att ta sig vidare efter en otrohet - oavsett om man väljer att fortsätta tillsammans eller var för sig. Det tänker jag inte sticka under stol med. Men gör jobbet istället för att ge upp! Det är värt det!
Jag vet en som gav upp helt när hans fru gick bort för 7 år sedan. Satte sig bokstavligen talat på arslet och sa “livet har bitit mig i röven” och har knappt lyft ett finger sedan dess. Det är inget liv att leva!
Ge dig tid att sörja och leta upp någon att prata med och sen satsa 100 % på dig själv.
Precis som du skriver så är det jättesvårt att förstå att det har pågått i fem år samtidigt som vårt liv fortsatt. Vi har haft en bra relation, häromåret planerade vi en stor fest för att fira vår 10-åriga bröllopsdag och han var glad och deltog helhjärtat i planerna. Corona satte stopp för festen, vilket jag är tacksam för idag. Jag fattar inte heller hur man kan vara så grymt elak mot någon som man älskar, för det säger han att han gör. Han vill inte skiljas och han har aldrig velat skada mig på det här viset. Ofattbart!
Det är bara så svårt att veta vad jag ska göra för att må bättre, idag var jag på begravningsbyrån och planerade mammas begravning och för att ens ta mig dit måste jag ta tabletter. Har aldrig behövt en tablett tidigare i mitt liv och trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle få uppleva detta kaos. Vi har haft det bra, han har varit en bra omtänksam man och pappa och han säger själv att jag varit en underbar fru och mamma och att han inte förstår hur han kunnat göra det här. Idag ringde dom från skolan också och min son 13år har börjat bete sig illa och nonchalant i skolan, så nu blir det möte där också.
Hur fan ska jag orka med det här livet??? Tur att man har vänner och barnen. Men tyvärr sliter ensamheten sönder mig
Finns det någonting som kan göra att människor väljer att berätta sådana här saker när även andra saker i livet kaosar? Mitt ex gjorde exakt likadant. Han berättade helt “out of the blue” om sina otroheter de 4 senaste åren just när min biologiska pappa hade gått bort och min bonuspappa låg på dödsbädden. Han dog en månad efter “bomben”. Det är helt ofattbart i min lilla värld hur man kan välja just dessa tillfällen att berätta och slå på den som redan ligger så att den knappt kan resa sig igen. Varför?? Min teori har varit att bekräftelsebehovet hos mitt ex varit så stort att när jag var i “fokus” pga alla sorger som drabbat mig så behövde han “lätta sitt hjärta” som han så fint uttryckte det… Hur tänker du kring detta?
Håller helt med, känns sjukt att det kom fram just nu. Men anledningen var att jag en månad innan hittat en sexchatt och vi hade påbörjat parterapi. Teraputen pressade honom i över en timme och sen när vi kom hem berättade han. Så tyvärr var det nog bara slumpen i mitt fall, men det känns ju för jävligt och det har han fått höra.
Men bekräftelsebehovet är ju så klart ofattbart😡
På ett sätt är det ju kanske skönt ändå att det var slumpen hos er vad det verkar. Allt är ju såklart ändå för jävligt, men du slipper kanske att vara förbannad på just total frånvaro av timing och känsla för annan människas sorg… kanske…
Hej @Mala
Om jag kommer ihåg rätt så har väl några skribenter skrivit att din Man är en skitstövel och knappast kommer att ångra sig så jäkla fort.
.
Har han hållt på i fem långa år och knullat henne mer eller mindre regelbundet så innefattar det nog även kel/förtroligt snack/planer å annat skit.
.
Så jag tror inte ett dugg på karl att han ångrar sig, han är nog mest arg på sig själv att det kom fram/att han var tvungen att berätta.
Tråkigt nog måste du nog ställa in dig på att du bör bli ensam framöver, tycker nog att du inte ska lita på han.
Detta tycker jag.
Känner exakt som du vissa dagar, andra dagar undrar jag hur sjuk han är som lyckats med detta och hållit upp en fasad att vårt liv är bra och han är så nöjd. Jag tror att med terapi så kommer dom bra tankarna att blekna med tiden, jag förstår ju också att jag aldrig kommer kunna lita på honom. Men jag tillåter mig nu att se olika scenarion för framtiden, men jag hoppas och tror att jag till slut kommer klippa helt. Förutom när det gäller umgänge med barnen.
Jag har ingen oro över att jag och barnen kommer gå det bra och det stärker mig, hade nog varit ännu värre om jag varit orolig över hur det skulle funka ekonomiskt.
Det där är rent bullshit från hans sida. Det är inget one night stand han hade på fyllan. Han har hållit igång en parallell relation i 5(!) år. Alltså mängden lögner och manipulation för att ro ett sånt projekt i hamn så länge är fan ofattbart.
Ja, jag förstår inte hur han lyckats med det utan att jag fattat något alls. Det är fortfarande helt ofattbart för mig att han kunnat göra det under så lång tid och jag tror att jag i min chock i det här inte riktigt har fattat att det är sant. Men den dagen borde väl komma snart och då kan jag ta mitt beslut att lämna honom 100%. Ingen i vår närhet har heller anat något, vi har t.o.m. haft en vän till mig boende hos oss i ett års tid under den här perioden.
Men dom har setts på luncher och nattetid när vi andra sovit. Han är aldrig bortrest eller ute på krogen, saknar helt vänner. Vi har umgåtts med mina vänner och min familj och ingen vill nu veta av honom, så han har verkligen riskerat allt. Helt ofattbart! Men det är också därför jag på något sätt tänker att han måste vara väldigt sjuk.
Jag har även pratat med tjejen och hon har hela tiden vetat om mig och barnen och att han aldrig skulle lämna oss, det är också helt sjukt, vem vill ha korta sexstunder med en gift man i fem år?