Usch, jag är så förbannad på min sambo att jag kunde dra nu.
Jag fyller år om 3 veckor. Han har köpt en present som hans barn råkade se.
Förra helgen var båda barnen iväg på kalas och han var med då en av dom är mindre och inte vill vara utan vuxen och jag kunde inte pga jobb.
När dem var på kalaset börjar barnen tjafsa då den stora (mindre tonåring) fått en sak av en annan tjej på kalaset och inte vill visa dem andra. Det blir bråk och stora tjejen säger elaka saker till den lilla.
Då frågar den lilla om hon får berätta vad jag ska få i present och sambon säger nej, för att markera att om inte den ena får veta något, behöver inte den andra få veta saker.
Jag menar att han gör skillnad på barnen vems som är vems och (han hade aldrig struntat i att berättat om en present till hans barn, om mitt barn visste) att han okejar för barnen att det är ok att börja prata om saker som bara 3 av 2 får veta, medans han menar att han gjort rätt som visar hur den hårda verkligheten är/markerar. Jag tänker att man kan markera och vara en god förebild.
Detta är inte första saken vi tycker helt olika om angående barnuppfostran. Många stora och små saker där vi är som dag och natt. Han är mer på gammalt vis medans jag är mer på dagens sätt. Tex är det flertal gånger där han anser att han kan göra/säga saker bara för att han är vuxen. Vissa saker är så såklart, men jag är väldigt mån om vad det ska vara för saker. Anser inte att vi vuxna ska få missbruka det som han gärna gör.
När och hur mycket ska man ta på för att veta om man borde ge upp eller försätta? Visst kan man vara olika som kärnfamilj med, men, där råkar man aldrig göra skillnad på vems barn det är. I början när vi sågs och hade fått skön familjekänsla, även barnen var glada och såg oss som familj. Mitt i det får han för sig att åka iväg med sitt egna barn till en heldagsaktivitet när jag jobbade och hon skulle vara hemma själv, utan att fråga om hon vill följa med.
Där bodde vi inte med varandra, men, han föreslog att dom skulle komma och sova hos oss natten innan och efter dom hade varit iväg. Hur skevt att ens tänka den tanken? Dock så erbjöd han sig att han kunde köra mitt barn på vägen till deras heldagsutflykt till en kompis och lämna av henne där på vägen, ifall det skulle vara att hon ville leka med en kompis.
Hänger inte riktigt med på hur gamla flickorna är och vilken av dem som är din respektive hans. Har ni några gemensamma barn?
Att inte ta med “din” flicka när man går iväg på heldagsaktivitet verkar inte så bra. Men var det så att hon ville följa med eller var det en aktivitet för småbarn?
Fick hon inte ens frågan?
Incidenten med din present känns som en bagatell, men jag vet inte om jag förstår vad som egentligen hände.
Det var svårt att hänga med i din beskrivning, men det låter som det är en mindre viktig händelse som får stor proportion då du verkar se ett mönster i beteendet.
Hur kommunicerar ni egentligen? Det låter som ni inte lyssnar på varandra.
Som jag ser det finns det flera vinklar på det här.
Den första är om man har olika åsikter. Då är kärnfrågan om man accepterar att den andra har en annan åsikt eller om den ena parten bara accepterar om dens åsikter gäller för hela paketet.
Den andra är att det finns inget rätt eller fel utan att ni båda måste komma överens om hur det ska vara i er familj.
Det tredje är att visa en annan bild av samma situation:
Jag och min sambo flyttade ihop när mina barn var 12 och 15 år, hans barn var 8 och 13. Vi har så att säga två familjer i samma hushåll. Vi har vissa regler som gäller för alla, som att man ska lägga tvätten i tvättkorgen. I vissa andra avseenden har vi olika regler, som vilka förväntningar vi har på barnen. Mina har alltid varit mer självgående och klarat mycket på egen hand medan hans barn behöver mycket stöttning vad det gäller skola mm. Han kör sina barn till skolan medan mina tar bussen.
Det är också olika vad det gäller presenter, man ger ordentliga presenter till sina egna barn men enklare och inte lika dyra till sambons. Jag tror också att det är viktigt att tillbringa egentid med sina egna barn. Det viktigaste är inte bonusfamiljen utan att man har en bra relation i förhållande till sina egna barn.
Jag tycker det fungerar jättebra för att de är olika barn! Vi existerar heller inte i ett vakuum, alla barnen har ju en andra förälder som har påverkan på barnen.
Viktigt är att det inte finns någon kamp mellan barnen, det har vi aldrig haft och jag kan inte säga om det beror på hur de är som individer eller om det är hur vi har delat upp ansvarsområdena.
Hon hade velat följa med. Hon blev ledsen för att inte få frågan och började undra varför dom inte ville att hon skulle följa med, varför dom inte vill va med henne om hon gjort något fel osv.
Ok jag försöker förklara bättre;
Båda barnen var på samma kalas (skiljer 3 år mellan dom så jämngamla men den ena är 8 och den andra är 11)
11åringen fick en sak hon hade kommit överens med en kompis att få, på kalaset, dom imellan då dom sällan ses.
11åringen ville inte berätta för 8åringen vad det var.
11åringen frågar sambon om hon får berätta om min present varpå sambon säger nej pga att lära 11åringen att “får inte 8åringen veta vissa saker, får inte du heller veta vissa saker”
Dock så finns det tillfällen då hans barn berättat saker enbart till han som hon inte vill att vi ska veta. Privata saker antar jag, så inget fel med det. Men jag anser inte att man ska uppmuntra barnen till att välja att berätta sånt eller så när andra hör. Kan man välja att vänta tills man är själva eller inte är i samma rum tex. Så är det bättre.
Du såg saker du inte uppskattade innan ni flyttade ihop och blev en bonusfamilj på riktigt.
Vad sa han när du tog upp detta? Hur pratade ni om att det skulle bli för barnen när ni väl flyttade ihop? Vad kom ni överens om?
För hur han är som förälder är ju hans val. Önskar du något annat till ditt barn så får du lov att prata med honom. Och tycker du att frågan är så stor att du kan dra nu, så är det ju ditt val.
Ang presenten och kalaset tycker nog jag också att det känns som en bagatell. Om jag förstår vad som hände helt rätt. Självklart kan syskon ha hemligheter för varandra eller veta mer/mindre än den andra. Allt behöver inte alltid vara exakt lika.
Jag tycker mig höra att ni har en underliggande konflikt och att du faktiskt anser att ditt sätt är mer modernt och rätt/bättre/överlägset. Det tror jag i sig är ett problem. Man måste respektera olikheterna och inte försöka ”mästra” den andra parten.
Väldigt bra skrivet ovan av @Restenavlivet.
De tre punkter som radas upp samt att man kan ha olika sätt och behandling inom ett ”hushåll”.
Allt är och kan kanske inte vara ”rättvist” eller som den ena parten vill.
Men tydlighet och bra kommunikation löser det mesta.
Jag håller med @Kaoz här, situationerna låter i sig rätt bagatellartade men jag anar att din egen dotter står ditt hjärta närmast och du reagerar direkt när du känner att hon blev åsidosatt.
Antagligen tänker han ungefär som du och min kortfattade (och oombedda och säkert än mer oönskade) reflektion är… tack gode gud för att slippa detta bonusfamiljstragglande.
Jag kan ärligt (men lite skämmigt får erkännas) säga att jag inte tror att jag själv skulle kunna behandla/känna/leva med bonusbarn på exakt samma sätt som med mina egna och därför har jag alltid undvikit den situationen.