Men du V E T ju egentligen exakt vilket ben du ska stå på för du ska stå stadigt på BÅDA dina ben och inte vingla omkring på det ena eller det andra, @Magdalena
För du har ju både diger och dyrköpt erfarenhet av knepigheter och destruktivitet hos en partner så du V E T att din magkänsla inte ljuger för dig. Att du försökt intala dig att det beror på annat är ju precis samma som du gjorde med ditt ex i åratal. Tog på dig “skulden” eller letade felen hos dig själv. Du gör likadant nu, för att du är så rädd då du vet vad du har men inte vad du får… om du bryter.
En ny relation och personen beter sig redan så knäppt på ett eller annat sätt så att alla varningsklockor går igång då ska du göra slut. ASAP!
Ring honom redan kväll, lura inte dig själv längre, låt inte honom vilseleda dig. Säg direkt det du ska och lägg sedan på och inled dig inte på villkors vis i någon “förklarande” diskussion. Säg bara att "Jag vill inte längre! och det räcker och avsluta sedan och slå av mobilen. Gräv inte fast dig ännu djupare i det där träsket igen. Bryt NU, du har samtalsstöd i morgon och kan få akuthjälp om du återigen börjar vela inom dig på vad som är bäst. Gör slag i saken nu direkt och påbörja din samtalshjälp med bearbetning av det här nya traumat och gå sedan vidare med vad som kan var anledningen till att du återigen sitter i samma situation. Men rädda dig själv nu direkt och gör slut med honom omgående!!!
Detta med magkänslan KAN ju oxå ibland var nojor, tycker inte den ör helt pålitlig. Och hoppas på att det ska vara en solskenshistoria , som man läser om ibland, där det tar tid att våga lita på ngn ny, men man gör det tills slut, då man sakta men säkert börjar få buk med sina nojor och rädslor genom att oxå kolla upp det med den andre och få bevisat att ens egna ”gamla” slutsatser inte applicerar på den nye…
Har haft sånna hopp med den nye och han har varit ”efter boken bra” emellanåt. Men nu har han sidor som jag inte gillar, men då tänker jag igen att jag kan lära att tackla dom och att han varken dricker eller är otrogen …
Men min magkänsla säger ”fy fan vad knäppt” om hans beteende i dag, även om jag där och då, i stunden, försökte förhålla mig lugn och vindlade mig om att lösa situationen, trots jag var helt torr i munnen och förlamad i kroppen av obehag
Om du inte ens är nöjd från början varför fortsätta? Varför nöja dig och hamna i en ny separation om ett par år igen. Du är värd bättre än så! Bättre att vara singel och ha möjligheten att träffa nån som du accepterar fullt ut, det finns fler kriterier än trohet och att han inte dricker i en relation som är nog så viktiga de med.
Nej det kan du inte. Det finns fler mörkerhistorier än solskenshstorier: personer som lämnat ett destruktivt förhållande för att hoppa in i nästa. Inbilla dig inte att du kan förändra honom. Kan du stå ut med, ha överseende med och tänka dig leva med hans egenheter är det en sak men tro inte att du kommer att kunna ändra på dem, snarare kommer de att tillta.
Följ magkänslan. Det är inte bara nojor. Hade jag gjort det hade jag sluppit mycket elände. Hellre är jag ensam än jag lever i ett dåligt förhållande.
Isolerat största varningstecknet av dem alla. Frånsett rent våldsbenägna sociopater förstås, där hade du redan varit död.
Men “vardagsknäppskallarna” som bara bidar sin tid till dess de har någon som du fast och riktigt kan börja dominera dem med sitt av/på-beteende gör precis så där.
R Ä D D A Dig själv, N U!!
.
[EDIT] Visst minns du att det är just detta av/på-beteende som skapar och cementerar den där så oerhört starka men ack så destruktiva “Traumatiska bindningen”, så allvarligt @Magdalena… tar du inte detta på största allvar nu direkt så sitter du snart, om du inte redan gör det, stenhårt fast igen
Hoppas ändå på ngt sätt, att det ska kunna lösa sej, ingen är ju perfekt osv, och jag kanske kan leva med de här besvärliga sidorna , om de blir mer välbekanta och jag därmed inte skräms. Kanske är jag lättskrämd? Pga tidigare upplevelser etc, jo det ör jag. Skulle ändå vilja ge exempel på en situation som jag tyckte var svår, mellan mej och den nye: Vi sitter på min uteplats för att spela kort. Han brukar inte vilja sitta ute, då det kan sabba spelet på olika sätt, men nu skulle vi bara genomgå reglerna. Allt lades fram och jag sa sen ”när det är sånt här väder, kanske man rent av även kan spela härute?!” Jorå, sa han, det kunde man absolut. Vi ska just börja, då säger han plötsligt ”Det blåser, jag tror korten kan blåsa bort!” Jag, som suttit där på min uteplats många gånger, försöker utröna hur stor risken är för att korten ska blåsa i väg. Jag bedömer den som liten och säger att jag inte tror det ör ngn större risk pga x, y och z. Han säger att om det finns minsta risk, då kan man lika gärna låta bli att spela och frågar om jag kan garantera att de inte blåser bort (retoriskt). Nej, det kan jag förstår inte helt , säger jag ”jag vill bara förklara attjag inte tror du behöver vara orolig, men om du ändå är det, så flyttar vi bara in ” Nu tar det, med mina mått mätt, hus i helvete. Det går en grå hinna av ilska och kyla ner över hans ögon och han säger att sånna diskussioner vill han inte ha i sitt liv. Att det är helt orimligt att han ska behöva argumentera både 3 och 4 gånger för att han är obekväm med att sitta ute -kunde jag inte bara ha LYSSNATpå hans behov av att flytta spelet inomhus. ”Men du LYSSNAR ju inte” säger han, ”jag HATAR när folk inte gör det!” säger han och börjar ilsket packa ihop spelet. ”Jag har helt tappat lusten fullständigt att spela ” säger han, ”OCH. att diskutera, jag känner att jag når ju ändå inte fram till dig” Hela diskussionen innan, då jag argumenterade för att sitta ute, hade kanske förlupit på 1-2 miniter,innan jag förstod hur pass viktigt det var för honom att inte riskera ngn rubbning av spelet. Men han tyckte ändå det tagit alldeles för lång tid och varit ett oempatiskt agerande från min sida
Fortsättning följer…
Fortsatt fr förra inlägget:
Att jag inte lyssnat till hans behov utan i själva verket bara brytt mej om mitt egna behov av att sitta ute. Jag svarade att det kunde ju vara både och, och att jag i början mest hade försökt bedöma risken för vind och fokuserat på det. ”Men det är ju SAMMA SAK” sa han, vilket jag, superstressad, försökte förstå. Ja, sa jag, jag var väl lite oempatisk oxå, men tänkte det kunde hjälpa dig att få veta lite om min erfarenhet av att sitta härute. ”Men du kan ju inte GARANTERA att det inte kommer att blåsa, eller hur?!” Sa han ”så vad är då poängen?!” Och sen sa han det som jag tyckte var mest extremt : ”Du menar altså , att om risken är liten, så spelar den ingen roll ?!, så om din dotter cyklade utan hjälm, så skulle det vara ok, för det BRUKAR ju inte hända ngn olycka, Så då skulle det vara ok att utsätta henne för den risken?!” ”Nej förstås inte!” Sa jag. ”MEN DET ÄR JU SAMMA SAK” sa han och tog sen ett exempel till: ”Jag ber dig vända på rollerna , tänkt dej den där gången vi skulle fika och du var orolig för att träffa på ditt x. Tänkt dej att jag då sagt till dej att nejmen du behöver då inte vara orolig, det är 10000 människor här så risken är minimal. Och du sen ändå var orolig och jag sen inte gav mig. Hur skulle det kännas för dig då tror du?!” ”Som omsorg” svarade jag. ”Ja men”, sa han, om jag sen FORTSATTE tjata, skulle känslan av omsorg då inte ändra sig?” ”Jo, erkände jag, då skulle jag nog misstänka att motparten även hade en egen agenda och önskemål om att fika på det första stället , och att den då såg väl mycket till sina egna behov. ”” ja, där ser du”, sa han. ”Och då hamnar de första försöken till omsorg i ett falskt ljus, eller hur, för det var i själva verket personens egna behov som var i fokus ända från början” ”Jo, sa jag ”du har ju en poäng, jag ville ju helst sitta ute, men tyckte ändå jag gav med mig ganska snabbt , och jag förstod ju inte först hur viktigt det var för dej att risken för blåst skulle vara noll. ” ”Ok” sa han” men varför öht hålla på, jag orkar inte spilla mitt liv och min tid med sådant , varför inte bara lyssna till vad jag säger från början eller säga att du inte vill sitta inne?!” ”Men det var ju inte antingen eller för mig ” sa jag, ”jag tyckte det var ok att sitta inne oxå även om jag helst ville sitta ute” Sen försökte jag verkligen rannsaka mej själv ang empati versus egoism osv, tänkte att jag kanske kan dra ngn lärdom , men nu är jag ändå chockad och mår illa
Men vilken j-a dåre, du hör ju själv… så hur mkt mer knäppt måste det bli innan du slutar söka bortförklaringar och undanflykter för en vuxen man som är på det viset?!
Har han någon diagnos?
Alltså @Magdalena, skulle jag våga vara så kategorisk som jag skulle vilja så skulle jag säga att du aldrig kan bli annat än olycklig, kuvad och återigen fast i en destruktiv relation med den mannen… men det tror jag faktiskt att du redan har insett.
Ingen diagnos vad jag vet. Men brädspelsnörd, så det kan ju vara en delförklaring
Hoppas fortfarande lite grand på att han kommer säga ngt som får obehaget att minska och ge hopp
Vi har ju planerat semester ihop oxå:(
Vill ju så gärna ha en famn
Tja, då måste du ju isf. bara fortsätta. Men att du ens är villig att ta risken att med öppna ögon köra i diket en gång till och grotta ner dig med ytterligare en knepig, rent ut sagt knäpp faktiskt, man övergår då mitt förstånd.
För “en famn”, som i vilken som helst, kan väl inte legitimera vilka knepigheter och destruktiviteter som helst, eller hur?
Meeeh… på vilket enda sätt tänker du dig att en faiblesse för brädspel skulle kunna vara en delförklaring (aka ursäkt) till det som han håller på med
Alltså det finns faktiskt inga poänger i den typen av fyrkantighet, omständlighet och oresonlighet. Har han ingen diagnos så är han bara extremt udda och även psykiskt omogen. Låter som en tjurig unge som har hävdelsebehov och vill få rätt till vilket pris som helst. Inte som en mogen man i övre medelåldern som ska ha en trevlig stund genom att sitta på altanen och spela kort.
Hur i all världen ska du någonsin kunna bli lycklig och avslappnad i en sån famn tror du?
Du är inte mottaglig för förnuftsargument märker jag. Du verkar tyvärr redan ha cementerat fast dig i ännu en problemrelation med en dysfunktionell man
Jag känner igen situationen och vill göra en jämförelse.
Mitt x var ungefär som din nye @Magdalena. Han tyckte inte om att förklara eller diskutera, då kände han sig ifrågasatt. Då ville han gärna strunta i alltihopa. Minns särskilt en gång, när vi skulle åka med barnen till Skara sommarland, som de hade sett fram emot mycket. Kommer inte längre ihåg vad det var som väckte vreden, men han drog till med “Då kan vi lika gärna skita i allting. Ni får väl åka själva om ni vill det, men jag följer inte med!”. Normalt sett skulle jag försökt att stryka medhårs och troligen lyckats. Den här gången struntade jag i det och vi åkte själva. Minerna var inte så värst glada länge efter…
Med min nya (som har Aspergers) är det faktiskt mycket enklare. Han gillar att följa regler men är extremt mycket mer flexibel i vissa andra sammanhang. Framför allt är han alltid enkel att prata med. Vi hade planerat att vi skulle ut och tälta på midsommar med barnen, men när det närmade sig kände jag alltmer att jag inte ville det. När jag kom hem efter jobbet 2 dagar innan tog jag upp mina känslor, varför jag inte kände för det så mycket och att han och hans barn gärna fick göra det utan mig. Han var helt prestigelös och frågade lite och så tyckte han att vi kunde väl tälta någon annan gång istället. Och så var vi hemma allihop istället. Det skulle aldrig mitt x gått med på.
Sätt dig inte frivilligt i den situationen Magdalena! Det låter som en sådan där karl som man måste gå på tå för hela tiden, annars exploderar det!
Precis sådär var mitt x, och har fått gå på tå massor, eftersom han plötsligt kunde dra sej ur familjeutflykter osv och säga ”ni får åka själva till det där jävla x, y ellerz” och jag blev då förtvivlad. Den nye har jag mera sett som att han har vissa gränser och behov, ang planering t ex, men som man sen kunnat prata om och liksom diskutera hur missförstånd kan undvikas mm. Mitt x ville aldrig ”prata” om ngt -det skulle jag fixa själv eller uppsöka psykolog, tyckte han Den här nye är väldigt pratglad och vi har kunnat prata om väldigt många och svåra saker. Desto knepigare att avskriva honom och förhålla sej till utbrottet
Ja herregud fattar du inte själv då du läser din egen text så är du utom räddning! Är det så det ska vara då man är nyförälskad? Ett krig för ett kortspel?
Jag antar att du gjorde slut i går kväll. Jag hoppas det. Han sätt att manipulera för att få sin vilja igenom på bekostnad av andras lyser inte igenom. Den exploderar. Att så tidigt så tydligt visa sina kontroll behov. Det är bättre att vara ensam än att leva i ett dåligt förhållande där man måste förminska sig själv. Längta en famn har jag gjort sedan jag var 10 år. Det var det som drev mig till ett misslyckat äktenskap där jag förslösade 15 av hennes och mina år. Strax efter skilsmässan trodde jag att jag fann den famn och kärlek jag sökt i hela mitt liv men tyvärr lekte hon bara med mig (hon är gift, hon höll på att lämna för en annan en gång tidigare). Nu är jag 55 och har aldrig varit riktigt lycklig i ett förhållande ens en vecka. Å jo, det har funnits chanser och jag har en som skulle kasta sig om halsen på mig om jag viftade med lillfingret, den jag haft bäst sex med men jag hon blev för kontrollerande och ville styra för mycket, behandlade mig som en barnunge och vill få mig att äta, tänka och vara som hon så nej tack. I övrigt skulle det vara precis vad jag behöver men då var det den där lilla detaljen att hon får mig att känna ,mig obekväm och att jag längtar efter något annat. Skulle jag vara beredd att lämna henne för någon annan om något bättre dyker upp? Ja. Är det troligt att det skulle ske? Yep. Jag har sett vad som kan finnas, hur det kan kännas. Har jag känt det med henne? Nope. Slutsats: Gör slut. Lek inte med någon annans känslor för att tillfredstella mina egna fysiska behov av närhet och sex. Så jag är ensam och avstår kk för det är inget för mig. Som sagt, hellre ensam än att göra våld på sig själv när det inte känns bra.
