Första träffen i stödgruppen över. Vi pratade om egna förluster resp. barnens förluster och förhållandet till den andra föräldern.
Jag var den som uppbrottet hade skett kortaste tid sen och den enda som blivit lämnad 
Det var intressant att höra andra sidans versioner och det blev ju nog en tanke i en själv att kanske mannen känt likadant.
Men oavsett så gjorde han ju fel genom att vara otrogen…
Kommer säkert att ge många nya reflektioner under de följande träffarna!
Hur hade de lämnat (snyggt lr ”osnyggt”)? Hur beskrev de varför de lämnat, och känslorna kring det? Hur känner de ang barnens förluster?
Alla berättade bara vad de ville vid presentationen. Några hade lämnat pga bråkiga relationer (ohälsosamma) och hade en verklig dålig kommunikation med sina x för tillfället. Deras barn hade en ny trygghet, men saknade umgänget med pappan.
Några hade växt isär, känt sig missnöjda i relationen. Saknade barnen då de var hos den andra.
Men alla ansåg att de hade det bättre nu, förutom jag då 
Tror att jag och mitt x har den bästa kommunikationen som föräldrar och våra barn har påverkats minst, hittills…
De flesta deltagarna var 1-3 år efter uppbrottet.
Igår kväll var det igen dags för stödgruppens träff.
Oj vad det rör upp känslor.
Känner fortfarande en förundran över hur det kan ha känts för X när jag hör de andra deltagarna beskriva sina före detta. Det kunde ha varit jag…
Blir så besviken över att X bara kör vidare i sitt nya förhållande och i synnerhet involveringen av våra barn. Har en så stark känsla av att allt blev outrett, alla våra problem hänger kvar ännu. Nu som vi borde kunna se till barnens bästa, tillsammans.
Kommunikationen är endast mekanisk, byte vid x dag och x tid. Ingen feedback, ingen planering. Det är fortfarande jag som dikterar informationen, jag får inget i utbyte.
Vet inte hur jag ska komma vidare i vårt föräldraskap då jag har så svårt att acceptera att han vill leka familj med mina barn och sin nya. Hur klarar ni av att se på det? 
Så länge inte den andre föäldern och dennes nya är uppenbart dåliga för barnen så ser jag det faktiskt mest positivt. Barne får fler vuxenrelationer och det är BRA! Jag är inte orolig för att bli ersatt som mamma utan ser det som att alla vi vuxna tillsammans kan komplettera varandra, att barnen kan ta det bästa av var och en.
2 gillningar
Vad storsint av dig 
Jag har nog en lång väg att gå innan jag är där
1 gillning
Jaha, så har jag jobbat vidare med att stärka föräldraskapet, genom kursen jag går. Försöker få klarhet i hur jag ska gå vidare utan att klänga mig fast i det förgångna och se till att barnen får de föräldrar de förtjänar oavsett mitt bagage som bedragen fru.
Vi kom överrens om att låta ett år gå och utvärdera vårt boende (bor ju kvar i varsin ända). Känner att jag bara hunnit börja vänja mig att vara ensam med barnen (3 månader in), då X anser att vi ska ta ett beslut NU direkt 
Hur ska jag veta om jag vågar köpa min halva nu och bo grannar i all evighet, ifall det inte känns bra efter en längre tid. 3 månader är alltför kort tid…
Alternativet är att flytta bort men det vill jag ju verkligen inte heller Argh, just som jag trodde att jag kunde pusta ut en stund och låta ärren läka och känna efter i lugn och ro hur detta kommer att börja löpa.
Svårt! Ser ni framför er att bo sädär och samtidigt kunna ha varsitt nya förhållande som sover över t ex?
Det är ju X som vill att jag behåller min sida och stannar kvar. Vi hade ett snack då jag uttryckte att om hon kommer hit stannar inte jag.
Men det var då, undrar om han respekterar det i all evighet…
Har ju svårt att se framför mig nya partners i barnens hem oavsett ända. Gud så jobbigt!
Det är ju vårt hem!!!
1 gillning
Orsaken till hans brådska kröp fram. Han vill flytta ihop med sin nya i ett nytt hus. Så nu är risken för hennes närvaro på min gård minimerad. Så även Xets…
Så till följande dilemma. Vill jag inte behålla halva huset så kanske han inte ens är villig att köpa ut mig längre.
Vem har sagt att livet är lätt
Men vilka hjärtesorger dessa skilsmässor för med sig. Barnen har vetat detta i 2 veckor och inte yppat ett ord om att nåt är på gång. Xet tyckte tydligen inte att det är viktigt att båda föräldrarna vet om vad som försiggår i barnens små liv.
Försökte pejla läget med barnen.
Lilleman är nog väldigt förvirrad av allt. Han tycker det ska bli roligt pga att den nya har en hund, men samtidigt förstår han inte varför pappa vill bo med sin nya…
h
Han säger att han inte vill bo med mig och testar hur jag reagerar då han säger att han inte tycker om mig längre.
Storesyster tycker att hon är alltför sällan hos pappa och upplever allt jag gör som felaktigt.
Och allt det där ska mitt stackars lilla hjärta tåla 
Jag blir så ledsen för deras skull. De saknar ju pappas närvaro och jag hoppas deras gemensamma liv som del av en nyfamilj med två andra barn inte ska skada dem. De är så kort väg in i denna sorgbearbetning och bara slussas vidare i ett himla raskt tempo.
1 gillning
Det finns tyvärr en total motsägelse i det du beskriver med barnens reaktioner. Mellan deras reaktioner, och dina reaktioner.
Barnen testar och utmanar… och du plågas. De vet att du är stadig och finns där. Pappan är mer svajig och osäker.
Men du plågas och snudd på torteras av din personliga förlust samtidigt som din barn utmanar dig på samma planhalva.
Det finns ett solklart, professionellt, förnuftigt, psykologiskt, vuxet, moget, etc. svar som skulle passa och det är att du bara sväljer ALLT, från ALLA!
Men orkar du det?
För det alternativet är nästan att begära för mycket av en enda människa. Men orkar du så kör på det 
Men orkar du inte så är du bara en av oss alla andra mänskliga människor som inte orkar att ständigt (men vi orkar ofta) och alltid täcka upp för alla andras tillkortakommanden…
1 gillning
Jag förundras över mig själv, jag hittar inte ilskan gentemot Xet. Jag blir bara så ledsen över hans empatifattiga tankevärld där alla mår så bra i de beslut han gjort, för oss alla.
Barnens reaktioner är min svaga punkt. Jag är livrädd att de väljer pappa, även om det alltid är jag som funnits där, dag som natt sen de föddes.
Känns så orättvist att äldsta dottern tar ut sin ilska på mig, medan pappa, vad än han gör, sätts på en piedestal. Men vad gör man, inte är det ju hennes fel att vi inte längre bor ihop.
Sonen är så liten och förstår inte hur allt hänger ihop och har en ilska inom sig som kommer ut i andra sammanhang.
Vad annat kan jag göra än svälja deras besvikelse, gång på gång??
Idag är nog tårarna nära😢
Känner så väl igen det du beskriver. Det är så svårt och jag har definitivt inte alltid orkat “hålla god min i elakt spel”…
Jag har bitit ihop så många gånger för barnens skull, men även tappat det helt och totalt vid ett antal tillfällen ffa. med den ena dottern (enbart) som alltid varit ett hår av hin gentemot mig, men som en ängel visavi sin ständigt frånvarande och distanserade pappa.
Min dotter har nog fått höra var dörren finns och att hon kan bosätta sig hos pappa en eller två gånger🙈
Men att få kommunikationen att fungera kommer att vara ännu viktigare om det ramlar in en massa nya personer i ekvationen. Och hittills har den närmast påmint om trasiga telefonen 
Jag vill ju bara mina barns bästa, vilket X inte alltid tycks förstå eftersom just det jag kanske lyfter upp inte är viktigt i hans liv. Fy vad jag ogillar läget som är på kommande.
Mina barn är mina barn 
Om man vänder lite på det, om du alltid funnits där för barnen, alltid sett till deras bästa.
Är det då inte också dig de tar ut det på då de vet att du älskar dem ovillkorslöst men också att du är den som brukar fixa allt…?
Det har min med… och mer därtill. Hon står mig närmast fortfarande, även om hon fortfarande utmanar mig med jämna mellanrum
.
Det är ju det jag lever på och intalar mig att stämmer. Men det gör så ont i mig då jag vet att de inte mår bra, innerst inne, i situationen. De har så svårt att prata om sina känslor, och vet förstås inte hur det kommer att bli att dela hus med andras barn och regler.
Mina små oskyldiga änglar👼
Det där spelar inte så stor roll tror jag. “Nya personer i ekvationen” är alltid just nya personer i ekvationen…
Det löser sig!
1 gillning
Och så har X lyckat störa nattsömnen igen…
Alla dessa tankar och känslor det rör upp.
Hur länge och hur många gånger ska man dras ner i denna virvelstorm 
Jag vill sova!!!