Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Medberoende och dumpad!

Jag har precis gått igenom skilsmässa från min make sedan 27 år. Vill dela med mig min historia, det kanske finns någon som känner igen sig. Vi träffades när vi båda var väldigt unga och har känt varandra sedan 34 år. Vi har två vuxna söner ihop vilket har underlättat för mig i denna känslokaos.

De senaste åren hände många förändringar i vårt liv, hans pappa gick bort, vi sålde huset och flyttade till lägenhet, vi köpte ett nytt radhus och allt borde ha varit bra. Men inte då, hans alkoholbruk eskalerade för mig i helt oacceptabla nivåer, varje dag 7 dagar i veckan var han full. Utåt såg allt bra, han tränade, cyklade, höll igång, skötte jobbet osv. Men hemma var det inte alls så. Efter varje träningspass belönade han sig med en öl. Det var väl inte så farligt, men sedan fortsatte det hela med vin i stora mängder tills han antingen somnade i soffan eller däckade i sängen. Att ha någon nära relation eller samliv var helt uteslutet, det existerade inte.

Under vårkanten förra året, hade jag nått min gräns! Försökte tala med honom om hans problem (för femtio elfte gången) och förmå honom att söka hjälp (för femtio elfte gången). Han lovade att dra ned för femtioelftegången. Försökte hitta en tillstymmelse till motivation hos honom genom att försöka förklara om hur dåligt föredöme han var för vår hemma varande son, försökte få honom inse att han skadar sig själv och oss andra, försökte tala om för honom hur jag mådde, hur jag kände och vad jag ville. Ingenting förändrades alls. Ingen respons mer än att jag är så grinig, alltid arg, vill aldrig göra något (läs gå på krog), vi har inget gemensam osv. Skuldbelägga mig var han expert på! Jag pressade honom till att ta tag i sitt missbruk och talade i klartext att jag orkar inte mer, jag vill inte leva så här och skaffar han inte hjälp vill jag inte längre.

Sen våren och sommaren började han förändras, brydde sig inte att sjösätta båten, ville inte hitta på saker, var arrogant, satt i övervåningen och lyssnade på Spotify med vin glas i handen, satt ute på altanen med vinglas, han brydde sig inte om mig och vår son alls, det var bara han och han och ingen annan betydde något. Här och nu borde jag fattat, men icke!

Kvällen/natten innan vi skulle fira vår stora sons födelsedag hemma försvann han ut, inte nykter så klart. När han väl kom in igen, tog min yngsta son telefonen från honom och det var faktum, han var otrogen. Han fick gå ut genom samma dörr i samma ögonblick och efter detta var bollen i rullning. Att jag betydde inget för honom, att jag inte var viktigare än vindunken, att han hade en egen agenda gällande vårt förhållande kom som en chock.

Att känna sig så sviken, så bedragen, så lurad, så förbannad, så sårad, så ensam, så betydelselös - dessa känslor går inte att beskriva, det måste upplevas. Där stod jag ensam på lördag morgon, med stora sonen på väg med flickvän, svärmor i antågande, lillebror ledsen och jag helt uppriven. Det positiva för mig just då, var att ha mina älskade barn hemma och känna deras värme och medkänsla. Vi hade jättetrevligt hela dagen med gokart, grillning, spel på kvällen och bara umgås. Dagen efter berättade jag för mina barn om läget. Var väldigt tydlig med att pappas otrohet är mellan mig och honom men självklart kommer detta påverka oss alla. Vad hans alkoholproblem har inneburit för lillebror och mig var en chock för storebror, då han vetat att pappa dricker men inte i vilken omfattning.
Där stod jag med en nästan vuxen hemma varande son, semesterplanerna försvann, allt praktiskt som skulle lösas, alla vardagliga saker som skulle bara fungera, jobbet med kundbesök fick inte bli lidande, ja allt hamnade i mitt knä. Han talade inte med våra vänner om vad som hade hänt och vad orsaken vad, jag fick ta även detta.
Någonstans på vägen inbillade jag mig att han trots allt skulle åtminstone finnas där som förälder under processen som startades i och med detta. Men han stängde av helt, ingen annan existerade än han själv. Han tog inget ansvar över huset, räkningar, han brydde sig inte hur jag mådde, han pratade inte med våra söner, han fortsatte att träffa sin nya, han fortsatte att ljuga för mig och alla andra, han övertygade sina närmaste att han har dragit ned på drickandet, han bodde hos sin mamma i tre månader och tills han slut fick tag i en lägenhet. Inte någon större, ingen där våra söner kunde övernatta någon gång, nej, en lägenhet för honom ensam.
Nu har det gått en tid och bodelningen och skilsmässan är klar. Jag bor kvar i huset med vår yngsta son och ex-maken levet livet. Han fortsätter att dricka, luktar fylla, han fortsätter att träffa sin nya, åker på weekend- och skidresor med henne, mellandagarna och nyår firar han med henne osv. Vart tog våra söner vägen? Varför finns det inte tid för umgänge med barnen? Hur kan en pappa bara stänga av sina barn?

Jag vill inte ha längre med honom att göra, utan försöker skapa avstånd och distans till honom så mycket det bara går. Jag tänker inte längre ens försöka förmå honom att avsätta tid för våra söner, han får lösa det själv. Men detta är inte lätt! Jag lider med yngsta sonen, han känner sig bortprioriterad, inte viktig för pappa och framför allt har han inte fått någon förklaring, ingen ursäkt, ja inget annat än - hur går det - vad gör du - vad ska du göra? Vad (ursäkta mig) fan är detta!

Har föreslagit yngsta sonen att träffa någon utomstående som han kan tala med, men svaret jag fick gjorde mig så ledsen inombords och arg på exet. “Jag bryr mig inte, för han tänker inte på mig så då tänker jag inte på honom och förresten han har skickat sms ett par gånger, men jag vill inte.” Jag hoppas verkligen att exet kommer ur sin “bubbla” någon gång och inser att även han är en förälder även om han just nu låtsar vara en singel utan barn. Vad är det som händer men människor som plötsligt bara kan stänga ned och bara prioritera sig själv och sina egna behov och sitt egen välmående? Har frågat mig själv många gånger under min resa - vem är mannen jag var gift med i 27 år?

Jag själv mår bättre nu, mycket tack vare mina vänner och familjerådgivningen där jag fått verktyg att hantera mitt medberoende och komma till insikt att exet är inte kapabel att hantera känslor, han har inte förmågan att förmedla saker i ord. Men det gör ont fortfarande, ett helt liv bara borta! Vi, hans familj var inte nog med motivation att sluta dricka, vi var inte viktiga nog att ens försöka, vi blev bortvalda framför vindunken och ny dam.

Idag, 7 månader efteråt, kan jag känna sorg och viss ilska på att han så lättvindigt lämnade, ingen förklaring, ingen ursäkt, ingen ånger, bara valde gå utan någon som helst dialog eller försök att komma fram till ett gemensamt beslut och bättre avslut.

Men som någon klok människa har sagt: “What defines us is how we rise after falling”.
Du som har ett liknande förhållande vill jag säga: “Tro på dig och din magkänsla”. Har du också blivit sviken gång på gång med löften som inte är värda ett dugg ? Fråga dig själv: “Vad vill jag” och gör det!
Men tro inte att det går smärtfritt, för det gör ONT!

11 Likes

Välkommen hit @hellen och TACK för att du är här!

Jag förstår smärtan av otrohet och många, många andra känner till den OCH att vara medberoende.
Medberoende kan man vara av många olika missbruk där alkohol kanske är den vanligaste så din historia och du är viktiga här för du kan nog ge andra en hel del insikt samt - förhoppningsvis - känna att du får mycket stöd av andra!

Kram! Och kärlek!
AII

Hej! :grinning: välkommen! Din historia påminner lite om min, jag levde i 30 år med en bipolär man.
Mitt medberoende har också varit stort och det är en ganska jobbig insikt jag fått sedan jag sparkade ut mitt x för drygt ett år sedan.
Mitt x har mer eller mindre avsagt sig sitt föräldraskap och satsar på att vara kompis med barnen, vilket inte är ett dugg lyckat mer än för x som tycker det är toppen och att han gör en strålande insats

2 Likes

Tack Luckepucke!
Jag tror att många människor kan inte förstå hur det är att vara medberoende och hur mycket kraft och energi som går åt för att överleva. Jag förmodar att även du har fått frågan “varför lämnar du inte?”. För min del gick det i vågor - ena dagen vad helt fantastisk - den andra helt åt h–te. Det var väl de fantastiska dagarna som gjorde att man orkade.
Efter att hans otrohet uppdagades, följde han med på ett (1) möte på familjerådgivningen. Någon ytterligare behövdes inte för hans del. Att inte vi betyder något för honom, framför allt barnen, är tufft att hantera. Yngsta sonen är en känslig kille och jag lider med honom, men tyvärr är det inte så mycket mer jag kan göra utan bara finnas där och göra mitt bästa som mamma.

1 Like

Precis, vara den trygga föräldern är jätteviktigt.
Sedan är det lika viktigt att få hjälp med sitt medberoende, jag fortsatte tyvärr i samma anda med sonen som har en funktionsnedsättning. Men nu har jag tagit hjälp att komma ur det beteendet så jag blir bättre och bättre :grinning:
Ja många har undrat genom åren, jag har inget bra svar på varför jag inte lämnat för länge sedan, jag förstår det inte ens själv men det är som det är. Som en vän sa till mig ”det är ingen idé att gråta över spilld mjölk” och det är rätt, ingen vinning i att grubbla på det. Vi är här och nu och det är det som räknas
Nu är det dags att ta klivet och börja må bra, fast vägen är krokig och backig innan man kommer fram
Kram

1 Like

Känner igen mig mkt. Först är man där och städar upp efter dem . Trots att de stinker alkohol. Är dumma i huvudet när de är fulla . Och allt är ju bårat fel . Osv. Sen ser de ju gärna till att skaffa någon ny när vi börjar ledsna .

Nu har jag levt ensam med mitt yngsta son i över 6 månader och inser att livet blir bättre. Det har varit tungt och ensamt att ta hand om allt själv, men det som verkligen har hänt är att jag har fått helt ny energi! Även om allt kändes för djävligt ett bra tag är jag på andra sidan av staketet nu. Aldrig mer medberoende! Jag förtjänar bättre!

Det känns verkligen skönt att få dela med sig och få värmande ord - tack!

2 Likes

Vill börja med att tacka för ditt inlägg, väldigt strongt och bra av dig att lämna honom.
Jag är själv nykter alkoholist sedan 4 år tillbaka och jag vet hur vi alkoholister fungerar. Man måste vilja sluta för sin egen skull och det verkar inte som att sitt ex är där ännu. Och som du skriver så förtjänar du bättre!
Jag är även jag medberoende och har fått mycket hjälp med detta i en grupp som heter Al-Anon, ett litet tips.

Hej Tobey
Ja, till slut vaknar man och inser att man är värd mer. Och som du skriver måste viljan finnas där hos den som missbrukar. Idag vet jag att han fanns inte där relationsmässigt, som förälder eller partner, fysiskt bodde han med oss men var inte mentalt närvarande. Det svåraste har varit och är fortfarande att sjukdomen har tagit pappan från barnen. Men förhoppningsvis vaknar han en dag och tar tag i sitt liv. Tack för ditt stöd.

En tragisk historia som visar hur alkoholen förstör människor. Det är många som dricker alldeles för mycket. Jag själv dricker nog mer än vad som är bra! Belöningsölen efter jobbet på fredag är svår att motstå liksom vin till middagarna på helgerna. Solen skiner - vi tar en öl. Klämdagar! - vi firar med en öl eftersom vi är ledig i morgon. Vindunkar - ingen märker om man tagit 3 eller 4 glas… Ooops!!! Har jag blivit alkoholist?

Det är många som dricker i smyg.

Hur mår du själv idag? Hur mår ditt x?

har du träffat någon ny också?

Har skrivit i din tråd … så nu kanske du förstår lite mer vad jag menar … det här är min historia.
Det där med öl och vin på helgerna är väl ok bara det inte går överstyr. Är absolut ingen nykterist själv, men allt detta har påverkat mig så att jag väljer mina tillfällen när ett glas vin verkligen är gott. Jag mår bra idag och har släppt mitt medberoende, tack vare mycket hjälp från proffs. Men det som gör ont är att barnen har inte kvar sin pappa, även om han var och är alkoholist är han ändå deras far. Han har valt en ny väg i sitt liv med ny dam, nya intressen och livet verkar leka för honom och då finns det tydligen ingen tid över längre för barnen. Han håller sig tydligen till “lagom” nivåer i sitt drickande då han tillbringar helgerna med henne. Men under veckodagar tar han ikapp vätskeförlusten. Det gick så långt att jag var tvungen ifrågasätta om han verkligen skall sätta sig i bilen på morgonen när han tankat på så rejält (vi bor i en liten stad, så jag råkar på honom då och då). Så svaret på din fråga är att han mår väl som han förtjänar.
Eftersom jag bor ensam med min son och han tar studenten nu i juni, har min fokus och prioritet varit min son och hans välmående i den här soppan, jobb, mat, tvätt, läxor, övningskörning, vara mamma för båda mina killar … nej, att träffa någon har det inte funnits tid till. Men kanske en vacker dag!

Hej på er alla som har funnits här på tråden!
Vill bara uppdatera lite…
Från det att både varit medberoende och bedragen har jag nu äntligen börjat blicka framåt. Livet efter massa “bullskit” har inte varit lätt på något sätt! Att bli sviken av ens partner sen 30 år, far till barnen osv…
Men till slut har jag hittat ljuset i tunneln! Det har inte varit lätt, och det har inte varit lätt eftersom vi har gemensamma barn.
MEN om jag på något sätt kan stötta och dela med mig av mitt livsöde till er andra som sitter eller lever i ett förhållande med missbruk, lita på er magkänsla, gå innan det är för sent🤗 Jag själv trodde på alla lögner/löften på förbättring… länge. Ta vara på dig och låt inte lögner och löften påverka. En missbrukare oavsett vad, behöver hjälp. Och vill inte Hen söka hjälp, är det inte längre ditt problem.
Kramar till Er alla som fanns där ute för mig när jag bäst behövde det!

4 Likes

Berätta! Hur har det gått? Vad har du gjort?

Hej Restenavlivet! Och tack för att du frågar!
Nu är det lungt, jag har funnit lite grann av mig själv och kan faktiskt känna att jag finns och att jag lever.

Det har varit tufft att stå där ensam med en 18-åring som undrar vad som hände och en vuxen son som fattar inget. Att pappa söp visste framför allt 18-åringen, men andra sonen som inte bott hemma på flera år, har inte landat i detta riktigt än.
Försöka finnas där som mamma, stark och stöttande, har inte varit lätt och är fortfarande inte. MEN allt detta elände med otrohet, svek och lögner, var det bästa som hänt mig!!! Nu tror ni väl att jag är inte klok! Jo då, jag menar det faktiskt. Att till slut komma till insikt hur medberoendet har påverkat mig och mitt eget liv, hur det hela har påverkat minstingen, hur begränsad jag har varit både socialt och privat. All kraft gick ju åt att vara förbannad, medgörlig, lirkande, empatisk osv. ingen plats för mig utan allt handlade om X-et och hans missbruk.

Det är så oerhört skönt och befriande att blicka framåt och fokusera på sig själv och vad jag vill med livet. Jag har precis lagt ut huset för försäljning, flyttar bort från små staden tillsammans med 18-åringen och nu har vi resten av våra egna liv framför oss.
Det som jag alltid kommer ha med mig är att om jag nu mot allförmodan skulle hitta en ny partner, lär jag laserskanna honom! Inga fler män med missbruk, inget mer medberoende för mig! Nu är det jag och mina två underbara söner som har en mamma som finns där och mår bra efter omständigheterna.

Kram till er alla som bryr sig!

8 Likes

Så underbart härligt och hoppingivande att läsa. All lycka till Dig och dina barn :hugs: :+1:

1 Like

Usch det smärtar mig att läsa detta… jag har varit som din man fast inte otrogen. Och inte 7 dagar i veckan. Men min fd fru bad mig sluta så många gånger… och jag bara fortsatte.
Jag har i daxläget fått lära mig den dyraste läxan jag någonsin fått lära mig… hon hade rätt och jag fel och nu har jag förlorat allt…

1 Like