Hur tog ni er igenom den första tiden i er seperation? Jag mår stundtals väldigt dåligt, äter inte, sover inte. Bara gå runt på kvällarna, kommer inte till ro. Vad finns det för hjälp att få och vad hjälpte för er?
2 gillningar
Den första tiden var så jobbig, ångest så man knappt kan andas, gråt så man inte kan andas, äta var som att tugga på en sula gick ner 11 kg vägde 54 kg i slutet.
Jag tog in några av mina närmaste vänner.
Pratade, ältade.
Tog hjälp professionellt.
Försökte några tabletter, men min ångest blev värre så jag slutade.
Promenader miltals…där jag bra grät och skrek.
Låta tiden gå tillåt dina känslor.
För mig är det årsdagen idag när allt startade, kan säga att det tar tid att komma över en separation, allt är inte toppen, men helt klart bättre och på en annan plats. Tiden kära du tiden… KRAM 
6 gillningar
Ring vårdcentralen och se till att du får något att sova på. Sömnen är nyckeln till ALLT, om du inte får sova något blir du ännu lägre, orkar ingenting osv. Får du sova kommer du orka göra det du måste, du kommer orka röra på dig (motion är bra för en blir både trött och hungrig) och ordna med mat som är bra för dig.
Prata med någon, både professionellt och familj/vänner. Berätta hur du mår och hur de kan hjälpa dig. Just nu kanske bara genom att lyssna? Skriv här på forumet, det är ett bra sätt dels eftersom det finns tillgängligt 24/7 och en kanske inte alltid vill väcka en vän.
Undvik alkohol. Jag drack inte en droppe på flera månader där i början. Alkohol ger dig exakt ingenting nu, mer än möjligheten till hälsoproblem plus större risk att du beter dig ovärdigt (vilket du garanterat kommer ångra senare).
Och blocka X i din telefon! Ta bort numret! Om han vill dig något kan han mejla. Fall inte för frestelsen att skicka sms mitt i natten, skriv dem här på forumet istället, det finns en separat tråd för det.
Härda ut. Det kommer bli bättre, även om det är svårt att tro det där du är nu. 
3 gillningar
Jag mådde som du förmodligen gör.
Det låg en overklighetskänsla över hela mitt liv. Händer det här? Är det sant? Kan det stämma? Det kan inte hända!!!
Jag minns att jag grät och grät och kunde inte samla ihop mig. Jag utvecklade en sömnstörning som fortfarande inte är helt borta. Jag sov knappt något alls, jag brukade somna tillslut efter att ha gråtit mig till sömns. Men jag sov bara någon timme, sedan brukade jag slumra till mellan kl 03-06 och vakna frekvent. Jag var helt slut men klarvaken när jag äntligen kunde gå upp och äta frukost (inte för att jag kunde äta…). Om jag någon gång lyckades somna och sova bra, så minns jag att jag de första sekunderna efter att ha vaknat brukade jag må rätt bra, tills jag insåg vad som hänt.
Jag åt inte. Det var hemskt och man tror aldrig att det kommer lätta. Det är så ångestfyllt och jag lider med dig, så starkt känns det här fortfarande i mig att det ger mig starkt obehag att höra om någon annan i samma sits.
Men. Det blir lättare. Även om man inte tror det. Tiden kommer att vara på din sida. Efter ett tag kommer du att ibland komma på dig själv med ”men… just nu är jag inte ledsen…”. Du kommer kunna känns glädje ibland. De perioderna kommer sesan bli längre och längre. Och det kommer komma bakslag, men med tiden blir de färre (men mitt i dem så känns det som att det aldrig tar slut).
Du behöver: äta och sova. Kan du inte det försök med något icke beroendeframkallande läkemedel tex propavan, alternativt atarax eller lergigan som är mer ångestdämpande. Dessa kommer ge dig mer ro under natten.
Promenader/motion/träning etc. Fysisk aktivitet är a och o. Förhindrar att du blir liggandes inne.
Tankedistraherare: Något du måste tänka och lösa, så att huvudet får vila från ångesten. Kan vara fysisk aktivitet eller något mer stillsamt typ korsord.
En vän eller flera som du kan ringa till när som helst. En som lyssnar. Rekommenderar även kurator eller psykolog (kanske mer i senare skede). Skriv här på forumet!!
Tiden är din vän. Du kommer vidare, jag lovar. Dela upp dagen i delar. Jag tyckte det kändes olidligt att vakna (dessutom så himla tidigt!) men att fixa frukost och överleva till lunch kändes ok. Att sedan överleva vidare till eftermiddagen blev ett till steg. Typ så gjorde jag.
En stor kram till dig. Jag tror att vi är många på detta forum som faktiskt vet hur det känns. 
6 gillningar
Det som jag tycker är väldigt jobbigt är att när man har barn tillsammans, och måste ses. Allt hade varit så mycket enklare att radera x ur ens liv. Allt är så glatt och roligt när han kommer, precis som ingenting har hänt. Det gör mig så arg.
5 gillningar
@Ensam6 “Allt är så glatt och roligt när han kommer, precis som ingenting har hänt. Det gör mig så arg”
Precis så här var (är?) det för mig. Min x-makes fantastiska humör (han fullkomligt strålade av lycka) när han lämnade barnen här krossade mig fullständigt. Det var som att bli lämnad igen.
Efter några månaders vånda vid varje lämning, sa jag att han kunde ställa väskorna utanför och säga hej då till barnen men inte komma in till mig. Då slapp jag se honom och slapp höra hans provocerande glada stämma.
Nu, 1 år efter seperationen, har jag inte samma behov av att inte se eller höra honom. Barnen öppnar dörren och går in, han hjälper till med väskorna, kramar dem och säger hej då. Jag inleder aldrig någon dialog där i dörren, sms:ar vid frågor om barnen.
Summa summarum- Håll ditt x på avstånd om du tycker det är jobbigt att ses, enda sättet som funkat för mig. Kram
2 gillningar
Mådde/mår som du även om jag börjar må bättre. Aptiten är dock = 0, ingenting smakar. Grubblar mycket och har svårt att sova. Grät väldigt mycket i början, det börjar bli bättre nu. Börjat se ljuset i tunneln. Tog ett beslut nu till 1/1 att tänka på mig själv och se framåt.
2 gillningar
Jag förstår att det måste kännas irriterande. Sannolikt så går det över med tiden och man kommer att störa sig mindre på dem när man själv mår bättre. En bra grej är nog att under övrig tid ha minimal kontakt med sitt ex och bara ha kontakt när det är något som rör barnen, inte annars.
Jag drömmer så sjuka drömmar att min man är otrogen å behandlar mej som skit, så detaljerade drömmar där han verkligen har sex med människor jag känner till, hag jag ser det som en film i mina drömmar, sjukt jobbigt. Tänkt om hjärnan kunde få vila på natten iaf
1 gillning
Mitt råd är att ta hjälp av de som finns runt dig. Man behöver folk runt sig. Var inte rädd att ta hjälp och prata med de som finns runt dig för man behöver det. Skriv av dig Jag började skriva dagbok under den tiden och det var väldigt skönt och bra att gå tillbaka och läsa i så man ser hur långt man kommit bör tiden gått. Var snäll mot dig själv och du kommer igenom detta det gör man.