Hej!
Hoppas allt är bra med dig!
Ursäkta mig för att jag ej har svarat på ditt tidigare meddelande.
Ska erkänna att jag såg det, och blev varm i hjärtat för dina fina ord.
Jag har inte varit aktiv här på ett bra tag, har bara blivit så.
Jag har tänkt på dig med och undrat hur du har det.
Jag har ju läst om hela din berättelse igen, och det slår mig så många upplevelser vi har gemensamt.
Har kanske inte berättat detta tidigare, men min man har narcissistiska sidor, men han är också mycket varm.
Finns ju olika nivåer av narcissism man kan ha.
Men han pysslar med psykisk misshandel mot mig när vi är ovänner.
Och silent treatment har varit hans favoritsyssla mot mig om det inte går hans väg.
Vi träffades när jag var 20 år, och jag var så ung.
Nu är jag 40 år, vi har levt tillsammans i 20 år nu.
Han är extremt generös mot mig, jag vet att han älskar mig mycket.
Han säger ofta att han hade varit halv om han inte hade haft mig.
Han jobbar och tar ansvar ekonomiskt, han betalar det mesta.
Han är mycket kärleksfull mot barnen.
Men han har gjort mycket sårande och respektlösa saker mot mig.
Ingen otrohet , utan mer att han tänker ut saker han vet sårar mig, eller något som betyder väldigt mycket för mig, tex högtider, då har det varit många gånger han har förstört stämningen mm.
Jag har många berättelser jag skulle kunna berätta, som är så märkligt beteende från honom.
En jul för många år sedan , jag är förresten galen i julen, bakar typ hundra kakor, pyntar, kransar i alla fönstren, dekorerar, ja jag går all in om man säger.
Jag älskar julen!
På morgonen stod min man med sin träningsväska, jag hade stigit upp tidigt och höll på och baka bröd på julaftons morgon, så sa han; jag sticker till gymmet nu, och då sa jag bara: ok men det hade varit snällt om du kunnat fråga mig om jag hade behövt någon hjälp, vi skulle ju ha en massa gäster, och det var massor att fixa.
Jag har då aldrig tagit mig tid till något gym på julafton.
Då bara gick min man iväg och tjurade.
Och sen kom han hem och la sig i sovrummet, och där stannade han resten av julafton…
Jag skällde inte ens, jag bara frågade honom och det tålde han inte.
Han hade inte hjälpt mig ett dugg.
Detta var ett tillfälle då han betett sig som en två- åring, men jag har många liknande berättelser.
Kommer i håg vid ett tillfälle när min syster skulle komma och hälsa på oss , min man hade aldrig träffat min storasyster, det var i början på vårt förhållande, och jag var gravid med vårt första barn.
In i det sista när hon hade kommit fram på stationen, hon skulle ta en taxi resten av vägen hem till oss, säger min man: jag orkar inte träffa henne, kan inte du säga att jag är sjuk, så går jag och lägger mig och låtsas sova!!!
Så märkligt beteende!!
Det komiska är att min storasyster är en dominant person och inte speciellt blyg, så när ja sa till min syster att min man låg o sov däruppe i sovrummet för att han inte mådde bra; gick hon raka vägen upp för trappan och öppnade sovrumsdörren och tittade in!!
.
Hon är så nyfiken av sig, men han bara fortsatte låtsas att sova.
Jag har fått hitta på så många historier för att rädda hans anseende.
Samtidigt har han gjort så mycket fint genom åren.
Men jag har hört det från andra kvinnor som fått frågan: varför stannade du?
Ja, för att han hade många fina sidor med.
Men det kostar på, det tar ens energi.
Men min man frågar alltid hur det är.
Ger kramar och frågar hur dagen varit mm.
Bryr sig jättemycket om barnen.
Är det något jag råkat säga som jag tycker är fint är det väldigt ofta han kommer hem med det.
Så han är väldigt omtänksam.
Men han har den här sidan att han har behov att bestraffa när han tycker någon sårat honom.
Våra barn är nu; 14, 16 och 18 år.
Jag har blivit en mycket starkare person idag och jag vet att det är han som lider mest av att vara som han är.
Var bor du mamma54? jag bor i Skåne.
Ha det så bra , tänker på dig, och tack än gång för dina fina ord.
Kram!
