Peppa för skolkuratorn återigen och gör vad du kan… alltså, man vill så väl men man når inte alltid, kanske inte ens oftast, ända fram…men har man gjort vad man kan, då får man faktiskt berömma sig för det och vila i att mer kunde man inte göra 
2 gillningar
Jag har få fruktansvärt svårt att släppa den ilska jag känt senaste kanske 9 månaderna. Jag accepterade den och välkomnade den i början eftersom den ger mer drivkraft och energi än den förtvivlan och hopplöshet jag kände den allra första tiden.
Men nu börjar jag bli trött på att ständigt bli arg på exets agerande… Det tar ju aldrig slut!!! Jag kämpar mig blodig mot en vägg som inte ger en uns tillbaka. Varför kan jag inte bara släppa och sluta bry mig?? Varför kan jag inte bara fokusera på mig och barnen den tid vi är tillsammans och fokusera på att förverkliga mig själv eller nåt resten av tiden…
Varför går mitt hjärta sönder gång på gång när jag får nya bud slängda i ansiktet där exet uppenbarligen tänker enbart på sig själv och inte sina barn, men hävdar bestämt att han är den bästa pappan som existerat på denna jord. “Men snälla du vad du förstorar allting, bonusfamiljen är ju något fint som jag vill ge våra barn…”… 
Jag vägrar att bli bitter!!!
4 gillningar
Energitjuvar…
Jag har en kollega vars x du egentligen skulle kunna beskriva…
Har han varit så här jämt?
Eller har han blivit så nu.?..egoistist och satt sig sjölv i främsta rummet (som det låter)
Jag har aldrig upplevt honom som det faktiskt förrän allt detta kom upp till ytan.
Men det som har varit är att hans mående har varit ett stort fokus under egentligen hela vår tid tillsammans.
Han har alltid varit “bräcklig” och åkt på det ena efter det andra (lågt antal vita blodkroppar, lunginflammationer, hjärtmuskelinflammation, urinvägsinfektioner, allmän sjukdomskänsla osv osv). Detta var såklart jobbigt för honom och jag kämpade tappert på med småbarn, hus och allt runt omkring för att han skulle få vila.
Men hos mig grodde en hopplöshet, eftersom han aldrig riktigt kämpade med att få klarhet i vad alla dessa symptom berodde på. Och det gav sig ibland i uttryck i att jag kanske klagade över att alltid vara den som hittar på saker med barnen, tar tag i projekt, städar m.m Jag kände aldrig riktigt att vi var ett team som gjorde sakerna tillsammans, utan jag var projektledare och han någon slags åskådare som deltog ibland, men ofta kritiserade sättet jag gjorde saker på osv.
Jag fick dåligt samvete över att jag klagade över hans sjukdomstillstånd såklart, för det kubde han ju inte hjälpa. Samtidigt fick jag höra ofta (framför allt sista åren) att jag inte gjorde tillräckligt för honom, att vi hade för lite sex (klassiker?!) att jag inte tyckte synd om honom när han var sjuk, att jag brydde mig mer om barnen än pm honom osv…
Sista åren var hans dåliga mående mer på det psykiska planet och det fick jag veta var mitt fel på grund av sakerna ovan… Så massor av dåligt samvete har jag haft! Och jag märker tyvärr att detta sitter i hos mig! Efter en period av ilska och när han har fått sig en rejäl skopa då det runnit över för mig, får jag alltid dåligt samvete!!
Usch nu var jag för hård, usch nu blir barnen lidande… klump i magen, på väg att be om ursäkt… men hindrar mig själv lyckligtvis. För jag står för varenda ord jag säger och allt är konkret, inga personangrepp, utan enbart förklaringar om hur besviken jag är på honom.
Alltså, vilken jättebebis jag har levt med, eller?? Och usch vad jag har låtit mig själv bli en mes!!
8 gillningar
Ja fyfasen vilken soppa. Att umgås med honom och hans nya det känns inte som nån bra idé alls för dig.
Han har enligt mig verkligen inte förtjänat att du ens ska försöka det enligt mig.
Är det de som lämnar som tycker detta med att umgås med ex är som en bra idé?
Annars är detta ett ganska bra exempel på hur det faktiskt ofta fungerar. Man har en relation o ser sin partner visa dåliga egenskaper. Men samma partner visar inte alls dessa dåliga egenskaper i andra relationer. Så han blev en anklagade och icke ansvarstagande med dig. Inte på grund av dig men på grund av era interaktioner. Historia som förs framåt hela tiden. Han blev garanterat upplevd som en bebis. Kanske upplevde han att det blev svårt att göra nåt för han kände det alltid såg som fel?
Men oavsett så ska du inte hitta detta nu. Krama dig själv. Se att du gjorde så gott du kunde. Han gjorde inte det… i och med otroheten.
Likaså relationer som är barn föräldrar karaktär. Där klarar man ofta att gå igenom perioder av riktigt dåliga sidor men sen hitta tillbaka flera gånger om. För att senare trots de tidigare ej acceptabla egenskaper man kanske ser hos varandra fortfarande finns kvar kan relationen bli fantastisk ibland igen.
Detta är oerhört svårt att acceptera. Men en relation är egentligen bara just där och då och med en viss person. Förutsatt att personen inte är socialt svår så kommer personen kunna ses som älskvärd av många förutom just av den som givit upp.
2 gillningar
Ooooova jag känner igen mig i det dåliga samvetet.,hög igenkänningsfaktor på allt
Mitt x har problem med ryggen… vart vid förlossningen…men hon tycker/kräver att allt ska vara tipptopp hemma och i stugan… hade hus-sommarstuga-fjällstuga…tillslut så gav min kropp upp. Jag orkade inte, hon kunde inye göra något.och det skulle resas och rustas… å när man som du säger…bägarn är full och man ryter ifrån så får man dåligt samvete
Vi har bott under samma tak och varr skild i 3 år… det är inget liv…är man fri då eller inte!!!
Nu funkar det bättre…,era barn var väl nästan vuxna nu så kan du i största mån ta det med dom själv så kanske det tar mindre energi av dig.
Om du kan prata med dom på nå vis.
Hon kan säga att barnen tycker si å så om dig…jag har faktiskt frågat dom rakt ut.(mina är 16 och 19) om det är som mamma säger.men då häpnta dom och bkir arg för hon ljuger.
Hon vill HELA Tiden va den bästa åsså pratar man ner andra… värsta jag vet.
Så testa och prata med barnen hur du känner.
2 gillningar
Ja kan man inte vara ödmjuk och vara öppen för sina egna brister från båda sidor. Då finns inte mycket att jobba med.
Att det finns ett rätt och ett fel är sällan sant. Otrohet brukar de flesta vara rätt enstämmiga på men mkt annat är dialog och tolkning.
1 gillning
Idag bad jag att få prata med ex, eftersom han tycker att jag är “kort i tonen” i våra meddelanden och att jag inte underlättar vårt samarbete.
Vi satt vid mitt köksbord och jag förklarade att jag är så besviken över hans agerande det senaste året och varför han inte kan ta det lite lugnt för våra barns skull.
Han höll väl med om att “det gått lite fort” , men hävdar i nästa andetag att detta inte påverkar barnen, för de är glada. Och att det inte spelar någon roll hur eller med vem/vilka barnen bor med för att vara lyckliga, bara de har två kärleksfulla föräldrar.
Vet inte om det är jag som börjar bli bitter på riktigt, men innebörden med detta för mina öron låter som att den ena föräldern kör på i sin takt medan den andra ska anpassa sig, anpassa sig och åter anpassa sig till detta för att skapa trygghet för barnen.
Exet lade därefter fram nästa önskemål (läs krav): Att dem förälder som åker iväg utan barn (alltså på sin barnlediga vecka) meddelar den andra vart hen åker och vad den ska göra. 
Varför? Frågade jag. Jo i fall det skulle hända något, var det första svaret. Och svaret därefter var att det blir naturligare för barnen…
Är det jag som är knäpp?? Han har inget med att göra vart jag åker eller vad jag gör när jag är barnfri är min bestämda åsikt.
Men jag håller väl på att bli en surtant… det känns så just nu i alla fall. Blev tungt, tungt efter att han äntligen gått…
3 gillningar
Alltså han har inget att göra med var du är, med vem eller vart du åker, men att den förälder som har barnen kan nå den andra i händelse av akut fara tycker jag är fullkomligt självklart.
Inte minst för en själv, för man skulle väl aldrig förlåta sig själv om man undvek kontakt som visade sig vara cruisal 
4 gillningar
Ja, självklart! Och vi de fallen man skulle vara ute i någon ödemark så inte mobil eller annat funkar så får man ju meddela det och att det går att ringa någon annan. Så långt är jag med på hans resonemang… och det var nog typ där vi hamnade efter lite argumentation. Men i mitt fall är mina barn såpass stora att det i första hand är dem själva jag har kontakt med. Och DE ska såklart veta om mamma är på semester (kanske inte nödvändigtvis med vem dock…).
4 gillningar
Öööööhh… be han skriva av sin äganderätt (han tror han har)på dig ,så du äger hela dig.
Är han på riktigt.?!
Händer nåt dig så nog får dom som behöver reda på det allt.
Herregud. Här får du en massa styrka:muscle:
En fundering…när han säger sånt här… är han trevlig och saklig också??
2 gillningar
Min man var en klon av din. Även han var omtyckt och beundrad av många, och ingen ville tro något illa om honom efter skilsmässan. De undrade i stället misstänksamt vad jag gjort för att jaga bort honom. Suck!
Precis som med din son, så sneglade mina barn alltid mot pappan och inväntade hånfulla eller kritiska kommentarer. Då tänkte jag att min man inte rådde för det. Han hade ju sina problem med magen och besvärlig chef och ansträngande jobb osv. Inte konstigt att han lätt blev irriterad! Det var först efter skilsmässan, som jag började se helhetsbilden och att han faktiskt alltid betett sig som en skitstövel mot mig och barnen.
Efter skilsmässan ville han absolut ta med sin nya kvinna (som han bedragit mig med i ett år!) hit, så jag och barnen skulle få träffa henne. Hon skulle kunna ge mig lite tips om matlagning och så hade hon ju en viss medicinsk kunskap att dela med sig av. Till ett av barnen sade han att han ville vi skulle få se hur vacker hon var!
För oss var det inte aktuellt att diskutera var barnen skulle bo, utan det var klart redan från början att de skulle bo hos mig på heltid. Däremot var det ju umgänget. Exet ansåg att han skulle bestämma när barnen skulle besöka honom och hur länge. Han skulle också med kort varsel kunna hälsa på här, och då var det min uppgift att se till att barnen var hemma. Barnen var 10 och 15 år, och jag sade till dem att de var tillräckligt gamla för att få tycka till själva. Hur ville de lägga upp det? Det visade sig att 15-åringen vägrade hälsa på sin pappa alls (efter att fått höra hur tråkig pappan tyckte han var) och att 10-åringen helst ville träffa pappan på neutral mark. Pappan blev jättearg, för han ansåg att barn inte skulle ha något att säga till om.
Jag frågade ungarna om de var medvetna om vad som kunde hända i fall de vägrade gå med på pappans krav. De var fullt medvetna men kände att det var värt risken. Nu har det lugnat sig, men i ett par års tid blev särskilt den yngsta kallad både det ena och det andra, och jag blev orosanmäld hos socialen av pappan. Han gillade inte att vi gick emot honom …
Det finns en tråd här någonstans, som heter “Vi som varit i förhållande med narcissister” eller något liknande. Den skulle du nog ha nytta av att läsa!
6 gillningar
Måste säga ni är fruktansvärt beundransvärda som tar er ur dessa förhållanden.stå på er.
2 gillningar
Ja fyfasen vad jobbigt.
Kort i tonen…. Ja tycker det var bra att du utryckte din frustration.
Problemet är väl att om han släpper bollen ska du ta upp den. Tror du får göra det du anser är rätt utan ta in hans leverans i det hela.
Att du ska berätta var du är känns bara märkligt. Du behöver ju inte gå med på det. Säg det till honom bara. Vad är poängen. Om det händer något som kallar på ditt stöd så får han väl bara ringa eller messa? Han måste väl kunna klara det mesta själv vid akuta situationer?
Barnen kan du väl berätta för om du känner för. Men informera dem om att de inte behöver agera budbärare.
3 gillningar
Japp, trevlig, saklig, ledsna valpögon, hela repertoaren som är så väl finslipad att den är nära atr golva mig varje gång.
1 gillning
What!!! Har vi varit tillsammans med samma karl i 2 olika liv? 
Tridde han var “one of the kind”. Men att släpa med sin nya hem till mig för att visa upp henne har han (ännu) inte gjort. Däremot misstänker jag starkt att hon var med hemma hos oss i mitt hus när jag och barnen var iväg på semester och exet lade i sonens båt i sjön som stid förvarad i mitt garage. Har svårt att tro att han klarade att göra det själv… Men det struntar jag faktiskt i …
2 gillningar
Mm känner igen sorten…mest synd om dom.
Bästa är väl att vara lugn och saklig tebax…men det kan vara svårt när hen retar gallfebern ur en.
1 gillning
Jag brottas ständigt och fortfarande med känslan av att “sitta fast”. Han svek, han lämnade, han motsätter sig alla försök till fokus på barnen (även om han bestämt hävdar att de mår toppen), han flyttar i hop med sin nya i “vår” by i ett jättefint och dyrt hus, han får barnen halvtid, jag blir berövade barnen halvtid, han verkar må toppen och åker på kärlekssemester, jag mår fortfarande dåligt, bor kvar i vårt gemensamma hus och tvingas se på när allt detta händer utan att kunna påverka ett enda dugg.
Jag vet att jag ska fokusera på mitt liv och inte på hans. Jag har fina vänner som finns där, ett fint hus, ett bra jobb, mina underbara barn, ett fint semesterminne där vi tre hade en fantastisk semester, mina djur…
Men trots det fastnar jag i detta gång på gång… Varför kan inte jag ta tag i mitt liv, hitta någon ny, åka jorden runt, skaffa nytt hus? Känner mig för trasig för det just nu…
6 gillningar
Igenkänning på det där med att sitta fast, men det kommer en framtid. Någonstans på detta forum skrev någon att man grovt kan räkna med en månads läkning för varje år förhållandet varat.
Ärr kommer att finnas kvar i själen, sen kan de vara mer eller mindre ömmande.
Många av dina pusselbitar i livspusslet är på plats. Försök att fixa fokusera på dem.
Vet själv hur det är när hjärnan går igång på någon obetydlig sak som påminner om lögner och svek. Det är lätt då att snabbt dras ner i negativa tankar och dålig självkänsla. Själv försöker jag då fokusera på vad jag ska göra den närmaste framtiden, typ senare under dagen.
Kämpa på.
4 gillningar
Igenkänning. Men det går lite framåt ibland. Träning är vad som hjälper. Att satsa på relationer med vänner. Försöker förstå mig på konsten att meditera.
3 gillningar