Skrev för ett tag sedan ett inlägg här som jag sedan raderade. Av skam. Rädsla för att någon som kände mig skulle relatera. Men… jag postar den igen. För vägrar låta de tankarna styra. För så här mår jag. Så känner jag. Och jag har läst och läs på detta forum… och sett att folk gör det lite till sin dagbok. Så det ska jag göra. Helt skamlöst. För min skull.
Bare with me.
Mitt tidigare inlägg:
Kommer bli ett långt inlägg det här… tack på förhand för er som orkar läsa..
Idag skall vi på bröllop. Jag och min man sen 16 år tillbaka. Det är nästintill på dagen 6 månader efter det senaste bröllopet vi var på där allt kom upp till ytan av vad han har haft för sig under 2022, bakom min rygg.
Inför det förra bröllopet köpte jag en helt undebar klänning och såg verkligen fram emot att få göra vid mig som aldrig förr. Utomlands, underbart väder, fantastisk miljö och ett myller av exotiska och spännande gäster.
Efter 16 år och 2 barn har man så klart förändrats. Vikten är något annat, håret kortare och tunnare och självförtroendet gnager i bakhuvudet om att jag borde träna och anstränga mig mer. Liksom min man som de senaste åren verkligen varit disciplinerad och är i sitt livs form.
Men, fullt fokus på ett krävande arbete som inte har några fasta tider, barn och deras aktiviteter, matlagning och hushåll som jag alltid driver till 150% (med hjälp av mannen) var mer prioriterat.
Av gemene man ses jag som en vacker kvinna, som ser yngre ut än min 38 åriga ålder och bra form. Så det lade sig som ett filt över min gnagande tanke om att ”jag borde träna för att känna mig bättre”, och jag försökte väl intala mig själv om att det är ok att inte vara perfekt på de bitarna, för jag är perfekt på allt annat…
På dagen för bröllopet klär jag upp mig, känner mig vacker, får massa komplimanger av min man och omgivning och kvällen börjar bra. Min man blir överförfriskad ganska snabbt, och drar sig hemåt efter middagen medan jag stannar kvar.
När jag väl kommer hem till hotellet runt 12 på natten får jag en tanke om att kolla hans telefon av någon anledning. Där, på hans instagram har han under vägen hem från bröllopet skrivit till en kvinnlig bekant: ”jag hade inte tvekat en sekund”.
Tjejen är en tidigare bekant, och min raka motsats. Blond, smak, vältränad och enkelt förklarat bimbo utseende. Ingen annan konversation fanns kvar, allt var raderat.
Detta blir starten på en upptäckt som jag ALDRIG någonsin i min vildaste fantasi kunde föreställa mig.
Det visar sig att han under 2022 haft samtal och skriverier med denna kvinna under en intensiv period om 2-3 mån, 4 fysiska träffar samt mer sporadiskt under sommar och höst. Dock ändå skriverier.
Detta kommer fram motvilligt från hans sida under en period av efterföljande 2-3 veckor som är fullständigt kaos.
Jag gråter och skriker, är förtvivlad och allt är svart.
Jag skakar fysiskt 8 veckor i sträck och chocken är så våldsam att jag undrar om jag i princip ska dö.
Han är förtvivlad, ångerfull och bedyrar att det var obetydligt.
Det framkommer under många av våra långa dialoger att han känt sig ensam, som en projektledare, chaufför, försörjare osv hemma och att det ”bara hände” utan något planerat. Han ville veta att han dög, att någon såg honom, att någon fortfarande ville ha honom, att han fick bekräftelse osv. Han kände att jag inte var fysisk, och att jag inte gav honom de sakerna han omedvetet medvetet sökte dig till på annat håll.
Där får jag ge honom bifall. Jag kände att hans och min kommunikation och emotionella närhet fallerade, vilket gjorde fysisk närhet svår för mig. Han o andra sidan är en person vars kärleksspråk är fysisk närhet, och som inte alls är eller hade kontakt med sitt emotionella jag, utan var en saklig översocial ”doer” som alltid skulle stå i centrum och endast kommunicerade om ytliga saker.
Några här kommer säkert tycka att min reaktion är en överreaktion på endast skriverier och fysiska träffar. Dvs, det ledde aldrig till något fysiskt, vilket jag tror på. Men, skriverierna, tankarna han måste haft om henne, saker han sagt, tiden han gav, osv osv. Käkar upp mig och gör att det emotionellt är en pannkaka i mitt huvud. Bättre idag än i början, men fortsatt svårt. Det har satt mig i en existentiell kris.
Bakgrunden till min reaktion ligger så klart i barndomen.
Jag har under min uppväxt förlorat 2 familjer. Blivit misshandlad och sexuellt utnyttjad i båda familjer. Bott ensam sen jag var 16, och haft en tidigt förhållande med en destruktiv kriminell man som jag lyckades ta mig ifrån strax innan jag träffade min man.
Jag har såklart tillitsproblem, separationsproblematik och en massa annat från mina barndomsår.
I början när jag träffade min man var jag allt annat än enkel att leva med. Jag var så övertygad om att även han skulle visa sig vara en person att inte lita på, så jag försökte provocera fram det för att inte stå där med skägget i brevlådan.
De första åren var tuffa för honom, men han stod pall och bedyrade att jag var kvinnan i hans liv och alltid skulle vara.
Efter 4-5 år kapitulerade jag. Han gav mig aldrig fog för oro. Han gjorde aldrig något. Jag hittade aldrig något. Han var alltid kärleksfull och sakta men säkert började jag lita på honom och jag släppte garden till en stor del.
Detta var 10 år sen.
Under de senaste 10 åren har jag hittat en trygghet i honom och vår familj som jag inte ens visste fanns. Han slutade aldrig bedyra sin kärlek. Vi var och är ett team utan dess like. Byggt upp företag tillsammans, stort socialt umgänge och ses av många som ”idealet”.
Och så händer detta.
Hela min världsbild rasade. Allt kändes som en lögn. Allt han nånsin sagt och gjort tillintetgjort. Vad är tillit om tilliten jag kände för honom inte var verklig. Om han kan, så kan ju alla.
Jag förstår att jag satt orimliga förväntningar. Att jag nu är dubbelt krossad för att mina ideal har raserats. Att han inte är mer än människa, och att alla kan göra misstag. Men fy fan vad jag har svårt att på riktigt förstå det i mitt huvud.
Hur snabba nånsin vara säker igen.
Hur kan jag vara allt och vackrast osv osv och sen går han till det där? En ytlig Bimbo som är min raka motsats? Hur ska jag inte ta det som en käftsmäll?
Han påstår att det bara var tomma ord, bara jakten på bekräftelse, att vara sedd och åtråvärd att han kände sig glad. Det var enkelt och okomplicerat: men han bedyrar att han inte tänkt pö henne i sexuell bildlig term eller något åt det hållet. Det tror jag inte alls på. Vilket gör att han inte känns ärlig. Och ärlighet nu är nr 1.
Men han nekar extremt bestämt. Och jag tror inte det är möjligt. Men han påstår att han inte varit en person som varit engagerad på djupare plan och att det var platoniskt och ytligt.
Jag tvivlar.
Jag tvivlar inte på att där inte funnits känslor. Men något sexuellt är ju givet, eller??
Vi har pratat. Och vi pratar.
Vi har kommit närmre varann och vi kämpar. Med våra insikter på olika håll. Vi vill fortsätta vara tillsammans.
Men. Jag mår så jävla dåligt.
Jag jämför mig med alla tjejer i omgivningen. Jag fullständigt hatar mig själv och mitt utseende. Alla mina skavanker är stora som afrika när jag tittar mig i spegeln.
Vi ska på bröllop idag, och min andra tanke efter att jag ska klä upp mig och se ut som mitt bästa jag är att för 6 månader sen gjorde jag likadant, och ändå skrev han istället till någon annan.
Tredje tanken är: kommer där vara andra kvinnor som jag kommer oroa mig för?
Så jäkla osunt.
Stannar här. Finns 1678 andra tillägg och lager i detta som skulle kunna omnämnas…
Tack för du tog dig så långt…
