Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Min fortsatta resa

För ca ett år sedan startade jag en tråd i Min Historia. Men istället för att skriva vidare där har det blivit flera separata inlägg. För min egen skull startar jag en tråd där jag kan skriva av mig mer löpande då jag märker att behovet finns hos mig. De som vill kommentera, reflektera, känner igen sig, inte känner igen sig eller vill peppa. Såklart är det välkommet!
För er som inte läst någon av mina trådar innan så blev jag lämnad (definitionsfråga) för ett år och fyra månader sedan av min numera före detta sambo och pappan till mitt numera fyraåriga barn efter det framkommit att han dolt snedsteg och lögner, och framförallt en (då) pågående relation som han haft ett halvår i streck med en kollega på jobbet.
Detta år har varit det svåraste och mest omvälvande i mitt liv och resan fortgår. Både att komma vidare, att acceptera och att sörja framförallt förlorad tid med mitt barn.
Jag har nått många insikter det gångna året och kommit fram till att jag inte vill tillbaka. Att jag använt bensodiazepiner för att döva mitt mående i relationen ett beroende jag gjort mig fri ifrån efter separationen. Och i samband med det också förstått att vi inte hade det bra.
Jag har flyttat. Börjat om. Gått i samtalsstöd. Brutit ihop. Kommit igen. Brutit ihop. Kommit igen.
Min före detta sambo bedyrade att han skulle vara själv och landa men gjorde det motsatta och gick direkt vidare in i en relation med kvinnan han bedragit mig med.
Min dotter presenterades för henne och hennes dotter för ett halvår sedan och jag har fått vänja mig vid att höra om min x nya regelbundet i min vardag.
Min mamma blev också mycket sjuk två veckor efter mitt uppbrott, problem med hjärtat, och i samband med det briserade en demenssjukdom som varit på g men som hela familjen blundat för. Min mamma. Min bästa vän. Som alltid funnits där och stöttat med sin kärlek och värme, är nu utredd och har diagnostiserats med demens före sommaren.
Sorg på sorg.
Har haft riktigt mörka stunder. Men nu var det längesedan det bottenlösa som var de första månaderna. Men sorg är en långsam process och skriva här och även samtalsstöd och förstås stöd av vänner och familj har hjälpt mig mycket…

17 gillningar

Sagt hejdå till min lilla tjej för någon timme sedan. Den varma kinden mot min och hennes gråt när hon kramar mig hårt när hon ska säga hejdå skär i hjärtat och trots allt jag planerat jag skulle göra när jag nu blev själv är det som att en tyngd dragit mig nedåt och jag har ännu inte orkat resa mig ur soffan.
Hon har varit hos mig längre denna gång och därför extra jobbigt att säga hejdå för oss båda även om jag alltid försöker hålla ihop det inför henne och sen går hem och däckar som en sorgsen säck potatis.
Hade jag kunnat hade jag ringt min mamma nu. Men det går inte längre att prata med henne om hur det är. Hon minns inte. Hon har tappat så mycket ord.
Jag tar mig upp ur soffan snart men ibland går det bara inte…
Blev också arg på mitt x utan någon ny anledning. Ibland räcker det fortfarande bara att se honom…

10 gillningar

Ibland är livet väldigt tungt. Och ensamt när den eller de man brukade få tröst av inte finns på samma sätt längre. Att bara vila i soffan och skriva här tycker jag är ett relevant sätt att tackla den där känslan på. Man klarar inte alltid att bocka av saker från aktivitetslistan som ändå aldrig tar slut. Att orka och våga känna efter och reflektera över hur livet känns just nu är att ge sig själv omsorg och värde. Kram!

7 gillningar

Tack för dina fina ord! Det är klokt som du skriver. Jag la ner ambitionsnivån. Har haft en fullmatad vecka och får låta mig själv sega ihop lite. Jag gick ut och handlade lite middag men det känns som dagens mission.
Film och ett varmt bad kanske…
Ibland tycker jag det är så svårt det där att tillåta sig bara släppa allt och acceptera att kraften inte finns där…

1 gillning

Håller verkligen med. Samma känsla fick jag efter skilsmässan.

Hoppas du hittar kraften igen. Den är förresten väldigt bra den där serien du tipsade om!

1 gillning

Ja. Jag hoppas det går över. Den där känslan som bara kommer ibland när vi ses. Får väl vara nöjd med att det inte längre är alltid nu för tiden…
Så roligt att höra att du gillar den!! :relaxed:

@Honungspaj Det där var bra sagt. precis så känner jag!

Verkligen kloka ord!

Känner igen mig själv i den här typen av meningar. Du pratar om att fastna i soffan. själv kan jag fastna i sängen :rofl:

Ofta soffan för mig, har teven i vardagsrummet :joy: kanske därför…

1 gillning

Låter som en rimlig förklaring.

Själv har jag ingen TV men jag har en bärbar dator som lätt kan ställas upp vid sängen. :rofl:

1 gillning

Ah… :rofl:

1 gillning

Om man har i sin yttre persona att vara duglig så är det nog vanligt att känna så. Jag var sådan själv förut. Men tvingades omvärdera mig själv och se att jag har ett värde bara av att finnas till utan att prestera. Att vara ledsen och passiv ibland, till och med ofta, känns numera mer som en äkta och fungerande strategi som skyddar mot depression och utbrändhet än något problem.

4 gillningar

Det låter väldigt klokt. Tror på att lyssna på sig själv. Är van vid ett högt tempo i min tillvaro och behöver påminna mig om att stanna upp och lyssna på mig själv och min kropp och träna mig på att tillåta mig att släppa kraven.
Jag jobbar med något som kräver mycket av mig och där jag har nytta av min kapacitet att pusha mig själv framåt… men vi behöver alla få stanna upp och bara vara…

2 gillningar

Det här är arketypen för livet för de allra flesta av oss… så mycket omständigheter och händelser som vi definitivt inte önskar, men som ändå bara sker och ramlar över oss att hantera efter bästa förmåga.

4 gillningar

20/9
Igår var det tufft men jag kapitulerade inför min känsla av allmän ledsenhet och saknad efter min lilla. Somnade ändå relativt lätt, man blir trött av att vara ledsen. Vaknade dock redan sju imorse, fast jag ställt klockan på åtta. Sover alltid lite sämre när min dotter inte är hos mig. Men idag är jag mäkta stolt över mig själv. Har styrketränat och konditionstränat, bokat in min första dejt efter separationen, tagit tag i planering inför den närmsta tiden, och pluggat. Välförtjänt dimper jag ner i soffan framför någon trevlig serie… hoppas på mer rofylld sömn inatt,

12 gillningar

Känner igen mig så mycket i dig - vad stark du är :heart:. Själv har jag inte riktigt kommit lika långt som du i sorgeprocessen, och hoppss fortfarande på en återförening. Var glad att du har vänner att prata med, mina försvann iom separationen.

1 gillning

Tack @Vivi3! Jag förstår :heart: Det tar sin tid.
Vad har hänt för dig i ditt uppbrott?
Jag var så arg på mitt ex, ledsen och besviken av alla lögner så jag ville inte tillbaks. Och också när jag började se hur jag mått med långvarigt beroende av insomningstabletter bland annat och började på riktigt fråga mig själv hur jag haft i vår relation och vågade fundera över hur jag vill att en relation ska kännas och vara, ja då kändes det inte som jag någonsin ville tillbaka. Jag kunde och kan fortfarande ibland sakna honom när jag tänker på det som varit fint som vi delat ändå. Men mindre och mindre. Drömde väldigt mycket i början också om honom men drömmer inte alls lika mycket längre.
Det som fortfarande egentligen är det jobbigaste är saknaden efter min dotter när hon är hos sin pappa, sorgen över hans lögner och respektlösa beteende gentemot mig och det att han valde att fortsätta i en relation med den kvinna han bedrog mig med. Det svider mycket fortfarande.
Så jobbigt att vännerna försvann!! Kan du söka lite nya vänner? Har du haft någon att prata med?
Prova GoFriendly! Finns massa fina människor som också söker nya vänner där. Kram!

2 gillningar

23/9
En intensiv vecka närmar sig sitt slut. Förutom en formsvacka i mitten av veckan och en jobbig situation med min mamma igår, har det hittills varit bra till och med riktigt bra. Är tillbaka på en gammal arbetsplats som jag älskar med fina kollegor och har ju ynnesten att älska mitt jobb så där trivs jag som fisken i vattnet.
Jag pratar ju aldrig med mitt x i telefon nästan men idag var vi tvungna då saker var tvungna att ändras inför helgen då det skett lite oväntade saker. Det är väl typ ok att prata med honom nu men jag har svårt att hitta en avslappnad samtalston. Det blir stelt och spänt på en gång. Det lär väl vara så ett bra tag framöver.
När jag pratar med honom är det förstås bekant men numera samtidigt så konstigt att vi för ett och ett halvt år sedan delade våra liv.
Jag kan till exempel fortfarande minnas hur det känns att stryka hans arm men på något sätt känns det så länge sedan, som ett annat liv, och som ett annat jag, ett annat honom.

Snart har jag och min dotter bott i lägenheten ett helt år.
Och vilket år…
Jag tänkte vi måste fira det min lilla och jag på något vis. Att vi klarat det så bra vi har ändå.
Det har varit mitt livs jobbigaste år hittills. Och här är jag nu ändå. Vi klarar det hon och jag.

Jag satt i soffan härom dagen. Med en nybadad liten tjej i knät. Vi tittade på film efter vi badat och hade mysstund. Mitt lilla hjärtas huvud i knät, i vårt hem, jag satt med mitt fina barn i knät och strök förstrött hennes hår.
Och jag översköljdes plötsligt av en enorm tacksamhet inför livet. För henne för oss.
Ni vet när den känslan av tidlöshet och närvaro bara finns där plötsligt.
Och tårarna började rinna. Det fanns en tid när jag trodde att jag aldrig skulle få känna den där känslan av livsglädje igen.

Jag mindes efteråt denna dikt av Karin Boye när jag tänker på det gångna året,

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.

Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.

14 gillningar

Älskar oxå den dikten.

1 gillning