Jag har precis gått igenom skilsmässa från min make sedan 27 år. Vill dela med mig min historia, det kanske finns någon som känner igen sig. Vi träffades när vi båda var väldigt unga och har känt varandra sedan 34 år. Vi har två vuxna söner ihop vilket har underlättat för mig i denna känslokaos.
De senaste åren hände många förändringar i vårt liv, hans pappa gick bort, vi sålde huset och flyttade till lägenhet, vi köpte ett nytt radhus och allt borde ha varit bra. Men inte då, hans alkoholbruk eskalerade för mig i helt oacceptabla nivåer, varje dag 7 dagar i veckan var han full. Utåt såg allt bra, han tränade, cyklade, höll igång, skötte jobbet osv. Men hemma var det inte alls så. Efter varje träningspass belönade han sig med en öl. Det var väl inte så farligt, men sedan fortsatte det hela med vin i stora mängder tills han antingen somnade i soffan eller däckade i sängen. Att ha någon nära relation eller samliv var helt uteslutet, det existerade inte.
Under vårkanten förra året, hade jag nått min gräns! Försökte tala med honom om hans problem (för femtio elfte gången) och förmå honom att söka hjälp (för femtio elfte gången). Han lovade att dra ned för femtioelftegången. Försökte hitta en tillstymmelse till motivation hos honom genom att försöka förklara om hur dåligt föredöme han var för vår hemma varande son, försökte få honom inse att han skadar sig själv och oss andra, försökte tala om för honom hur jag mådde, hur jag kände och vad jag ville. Ingenting förändrades alls. Ingen respons mer än att jag är så grinig, alltid arg, vill aldrig göra något (läs gå på krog), vi har inget gemensam osv. Skuldbelägga mig var han expert på! Jag pressade honom till att ta tag i sitt missbruk och talade i klartext att jag orkar inte mer, jag vill inte leva så här och skaffar han inte hjälp vill jag inte längre.
Sen våren och sommaren började han förändras, brydde sig inte att sjösätta båten, ville inte hitta på saker, var arrogant, satt i övervåningen och lyssnade på Spotify med vin glas i handen, satt ute på altanen med vinglas, han brydde sig inte om mig och vår son alls, det var bara han och han och ingen annan betydde något. Här och nu borde jag fattat, men icke!
Kvällen/natten innan vi skulle fira vår stora sons födelsedag hemma försvann han ut, inte nykter så klart. När han väl kom in igen, tog min yngsta son telefonen från honom och det var faktum, han var otrogen. Han fick gå ut genom samma dörr i samma ögonblick och efter detta var bollen i rullning. Att jag betydde inget för honom, att jag inte var viktigare än vindunken, att han hade en egen agenda gällande vårt förhållande kom som en chock.
Att känna sig så sviken, så bedragen, så lurad, så förbannad, så sårad, så ensam, så betydelselös - dessa känslor går inte att beskriva, det måste upplevas. Där stod jag ensam på lördag morgon, med stora sonen på väg med flickvän, svärmor i antågande, lillebror ledsen och jag helt uppriven. Det positiva för mig just då, var att ha mina älskade barn hemma och känna deras värme och medkänsla. Vi hade jättetrevligt hela dagen med gokart, grillning, spel på kvällen och bara umgås. Dagen efter berättade jag för mina barn om läget. Var väldigt tydlig med att pappas otrohet är mellan mig och honom men självklart kommer detta påverka oss alla. Vad hans alkoholproblem har inneburit för lillebror och mig var en chock för storebror, då han vetat att pappa dricker men inte i vilken omfattning.
Där stod jag med en nästan vuxen hemma varande son, semesterplanerna försvann, allt praktiskt som skulle lösas, alla vardagliga saker som skulle bara fungera, jobbet med kundbesök fick inte bli lidande, ja allt hamnade i mitt knä. Han talade inte med våra vänner om vad som hade hänt och vad orsaken vad, jag fick ta även detta.
Någonstans på vägen inbillade jag mig att han trots allt skulle åtminstone finnas där som förälder under processen som startades i och med detta. Men han stängde av helt, ingen annan existerade än han själv. Han tog inget ansvar över huset, räkningar, han brydde sig inte hur jag mådde, han pratade inte med våra söner, han fortsatte att träffa sin nya, han fortsatte att ljuga för mig och alla andra, han övertygade sina närmaste att han har dragit ned på drickandet, han bodde hos sin mamma i tre månader och tills han slut fick tag i en lägenhet. Inte någon större, ingen där våra söner kunde övernatta någon gång, nej, en lägenhet för honom ensam.
Nu har det gått en tid och bodelningen och skilsmässan är klar. Jag bor kvar i huset med vår yngsta son och ex-maken levet livet. Han fortsätter att dricka, luktar fylla, han fortsätter att träffa sin nya, åker på weekend- och skidresor med henne, mellandagarna och nyår firar han med henne osv. Vart tog våra söner vägen? Varför finns det inte tid för umgänge med barnen? Hur kan en pappa bara stänga av sina barn?
Jag vill inte ha längre med honom att göra, utan försöker skapa avstånd och distans till honom så mycket det bara går. Jag tänker inte längre ens försöka förmå honom att avsätta tid för våra söner, han får lösa det själv. Men detta är inte lätt! Jag lider med yngsta sonen, han känner sig bortprioriterad, inte viktig för pappa och framför allt har han inte fått någon förklaring, ingen ursäkt, ja inget annat än - hur går det - vad gör du - vad ska du göra? Vad (ursäkta mig) fan är detta!
Har föreslagit yngsta sonen att träffa någon utomstående som han kan tala med, men svaret jag fick gjorde mig så ledsen inombords och arg på exet. “Jag bryr mig inte, för han tänker inte på mig så då tänker jag inte på honom och förresten han har skickat sms ett par gånger, men jag vill inte.” Jag hoppas verkligen att exet kommer ur sin “bubbla” någon gång och inser att även han är en förälder även om han just nu låtsar vara en singel utan barn. Vad är det som händer men människor som plötsligt bara kan stänga ned och bara prioritera sig själv och sina egna behov och sitt egen välmående? Har frågat mig själv många gånger under min resa - vem är mannen jag var gift med i 27 år?
Jag själv mår bättre nu, mycket tack vare mina vänner och familjerådgivningen där jag fått verktyg att hantera mitt medberoende och komma till insikt att exet är inte kapabel att hantera känslor, han har inte förmågan att förmedla saker i ord. Men det gör ont fortfarande, ett helt liv bara borta! Vi, hans familj var inte nog med motivation att sluta dricka, vi var inte viktiga nog att ens försöka, vi blev bortvalda framför vindunken och ny dam.
Idag, 7 månader efteråt, kan jag känna sorg och viss ilska på att han så lättvindigt lämnade, ingen förklaring, ingen ursäkt, ingen ånger, bara valde gå utan någon som helst dialog eller försök att komma fram till ett gemensamt beslut och bättre avslut.
Men som någon klok människa har sagt: “What defines us is how we rise after falling”.
Du som har ett liknande förhållande vill jag säga: “Tro på dig och din magkänsla”. Har du också blivit sviken gång på gång med löften som inte är värda ett dugg ? Fråga dig själv: “Vad vill jag” och gör det!
Men tro inte att det går smärtfritt, för det gör ONT!
välkommen! Din historia påminner lite om min, jag levde i 30 år med en bipolär man.
