Menar bara att nu kan de också bete sig som svin precis som männen. Det var det som var det onda… Aja strunt samma. Blir bara missuppfattningar.
1 gillning
Då är vi helt överens 
1 gillning
Äntligen 
2 gillningar
Ja… äntligen
1 gillning
Fruktansvärt ju! Jag förstår inte varför man gör så illa? Förstår inte heller hur feg man kan vara…att du står på dina ben är helt otroligt och vilken styrka du måste ha i dig- för att inte prata om din kärlek till dig själv…hoppas jag får den snart också! Vilken styrka du har!!!
1 gillning
Absolut det håller jag med om! Men tänker att vi kvinnor är lite bättre på att uttrycka våra känslor o berätta när saker inte är bra…man varnar lite liksom…det verkar inte män göra…iallafall inte min.
Tack snälla snälla!!!
1 gillning
Fattar heller inget. Att man förutom att lämna sitt långa äktenskap o dessutom skita i barnen är förunderligt. Man undrar ju om det inte finns forskning på detta? Jag vill tro att kvinnor i alla fall fortsätter ha kontakt med sina barn, den genen besitter i alla fall inte min man. 8 mån nu utan kontakt med äldsta sonen…
Tack snälla, men jag vill påminna dig om att det för mig har gått hela tre år och tre månader (på onsdag som kommer) och det har varit ett veritabelt helvete åtminstone de första 2,5 åren.
Så otroligt många gånger som jag har varit på väg att ge upp och bara lägga mig ner och dö… nej, inte egentligen för jag har två barn som är mitt allt, men hade jag inte haft dem så vete katten hur det hade gått. Jag har känt mig som den mest misslyckade och svagaste odugligaste varelsen i hela världen under en lång lång tid. Hade jag vetat om detta i förväg så hade jag aldrig trott att jag skulle överleva eller ens ha skuggan av en chans att klara allt, men man är faktiskt mycket mycket starkare (eller segare kanske är ett bättre ord för stark känner jag mig inte ännu heller) än man tror innan.
Tiden läker inte alla sår, men den är en helare lika fullt. Så det kommer att bli bättre för dig med, Ylva
[EDIT] Det är exakt tre år och tre månader på torsdag som kommer, jag trodde aldrig jag någonsin mer under resten av mitt liv skulle glömma det dramatiska datumet 31:a maj, men nu glömde jag det och trodde det var den 30:e maj… så det går visst framåt för mig med 
7 gillningar
Ja min man sa samma dag att han älskade mig.
Puss å kram som vanligt både på morgonen och efter jobbet. Sen tog det bara en halvtimme så var mitt liv ett stort svårt hål.
Efter 18 år (7 år som gifta) ett härligt kärleksliv fram till den hemska dagen för en vecka sedan.
Hur kan det bara vända?
Jag känner mig så lurad. Den människa som jag litade på och kände mig så trygg med vänder mig ryggen helt.
Han tar mitt liv med sig. Jag står helt tom kvar.
Hur har du gått vidare? Å försöker du få tillbaka honom? Få honom att inse att han möjligtvis gör ett misstag? Det är det jag försöker få min man till nu- att ta det lugnt, inte göra något förhastat. Han vill inte se att han är i en slags kris men efter nu 2 månader av prat o åter prat tror jag han börjar förstå att det kanske inte är så enkelt att bara smita ut bakvägen … man måste kämpa lite.
Det brinner i mitt huvud !!! Jag tänker o tänker o tänker så jag blir galen. Min man tycker han gett mig EB bra förklaring- rätt stolpigt - tänker att det äe nog manligt att inte kunna “klä” känslorna bättre än så- eller så är det bara så simpelt som han ser det. Jag tror mig har kommit på vad det är som har hänt … för alla de kanske 10 personer som vet om vad som hänt säjer samma sak : “det måste ha hänt något”. Vi hsr haft en tuff januari till juni… mannen bor på annan ort pga arbete - vår son har varit jobbig, vi ska ta över svärfars gård men inget dår ändras på o jag har varit mycket drivande … min man har rest o 2 ggr med samma kvinnliga kollega. De har ätit middag tillsammans o hon är såklart yngre, vacker glad … tror hon är upptagen men ändå… tror inte heller det hänt något men plötsligt har han kanske fått uppmärksamhet (inte mer än så) känt att "shit mitt halva liv har gått - så här kan jag ha det… äta middag med nya kvinnor leva lite … jag äe ung ännu… dags att dra mig ur nu när barn är stora frun är långt borta o hon o jag har det ju inte bra längre om jag tänker efter ordentligt… "fram med negativa tankar… o så tjoff blir det en sanning. Jag är övertygad om att man kan styra sina tankar väldigt väldigt mycket… o det är det jag vill få min man att förstå …och se lite framåt… för man ska inte bara ge upp tycker jsg när man levt länge tillsammans… visst finns skillnad om du är 30 eller 40 år men är man 50 fyllda då ska man vara försiktig… vad tänker ni andra?
1 gillning
Nja det vet jag inte…jag är 41 och fick 17 år med mitt X. Skillnaden kanske är att våra barn är mycket mindre. Jag tycker nästan tvärt om - man kan vänta med skilsmässan tills de är självgående och startat egna liv dvs när man är runt 50 år. Tycker man tar på sig ett ansvar när man väljer att skaffa barn - att se dem ut i vuxenlivet. Sen tror jag inte det blir så dramatiskt då när det är äldre. Om man nu ska skilja sig vilket jag inte är en förespråkare för (men det är en annan och längre diskussion).
2 gillningar
Jag tror inte att alla kan hamna i en ålderskris utan det kräver en viss personlighet. Dels tror jag att dessa personer inte levde fullt ut när de var unga, dels tror jag att de flesta tillhör de som är konflikträdda och väljer att fly i stället för att konfrotera jobbiga känslor och tankar. De har inte styrkan att stå pall när livet inte flyter på. Ofta har just dessa personligheter en partner som är drivande. Mitt i livet korsas deras väg av något lockande som de upplever okomplicerat och enkelt i jämförelse med det som finns hemma/på jobbet osv. Vissa nöjer sig med att sälja huset och flytta in till stan, vissa byter jobb, vissa skaffar en ny kvinna/man och en del rusar ifrån sig själv och genomför alltihop med en respektive och barn som inte förstår vad som hände.
9 gillningar
Håller med mitt ex har aldrig tagit ansvar varken för barn,ekonomi eller något.Men nu när jag skulle behöva stöttning så väljer han den "lätta " vägen och skaffar sig en ung frisk tjej .
Låter klokt!
Mitt ex började närma sig 40, var aktiv i en idrottsklubb där de flesta “kvinnorna” var 18 år till kanske 23 år. Han jämförde dem med mig 
Alltså jag jämfördes med personer som gick på gymnasiet/högskola eller precis börjat jobba, flera bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar… Det kanske inte är så underligt att de är pigga, glada med massor av energi…
Att jag skötte den mesta av markservice reflekterade han inte över… eller att han, som sa att jag var i en depression och tjatade på att jag skulle söka hjälp, lämnade över markservicen till mig…
Mitt svar är att det kan hända när som, men orsaken är nog att man inte har verktygen för att hantera det liv/vardag man lever i, och är man en fegis(konflikträdd) behövs det en språngbräda (annan kvinna).
2 gillningar
Johan… jag tror det är mycket enklare för barnen om man skiljer sig när de är små. Att skiljas när barnen är “stora” nog är värre och det har jag hört från andra unga barn också… som om man varit ihop för detas skull- hur skuldbelagt är inte det? Näe… man håller ihop i vått o torrt✋️!!
2 gillningar
jag skrev inte stora nog utan när de flyttat hemifrån och startat eget
1 gillning
Jag håller med dej @Johan40. Jag tycker också att man tar på dej ett ansvar när man skaffar barn. Och jag tror att många skilsmässor är onödiga och mer speglar någon sorts i-landsproblem där vi alltid tror att vi blir lyckligare någon annan stans, att det finns något bättre runt hörnet. Istället för att uppskatta det man har och jobba med det.
För ärligt, hur ofta blir summan av lyckan högre efter en skilsmässa? Om det inte förekommer fysiskt eller psykiskt våld- då är det en annan femma. Men i “vanliga” skilsmässor där det har blivit slentrian eller man har vuxit ifrån varandra, då tror jag att en väldigt stor andel skulle bli lyckligare av att kämpa och hålla ihop…
5 gillningar