Förstår att det är individuellt, men mådde ni mycket bättre efter allt var klart med skillsmässa och bodelning?
Inget är klart här.
Sörjer fortfarande livet som inte blev. Känner ingen riktigt glädje när jag tittar tillbaka på foton trotts att jag älskar mina barn över allt annat på jorden.
Hoppas det vänder när allt är klart 
Hej.
Det har gått snart ett år efter Kraschen. Livet känns fortfarande helt bisarrt vissa dagar, men nog mår jag bättre nu (skild sedan två veckor, nu är det “bara” barnen som binder oss samman).
(Kärleks)livet blev inte som jag planerade. Inte som jag ville. Jag tror inte jag kommer bli en av dem som tycker att livet blev bättre och jag starkare av detta helvete, men jag försöker komma vidare genom att tänka att jag kan lära mig något. Såklart hoppas jag på ett lyckligt sagoboksslut för mig, ett sånt som man ser på bio. Kanske får jag det, kanske inte. En sak vet jag - glädjen kommer inte genom att titta bakåt på det som var. Titta framåt, alltid. 
Jag är bara så långsint av mig…jag vet att jag kommer grubbla på detta resten av livet, men inte hela tiden men kommer göra det. För det gör jag med allt.
Försöker titta framåt. Känner mig bara så blåst, och grundlurad på livet.
Jag kommer inte heller tycka att livet blivit bättre… till vadå att bara se mina barn halva tiden resten av deras liv. Något som inte jag valt!!!
Ja nog har man lärt sig något… det bor en skitstövel i alla (inkl. Mig själv)
Det beror på vad som får dig att må illa.
För mig som hade en otrogen man, som fortsatte att träffa den nya medan jag väntade på annat boende, som fortsatt att ljuga och hålla på, som satt klistrad med telefonen och messade henne, blev det trots allt en lättnad att flytta för då slapp jag se allt detdär. Även om jag vet om det så behöver jag inte bokstavligen se på det.
Jag mår inte bättre av att endas ha barnen på halvtid. Då vi bodde tillsammans så hade jag möjlighet att vara med barnen hela tiden.
Jag vet inte om jag vant mig med det (efter 4månader).
Jag är som dig, jag kommer alltid att se tillbaka och grämas över dethär. En besvikelse att livet blev såhär.
Just sådana här tankar kan komma över mig också mycket. Jag har en annan historia, jag har lämnat en destruktiv relation, en man som inte mår psykiskt väl och där jag, och även barnen, blivit så påverkade av detta, att det till slut blev ohållbart. Försökte få honom att ta hand om sitt mående i flera år. Ju mer tydlig jag blev att han också måste göra ngn förändring, att det inte är bara vi runt som ska anpassa oss, ju värre blev det, vårt relation. Det gick inte. Hade en naiv bild alldeles för länge över att vårt äktenskap skulle bli klara sig och jobbade stenhårt för det. Men vi kraschade kan man säga.
Bodelningen är nu klar. Hyr ett hus, men är på jakt efter lgh. Vi går i samtal för barnens behov i centrum, för de äldsta vill inte vara hos pappa hälften av tiden. En jobbig och slitande process, men jag kämpar varje dag för att man ska lyssna in barnens behov i detta.
Jag känner en lättnad när bodelning är klar, jag känner en lättnad att inte längre leva med honom, att vara fri från honom. Men det är en stor tyngd och oro kring barnen, jag har svårt att slappna av när de är där (även om de äldre är där sällan mer än 1-2 nätter per vecka) men jag är orolig för att han inte är helt frisk och konsekvenser av det på barnen. Men han är bestämd om ”sin rätt” med att ha dem där cirka hälften, hälften. Så evig diskussion om detta varje bytestillfälle. Jag får nästan panikångest av att prata m honom numera, därför går vi i samtal m neutral part.
Jag har haft en ganska naiv bild av livet, att allt löser sig, det vill alltid bli bra. Jag har också varit alldeles för hård mot mig själv, och inte insett mitt eget värde. För snäll och anpassat mig mot vissa grejer alldeles för länge. Det är också en orsak till att vårt äktenskap ändå varade så pass länge. Jag trodde jag kunde fixa till det som inte var bra mellan oss, eller så tänkte jag att det är väl så det ska vara, något fel hos mig.
Allt detta är en sorg för mig nu. Jag sörjer inte att jag inte längre lever tillsammans med honom, men att vi inte fick till det, att jag missförstod alltihop så mycket, att jag så länge trodde jag kunde fixa till det. Allt kämpande i så många år. Känns som en annan person, som bara böjde sig. Nu har halva livet plötsligt gått. Och många människor runt om såg att jag mådde sämre och sämre, men antingen vågade de inte säga ngt om det eller så förnekade jag det. Och mitt i min separation gick min älskade pappa bort, som stod mig så nära, och den jag sett upp t mest i livet, som stod för det goda, snälla och fina. Den riktning jag tydligare ville stå upp för, det jag själv stod för, då försvann han. Han fick aldrig uppleva hur det blev när ”jag kom ut på andra sidan”, han om någon ville jag visa vad jag tror på i livet.
Men det är väl allt detta som är livet. Det är ingen romantisk film, det är ingen dans på rosor. Det som händer ger hos erfarenheter och visdom vi tar med oss t oss själva och våra barn, kanske? Försöker tänka så. Kunde inte gjort det annorlunda, allt som hände, hände för jag var som jag var och han var som han var, och omständigheterna. Vi ville på våra egna vis, men det gick inte. Det blev inte som vi tänkt, men det blir ngt annat.
Det kommer bli bra, det blir något annat men det kommer bli bra det är jag helt övertygad om. Glöm inte att vi som hänger här känner oss sargade och mår dåligt över våra skilsmässor fortfarande och då blir svaren därefter. De som tagit sig igenom och mår bra idag hänger ju inte här, tänker att det kan vara bra att tänka på.
Så mitt svar är att när en väl tagit sig igenom skiten så kommer det bli bra❤️
Jag är gammal medlem här, detta forum var min livlina då när mitt x inte visste om han älskade mig eller inte. Han velade i flera år, och jag gjorde allt för att få honom att må bra, hittade på ursäkter för hans utbrott, till slut fanns jag inte längre som den jag en gång varit. Ändå älskade jag honom, han var hela mitt liv tills den dagen jag inte orkade och flyttade.
Det tog mig drygt 3 år att hitta mig själv igen. Att bli den glada, starka spontana person jag faktiskt är. 3 år drygt är lång tid, men det var vad jag behövde efter nästan 30 år med mitt X.
Och nått år gick ju åt till att sakna honom.
Jag hängde på några dejtingsidor och träffade någon ibland. Var absolut inte redo men det gjorde gött för självförtroendet.
Hittade ett litet hus att hyra, fick min trädgård igen, läkte och glömde sakta men säkert.
Så ni som är mitt i allt nu, låt det ta tid.
Man får vara ledsen, man ska gråta, det läker en.
Var beredd på att det tar tid, låt det göra det , älta, gråt, minns, skratta åt minnen, en dag är ni klara .
Idag bor jag i mitt lilla hus på landet, jag har mina katter , min trädgård och mina vänner, vågade byta jobb till en helt främmande bransch trots jag fyllt 50
Jag har även en ny kärlek, känner mig som en nyförälskad tonåring igen. Fast jag har lite svårt med tilliten , att våga gå in i en ny relation och kanske bli sårad igen. Det var därför jag halkade in här när jag sökte på ämnet.
Men ändå, jag mår bättre än på 10-15 år.
Och det kommer ni också göra , om ni låter er läka i den takt ni behöver.
Åh, det var värmande och gott att läsa ditt inlägg. Verkligen. Läser om hur ditt liv har blivit.
Är just nu i en process kring att lämna ett hus och flytta t lägenhet, fast jag inte alls trivs isatt bo i lägenhet. Men nu är det så, jag har inte råd med annat i området där jag bor. Men jag drömmer om att en dag få en liten plätt att rå om, ett litet hus som passar oss, och att vi ska få lugn och ro i våra liv igen. Och blir det inte ngt litet hus blir det nog bra ändå, bara vi får lugn och ro och harmoni.
Ska läsa ditt inlägg igen tror jag❤️.
Ja, det blir bättre! Klart att jag ibland funderar kring varför det blev så här, varför såg jag inte i tid alla signaler om att denne man var verkligen ingen som man ska binda sig med. Men man får vara snäll mot sitt yngre jag. Jag agerade utifrån vad jag visste om välden, och mina behov där och då. Nu är jag en annan, mer vuxen.
Just nu ser jag fördelarna, känner mig fri och avslappnad. Stressigt ibland, men harmoniskt. Milstolpar som bodelning och att skilsmässan gick igenom har varit viktiga, men inte allt. Många framsteg har kommit mer smygande. Den här veckan njuter jag t ex av att rå om min ekonomi. I början var det en oro, vad skulle pengarna räcka till. Men nu har det gått över ett år, en del nödvändiga investeringar och stora utgiftsposter har avverkats och jag märker att vardagsekonomin rullar på bra. Jag har kontroll, gör mina egna prioriteringar och känner mig rik! Och i faktiska krontal är jag ju inte rikare.
Det låter ju jättebra, vilket enormt arbete du måste ha gjort med dig själv och allt runt omkring, och så skönt för dig att du nu känner så här. Dit vill jag också komma en dag, ha kontroll över mitt eget liv, stå rakryggad för det jag står för, inte böja mig för någon annan, klara mig själv och må bra helt enkelt. Idag kom jag på att jag ska investera i en bil med dragkrok så att jag kan köra släp och sätta på cykelställ själv, gärna en bil där man kan ha takräcke också för en takbox eller kajak. Det ska jag satsa på!
Du har kommit så långt redan nu och de ord du skriver här riktigt skriker positivitet och stärkt självförtroende 
Jag mår så dubbelt. Bra för jag inser att jag klarar mig fint utan exet. Dåligt för att livet inte blev som det blev och saknaden av barnen, det sliter mitt hjärta i tu.
Men är glad att vi kan koppla upp oss och videochatta barnen och jag. Vilken man inte kunde när jag var liten… så glad för det.
Så besviken på att jag blev lämnad… hur kan man bara lämna mig som var så snäll tänker jag. 
Jag tyckte vi hade det bra, men tydligen var jag ensam om det. Lite småtjafs ibland inget allvarligt, men vet har inte det?!?!
Har hittat nytt boende som jag hoppas kan få köpa.
Loggade in på en datingsida men fick panik och stack… insåg att jag är allt för sårad ännu och inte redo. Men längtar efter att få älska och bli älskad tillbaka. Känner att det finns så mycket kvar att ge.
Jag älskar exet ännu, men det kommer aldrig bli vi igen! Vet inte om jag vill det heller. Men undrar om vi någonsin kommer kunna prata med varandra normalt igen. Vi bråkade aldrig när vi levde ihop men nu blir det sura miner och sura/arga svar hela tiden. Varför? Exet har ju fått sin vilja igenom… slippa leva med mig!!!
Kan inte låta bli att skratta ibland… vårt separerade liv är mer uppstyrt nu än det någonsin varit när vi levde ihop. Vilket jag förstått att exet inte gillade, all planering och så när vi levde ihop… men nu… nu är det ju värre med den biten och exet måste prata mer med mig mer om saker och ting än tidigare… annars kommer inte samarbetet kring barnen fungera.
Lite skadeglädje där… 
Kanske det hela blir bättre när bodelningen är klar. Det tynger en. Men nu vet jag hur jag vill ha det med den biten.
Håller med fullständigt, känner precis det samma. Saknar livet vi inte fick och det livet barnen inte fick är nog det svåraste. Men intalar mig själv att det blir bra. Känner mig starkare nu men inte helt hel ännu.
Är det verkligen så! Att man inte kan få hjälp?
Det är fördjävligt om det stämmer. För barnens bästa försvinner ju inte bara för att de fyller 12år.
Får man tex inte längre gå på samarbetssamtal längre?!?
Ja det var en enorm lättnad när allt var klart och jag fick koll på min ekonomi igen. Mitt X hade börjat skuldsätta sig genom att köpa dyra veteranbilar för våra gemensamma pengar och jag var livrädd för att min egen ekonomi skulle braka. Så när han köpt ut mig från vårt fritidsboende och jag var skuldfri var det som en sten fallit från mitt bröst.
Så för mig blev allt så mycket bättre när allt var klart, det var först då jag kunde gå vidare med mitt liv.
Åhh jag är i samma sitts nu. Är mitt uppe i separation med två barn. Vi bor fortfarande ihop då han ej hittar lgh. Jag orkar knappt vara en bra och närvarande mamma nu 
Ja man lever i ett vakuum. Jag kunde int på många månader vara en bra förälder kändes det som trotts att vi inte levde ihop under samma tak under separationen samt att exet inte visste om vi skulle separera på riktigt eller inte den första tiden.
Så jag gick bara å vänta… vänta på vad tänkte jag och hur länge??? Skitjobbigt. Å det är inte slut än på det hela. Suck!
När det var som allra värst i den här perioden då jag gick och väntade på att allt skulle bli klart så tänkte jag att varje dag som gick var en dag närmare målet. Oavsett hur lång tid det skulle innan skilsmässa, bodelning och flytt skulle vara klart. Det gjorde det lite mer uthärdligt att veta att jag hela tiden rörde mig framåt.