Jag har efter 10 år, varav de senaste åren blivit sämre och sämre, väl bestämt mig att jag vill lämna min sambo. Vi har två barn 6 och 4 år gamla. Pappan jobbar på sjön och är borta 6-8 veckor. Han vill inte att jag ska flytta, att man kan bo ihop trots att man inte har känslor för den andra… För att citera honom: “det enda argumentet du har gett är att det inte finns känslor, och det kan jag nog lova dej att det inte finns i många förhållanden men man får det att funka.”.
Så jag ska bo kvar i ett förhållande med en man jag inte älskar eller är intim med, för barnens skull och han älskar ju mig. Det går inte ihop i mitt huvud.
Han har alltid jobbat på sjön men när jag blev gravid med barn 1 började han nytt jobb och det är det han ännu är på när han är borta 8 veckor. Barnen är vana med detta att pappa är borta så långa perioder för de vet ju inte om något annat liv. Annat är det för mig, ensam med två små barn, i ett nybyggt hus, ensam, inga grannar. Mitt sociala liv försvann sakta men säkert. När yngsta barnet var 2,5 började hon dagis för mitt psyke sa att jag behövde vuxenumgänge, jag behövde komma ut i arbetslivet igen efter 6 år hemma. Det började fallera efter andra barnet föddes, jag drog mig omedvetet undan honom. Det kom fram i terapin vi gick på för ett par år sen. Det var även då jag insåg att jag inte vill leva med denna man mera, skulle han gå ner på knä och fria så skulle jag säga nej. Så kände jag då. Men jag kunde inte säga det till honom då, jag ville inte splittra familjen. Men det blev bara värre sen.
Nu har jag alltså kommit fram till att jag vill flytta.
Nu till frågan. Kan han kräva att han ska ha barnen hela den perioden han är hemma på ledigt, dvs lika länge som han är på jobb, 6-8 veckor? Vi har gemensam/delad vårdnad fastän vi inte var gifta.
Jag skulle vilja ha barnen skrivna hos mig då jag faktiskt är fast på land året runt, han är ju ändå borta sammanlagt 6 månader i året. Vem bestämmer det?
Sen detta med boendet, jag har fått tag i ett hus att hyra bara 10 minuter ifrån där vi bor nu. Så det är nära och dessutom ett stenkast från skolan han ska börja i höst.
Barnen har alltid varit med mig, de har varit borta från mig 3 dagar i två omgångar i hela sina liv. Om jag plötsligt ska försvinna från deras liv i 6-8 veckor för att han tycker det, hur kommer det påverka barnen? Jag vet att jag skulle inte klara av det. Men strunta i mig i detta fall. Jag tänker på barnen. Jag föreslog vecka vecka och sen när de blir äldre eller åtminstone fått vänja sig vid tanken att vi inte bor ihop mera, kan utöka det till att de är hos honom 2 veckor och en vecka hos mig. T.ex. Men inte 8 veckor pang poff.
Vi ska till en parpsykolog om ett par veckor och diskutera lite men jag känner att jag behöver lite råd innan. Vi har inte berättat för barnen än, vi väntar till han kommer från jobb. Han frågade idag om jag berättat till barnen om "att jag ska flytta ", dvs jag då. Men att han inte vill att jag ska flytta. Man ska inte skuldbelägga någon men det där är väl ändå att skuldbelägga på hög nivå. Vad ska man säga till barnen egentligen.
Det finns ingen annan man i bilden. Det är bara så att mina känslor inte finns där mera pga att jag känt mig så ensam i förhållandet när han jobbat borta så länge i så många år. Vi har glidit isär helt enkelt.
Till att börja med har din sambo fel.
Det går inte att bo ihop om inte båda vill det.
Han verkar försöka använda barnen som redskap för att tvinga kvar dig i ert förhållande. Tyvärr tror jag det är vanligt, att där ena parten fortfarande har känslor och inte vill släppa taget om den andra, att försöka skuldbelägga den som vill lämna genom att anspela på barnens bästa när det i grunden är rent själviska motiv, att man vill tvinga kvar den andra i förhållandet. Frågan är om det är dig han älskar eller den service du tillhandahåller.
Nu går det upp och ner i alla förhållanden men jag tror han har fel. Förr, när kvinnan var ekonomiskt beroende av mannen och det var en social skam med skilsmässa, i synnerhet för kvinnan, stämmer det nog att det var många förhållanden där känslor saknas. Idag med en annan ekonomisk frihet för kvinnan och betydligt mindre social stigmatisering är det många förhållanden som spricker då den ena parten känner att den inte får ut det den behöver för att själv må bra.
Visst finns det par som håller ihop fast de är mer som vänner men i så fall för att det av olika orsaker passar dem båda eller olika omständigheter tvingar dem till det. Han har p g a jobb lämnat dig ensam och låtit dig sköta markservice, hus och barn medan han varit ute. Det krävs två för att dansa tango och du har känt dig ensam i tvåsamheten.
Vad du ni ska säga till barnen är helt enkelt att du inte längre älskar deras pappa, att du ska flytta till ett annat boende och barnen ska bo växelvis hos er båda. Det är barnens bästa ni ska sätta i främsta rummet och jag tror det bästa för barnen är typ varannan vecka såvida inte minstingen ska ha 2 2 3. Det vet jag inte, men inte 8 veckor i stöten.
Jag tror det blir svårt för din sambo att först vara borta i 8 veckor och sedan ha barnen i 8 veckor. Jag tror inte det är bra för barnen. Det är du och han som tillsammans ska göra upp schemat och är ni inte överens undrar jag om det inte är familjerätten du ska koppla in för att få till ett samarbetsavtal. Jag tror inte han kan kräva 8 veckor om inte du är med på det men det vet jag inte.
Hur som är det fult av honom att försöka tvinga kvar dig genom att dels skylla på barnen, dels på att andra lever i kärlekslösa förhållanden. Undrar hur han skulle resonerat om det var han som tappat känslorna och var den som fick sköta det praktiska kring hem och barn medan du var iväg månadsvis från familjen och jobbade, om han skulle finna sig i det?
Rulle,
Ja så har jag aldrig tänkt på det. Älskar han mig eller den service jag tillhandahåller.
Han kommer få ta över huset och lånet pga, att han tjänar bra mycket mer än mig och vi var båda överens att barnen ska kunna ha huset kvar. Men vem ska ta hand om det och gården, underhållet, när han är på jobb. Kan vara att det också ligger bakom hans tankesätt.
Jag har svårt att tro att han skulle få igenom att få ha barnen 8 veckor i stöten. Då undrar jag om de jobbar för barnen eller för pengarna. Om det går så långt som till advokater. Det hoppas jag verkligen inte, det orkar jag inte med. Jag hoppas att psykologen vi ska till kommer säga det till honom också. Jag förstår att han vill ha dom mycket när han är hemma på ledigt, men han måste se det från barnens perspektiv också.
Att vända på situationen var intressant. Jag tror inte han tänker så långt. Utan tror jag ska säga ja så gör vi till alla hans idéer. Jag vill inte att vi ska bli ovänner pga detta. Det är ju en känslig situation när barnens tid ska delas upp och det är ju oftast då man inte kommer överens mera.
Att prata med familjerätten är inte att dra in advokater, familjerätten är en underavdelning till socialtjänsten som hjälper till vid sådana här fall.
Jac skulle gissa att de kommer att tycka att det rimliga är att han har barnen varannan vecka när han är hemma och de då resten av tiden.