Då tillkom det nya problem.
Vilket jag skriver jäkligt mycket om här nedan.
Jag tyckte jag och den nya tjejen följde en normal utveckling. Några dejter, vi hamnade i säng, spirande känslor från båda håll - tror jag.
Då berättade jag min livshistoria, jag berättade om mina dejter också för att hon skulle få en bild av vem jag är, den ofiltrerade versionen.
Den här kvinnan som kommer från ett annat land drog då öronen åt sig och avbröt relationen med hänvisning till att hon var alldeles för “pryd och gammaldags” för att inleda en relation med en som dejtat så många.
Tydligen hade hennes exman varit återkommande otrogen och hon trodde jag snabbt skulle tröttna och vara otrogen jag med.
Vi var ju precis i upptakten av ett förhållande, träffats kanske tre veckor, så även om jag blev ledsen så hade jag inte avslutat mina “profiler” så jag träffade en annan tjej ett par veckor senare.
Hon och jag matchade direkt, på ett för mig helt unikt sätt och vi träffades några gånger.
Men då blev det så att jag mer av en slump på stan mötte tjejen som nyligen avbrutit relationen med mig och vi bestämde oss för att träffas som vänner enbart.
Det blev väldigt snabbt så att vi blev tillsammans igen.
Visst hade jag känslor för den nya tjejen jag träffat, men jag hade mer för denna. Och vi hade bara dejtat några gånger. Jag fick göra den nya tjejen väldigt besviken helt enkelt, och det är klart jag kände mig lite kluven också, då jag och den nya tjejen hade väldigt lätt för att prata med varandra.
Varför nu det ska bli så att båda dyker upp samtidigt, det kändes väldigt onödigt på något sätt.
Men nu borde ju allt vara bra?
Hon jag nu är tillsammans med sa att hon har ett mönster där hon så fort det uppkommer känslor drar öronen åt sig och försöker avsluta precis som hon gjorde med mig.
Hon har varit ensamstående i så många år att hon blir rädd när det blir allvar sa hon.
Det är ju här problemen startar och jag är så jäkla vilsen i det här.
Jag vill ju tro att jag är stark, självständig, cool.
Men jag är ändå fortfarande emotionellt känslig efter de många åren med min exfru.
Jag behöver bekräftelse för att må bra.
Den här tjejen har sagt att hon behöver väldigt lång tid för att utveckla riktiga känslor, hon har även i början i förbifarten nämnt att med mig är det väldigt kroppsligt och med sitt senaste förhållande var det mer känslor, att hon hade mer känslor för honom.
Men också att de träffades under ett par år och att hon hann få de djupa känslorna för honom.
Även om de tydligen träffades enbart 1-2 gånger i månaden.
Hon har också nämnt att jag inte gav henne en direkt wow-känsla när vi träffades medan ett ex gjorde det direkt, men då försvann den känslan redan efter en vecka och hon tycker det är bättre med känslor som utvecklas över tid.
Så här i början kan det så klart vara svårt för mig att få den bekräftelse jag behöver, det fattar jag ju.
Någon vecka innan jul sa hon att det känns som att jag tycker om henne mer än jag tycker om henne. Att vi inte pratar jättemycket och inte har så roligt tillsammans.
Inte så kul att höra, men det beror förmodligen främst på att vi kommunicerar på engelska i första hand och knagglig svenska ibland. Hon är från Asien så inget av det är hennes språk.
Hyfsat bra på båda två framför allt affärsengelska, men de gånger jag dragit lite ordvitsar har hon inte förstått oavsett språk, vilket gör det lite halvsvårt att vara “rolig” I vardagen.
Jag behöver även lite längre tid när jag ska prata på engelska, så jag är tystare än vanligt.
Hon sa att hon är introvert och kanske behöver någon som får igång henne.
Fast när jag frågade om det hon säger betyder att hon vill bryta upp sa hon nej, att hon är väldigt seriös med detta och verkligen vill försöka få oss att fungera tillsammans.
Först var jag ju ledsen över vad hon sa men jag tänkte på det någon dag och tolkade det då lite som att hon kanske egentligen är orolig över att jag ska tröttna på henne och tröttna på att hon behöver tid för att utveckla känslor, den tolkningen stämmer bättre med hennes ord i så fall.
Efter det samtalet tyckte jag också att vi kom varandra närmare, vi träffades lite mer under julen, med bådas våra barn.
Sen var hon borta några dagar på en resa och allt kändes toppen när hon kom hem.
Jag sov över där, men redan dagen efter när jag skulle åka så kändes det konstigt, och den känslan sitter i sen snart en vecka tillbaka.
Vi träffas inte så mycket, så även om det är tre eller fyra månader sedan vi blev tillsammans igen så blir det inte så mycket när vi oftast bara träffas några timmar över lunchen när hennes son är i skolan.
Sen ibland någon kväll ibland med honom runt oss också.
Jag har sovit över några gånger och hon hos mig ett par.
Eftersom hon endast träffade sin förra kille ett par gånger i månaden kanske hon tycker det är en lagom frekvens det vi träffas.
Jag har i vilket fall lite svårt att förstå henne. Eller kanske hennes känslor.
Jag har pratat med henne om hur jag vill känna mig i alla fall lite bekräftad, tex med ett gulligt meddelande ibland, att man skickar god morgon och god natt till varandra.
Jag skriver ofta något romantiskt till henne.
Jag har sagt att jag gärna vill få detta och visst kommer det ett god morgon ibland och god natt ibland och hon säger att hon tycker jag ska vara mig själv, att hon tycker om mina meddelanden.
Men samtidigt säger hon att hon inte är romantisk, att ingen i hennes hemland säger romantiska saker till varandra.
Hon verkar inte vilja planera något, utan oftast bestämmer vi när vi träffas hur och var vi ska ses nästa gång.
Nu senast frågade jag om hon vill jag sover över i helgen och fick höra att jag sover ju så dåligt i hennes säng, det är nog inte bra för mig.
Så jag känner mig inte bekräftad och jag vet inte om det beror på hennes bakgrund, på om hon är så van vid att vara själv eller på bristande känslor.
Jag har ju frågat om känslorna och hon säger att hon älskar mig, att känslorna tar tid osv, men jag får inte ihop det riktigt.
Hon frågade för en månad sedan vad kärlek är, hur man vet ifall man älskar någon.
Om hon älskar mig, då tänker jag att hon vill träffas, vill att jag sover över, att hon skickar ett gulligt meddelande ibland.
I fredags denna vecka var jag på en fest och när jag kom hem skickade jag ett gulligt meddelande. Hon skrev ett allmänt svar på morgonen.
Jag skrev på eftermiddagen ett gulligt meddelande eftersom vi inte skulle träffas förrän på söndagen - om nu det blir av, för det var svepande orsaker till att inte träffas på lördagen, och jag fick i princip bara ett kort svar på mitt meddelande om att hon var på gymmet just då.
Sen inget mer på hela dagen/kvällen.
Här kommer ju min osäkerhet igång.
För mig är det inte tecken på kärlek.
Jag funderar på om hon vill ha mig för att vi har jäkligt bra sex tillsammans, och därför oftast vill träffas 3 timmar när hennes son är borta.
Vilket rimmar illa med att jag faktiskt träffar hennes barn. Hon säger att hon inte skulle låtit mig träffa honom om hon inte menar allvar.
Jag har alltså nämnt mina farhågor ett par gånger för henne. Och att jag inte riktigt vet hur jag borde vara mot henne eftersom vi verkar skilja oss åt.
Då har hon sagt att jag inte ska vara osäker, att jag ska vara mig själv utan att tänka på vad hon tänker, att känslorna tar lång tid för henne.
Så jag känner att jag åker lite känslomässig berg och dalbana.
Den känsla jag tycker minst om.
Och jag undrar hur länge jag ska göra det.
Jag har tänkt att vi skulle fortsätta utvecklas tillsammans.
Att vi hittar sätt att växa som ett team, hittar sätt som är “vårt” där vi blir bekräftade, där vi utvecklas tillsammans.
Men jag tycker vi står lite på samma ställe hela tiden.
Och då kommer tankarna igen ifall det beror på hennes bakgrund eller brist på känslor.
Och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra detta. Frågar jag henne fler gånger finns säkert risken att jag framstår som klängig och osäker, inga bra egenskaper även om jag antagligen är lite sådan. Eller, får jag bekräftelse så är jag ju varken klängig eller osäker.
Till saken hör att pojkens pappa hela tiden bott kvar i sitt hemland och besökt honom ett par gånger om året, men det var över tre år sedan sist pga covidrestriktioner i det landet.
Pojken saknar så klart sin pappa och säger ibland till sin mamma att han vill att de blir tillsammans igen.
Det kommer inte hända och jag och pojken har en bra relation, jag brukar få en kram när jag kommer.
Han är snart tonåring.
Nu kommer pojkens pappa väldigt snart tillbaka till Sverige så jag fattar att min flickväns cirklar störs av detta. Det beskedet kom denna vecka. Det måste kännas stressigt. De två har väl ingen dålig relation men den är verkligen inte hjärtlig om jag förstått rätt.
Samtidigt så är det inte bara denna vecka jag känt mig vilsen, så det är inte bara att pappan kommer som är “problemet”.
Jag vill kunna ge hän, släppa ut alla känslor och lita på att någon tar emot dem.
Jag tänker ibland på den andra tjejen som jag träffade som verkligen gav mig den bekräftelse jag behöver. Kanske förnuftet skulle valt henne.
Jag tänker inte att jag vill ha henne istället, men jag tänker på hur lätt skrivandet och pratandet gick. Den biten hade jag velat ha kvar.
Men jag kan och vill bara satsa på en tjej, den mitt hjärta valde. Hon får min fulla kärlek. Det jag nu vågar ge, jag orkar knappt bli besviken fler gånger, så jag vaktar ändå en liten aning på min kärlek.
Jag skriver och skriver, men det är mitt sätt att bearbeta, och om någon har input på vad jag skriver är det bara positivt.
Jag kan inte själv avgöra ifall jag bara ska låta tiden gå och lita på att vi har något på gång, eller ifall det verkar vara ett hopplöst fall.
