Min känsla

Hej alla!
Ny här tyvärr. Jag och min man har varit gifta i 15 år och tillsammans 18år. Vi har 2 barn tillsammans men bara ett i livet. Min dotter är mitt allt och min första dotter min stora sorg. Min man ser inte mig.Han planerar utan att ta hänsyn till mig och dottern. Han glömmer saker som är viktiga för mig och jag blir så ledsen när det känns att man inte räknas för honom.
Har försökt orata med honom,hotat,gråtit,fryst ut honom men ingen respons överhuvudtaget.

4 gillningar

Du kan testa att behandla honom så som han behandlar dig. Sluta laga mat till honom, sluta tvätta osv. Om nu inte kommunikationen fungerar så testa hans väg

Det var det sämsta tipset jag sett.

Vill du lösa nåt. Skapa ett otroligt tydligt avbrott. Därefter försök prata. Annars avbrott igen. Avbrott kan vara flytta ut eller på annat sätt tydligt visa som står på spel.

Vill han inte förstå kräv parterapi eller motsvarande med coacher. Annars måste du bestämma vad du därefter ska göra. Finns det nåt från din sida du också kan visa upp att du vill ändra på i samma veva? Har du klagat mkt? Varit nedvärderande eller haft förakt för att han inte lyssnar o ser dig? Kan bli låsning då er emellan.

2 gillningar

Har du inte redan försökt allt? Och du når inte fram? Då har du kanske fått ett svar.

Det är som att säga. Jag har försökt allt men det funkar inte. Då har man bevisligen inte försökt allt. Detta gäller alltså inte bara på situationen med en partner utan generellt.

Men hot, gråt o stonewalling är inte direkt bra sätt. Nära dialog och kommunikation är det som gäller. Våga få trygghet o klara höra svar du kanske inte vill ha. Även han bör försöka annars är det bara gå därifrån. Vill han inte försöka då heller. Ja då är det klart.

Eh hur menar du nu? Menar du att alkemisterna fått sand att bli guld om de verkligen “försökt allt”? Man kan väl visst ha försökt allt, och det gick inte.

3 gillningar

Jag förstår att detta skapar sorg hos dig. Mer sorg än vad du behöver, eftersom du redan har fått hårda slag i livet.

Vi kan bara ansvara för oss själva, inte över andra. Och vi kan inte styra andras beteenden. Om du har försökt att kommunicera - uppenbarligen även flera gånger - är det inte mer du kan göra. Därefter är det hans ansvar att lyssna och ta till sig. Har han inte gjort det? Då är det bättre att avsluta. Annars kommer du bara att brytas ned, steg för steg, och troligen till ingen nytta alls.

Jag håller inte med dem som tycker att man ska kämpa till sista blodsdroppen, speciellt inte om den andre inte är beredd att lyfta så mycket som ett finger. Det ligger inget egenvärde i att utplåna sig själv och ge upp sina sista krafter för - ingenting.

Dessa krafter behöver man istället för att bygga upp ett bättre liv.

8 gillningar

Knasigt jämfört. Reparera/omskapa relationer har otroligt mkt högre chans att lyckas då det händer rätt ofta. Skapa guld har hittills aldrig skett o kommer ju aldrig ske?

Jag håller med om detta som @onedaymore skriver och önskar att jag hade haft modet att inse detta tidigare; dvs att inte tappa mig själv mer och mer för en person som inte var villig att möta mig alls. Det är att kasta pärlor till svinen ( heter det så) att försöka få en annan person att ändra sina återkommande dåliga beteenden. Mitt råd är att du lägger din energi nu på att bygga upp dig själv. Om du kan och orkar. Försök lämna relationen, om inte annat tillfälligt. Önskar själv att jag hade orkat ha insikt om att det inte är värt att kämpa mot väderkvarnar, till slutet, bara för att göra allt för att förhindra uppbrott. All styrka till dig.

6 gillningar

Jag tror helt enkelt att vi inte kan ”få allt att funka” som vi själva önskar och vill, hur mycket vi än försöker, om vi inte kan samarbeta och göra arbetet tillsammans. En relation är ingen enmansshow, vi är inte ensamma i det här arbetet. Det är så oerhört komplext och beror på så många olika faktorer. Vi har med oss vårt egna bagage som påverkar hur vi beter oss i en relation. Det kan finnas djupt rotade vanor och tankemönster som vi var och en bär med oss, som vi inte ens är medvetna om själva, som gör det extra komplicerat. Och med tiden, under resans gång, efter allt försökande, uppstår nya händelser, som också påverkar oss och våra känslor.

Jag försökte jättemycket i min föregående relation. Jag gjorde allt vad jag kunde för att få det att fungera, utifrån det som jag trodde på. Men till slut svalnade också mina känslor. Mycket pga händelser som skett, saker som sagts, men också på att jag började blicka framåt, hur tror jag det här kommer utvecklas utifrån mina erfarenheter? Jag vågade ställa de där jobbiga frågorna, för jag var redo att ta hand om svaren (som jag ofta tagit upp här på forumet). Sakta började en mur byggas upp, som ett slags skydd, runtomkring mig själv. Min tillit, mitt förtroende, mitt hopp till vår relation tynade sakta bort, och då kunde jag inte längre försöka mer, jag vände fokus och började arbetet med att skydda mig själv, och indirekt också värna barnen, istället.

Jag vet inte vad som hade hänt om jag hade satt ned foten tidigare, om jag hade vågat vara öppen och tydlig gentemot både min exman och hans familj. Men jag har förstått med tiden att det tjänar ingenting till att tänka så. Jag tror att man agerar och saker sker pga av en anledning. Jag börjar acceptera min historia. Jag gjorde så gott jag kunde med det bagage jag har burit med mig, och under de omständigheter som rådde för oss. Han gjorde säkert så gott han kunde utifrån sin förmåga, sitt mående och det bagage han bär med sig.

Man kommer till en tidpunkt då man måste ta kraft och våga säga stopp - det går hit, men inte längre. Att pressa sig ytterligare i sitt försökande, då blir man till slut någon annan version av sig själv, och man tappar också sitt egenvärde. Det tror jag.

5 gillningar

Ja problemet i ditt fall och de flesta som lämnars fall är att det är andra sidan som måste göra nytt. Samtidigt som den som vill lämna ger det en ytterligare chans när denna eventuella herkules uppgift tas an.

Men såklart har man av naturliga skäl då stängt sitt hjärta för att inte bli förtvivlad o sårad igen. Men detta händer och bevittnas av en del skickliga coacher.

Men när beslutet är fattat då går det ofta upp för motparten på rikt. Men då vill inte lämnaren alls längre. Med hänvisning till att hen har försökt så länge. Vilket nästan alltid är sant och såå många gånger. Ofta verkar detta sista uppvaknande för sent o man betvivlar att det kommer vara bestående

Ja, då gäller det ju att den andre tar sig an den här uppgiften, har viljan och förmågan till det, att verkligen kunna göra det här jobbet. Och att den som överväger att lämna också vågar fråga sig själv vad som faktiskt är hälsosamt i längden. Hur många chanser ska man ge? Var går gränsen?

Alla har det inte naturligt att tänka på sig själv och sitt egna bästa, utan har istället för vana att pressa sig själv väldigt hårt tills man både tappar bort sig själv och faktiskt också drar på sig riktigt allvarlig ohälsa pga relationen.

1 gillning

Så kan det vara. Att det blir ett uppvaknande för den andre när lämnaren väl förmedlat sitt beslut, när den har bestämt sig. Det finns förstås väldigt många olika scenarion vid en separation. I mitt fall fick jag när jag öppnade upp kom det aldrig någon ursäkt, ingen ånger, ingen förståelse för min upplevelse eller syn på saken, inget att hålla fast vid för att kunna jobba vidare med vår relation, och då tappade jag hoppet än mer. Det snarare ledde mig än mer framåt i processen. Det var inget att han bönade och bad mig om att jag skulle stanna kvar, att vi skulle fixa detta tillsammans, utan det kom istället en massa kritik gentemot mig i självförsvar. Sedan att han reagerade så, finns det många orsaker till, men jag orkade till slut inte analysera mer kring varför han gjorde si och så, och hur jag skulle hantera och lösa det, att det bara fanns en väg att gå.

Ursäkta om jag tog över tråden lite. :revolving_hearts:

2 gillningar

Mmm det är ju inte så klokt om man vill försöka mera. Tror visserligen böna o be är helt fel ingångsvärden.

Men försöka se sina egna svagheter o brister o göra om är grundförutsättning. Men om attraktionen är död så är man nog som lämnare osugen. För varför stanna om allt är skit o ingen attraktion…

1 gillning

Nej, jag tror inte heller det räcker med böna och be. Det krävs ju något annat, något större och mer. Förstås.

Men man kan bli ganska blind när man är mitt upp i en relation. Man kan ha svårt att få den där överblicken. Iaf hade jag det. Det kan också vara omständigheter som gör att man inte tänker på själva relationen. Var väldigt upptagen med att hantera alla möjliga utmaningar vi hade, tills jag märkte att vår relation satte käppar i hjulet, inte bara för varandra, för oss själva, men också för barnen, deras mående. Det blev startskottet när det ljuset gick upp för mig. Innan dess hade jag gjort mycket avkall på mig själv och mina egna behov, undergång tid. Skulle jag tagit mig själv på större allvar, hade kanske min process startat tidigare. Eller inte. Det kom när tiden var mogen helt enkelt.

Finns som sagt väldigt många varianter av separationer.

3 gillningar

Ja så är det ju ofta. En relation är precis som singelskap inte alltid så roligt. Efter ett tag summerar man allt det negativa eller allt det positiva beroende på hur man ser det.

Jag accepterar att en relation alltid kommer ha problem. Annars har man träffat nån som anpassat sig till dödagar eller exakt lika. Inget av det är utvecklande.

Sen kan arbete hemma o ansvar ses som oändligt orättvisa över tid. Det är inte bra alls för det kan ses som att den andra inte bryr sig. Så kan det vara. Men kan också bero på annat. Att hen inte känner det spelar roll hur mkt man försöker för då klagas på annat. Eller att planeringen göra med längre horisont från den ena o då finns inget utrymme när hen väl vill planera.