Snart har hela sommaren gått.
Sommaren då vår största pojke fick sitt allra första sommarlov. Första sommaren som trebarns familj. Sommaren då vi skulle vara lediga tillsammans allihopa. Sommaren då vi skulle lägga staket runt gården och byta tak på huset.
Istället blev det sommaren då han lämnade mig. Det värsta är att jag stundvis tror att han kommer tillbaka, och i mitt huvud planerar jag livet för oss tillsammans igen. Fast jag någonstans vet att det aldrig kommer bli så, min kärnfamilj är krossad. För alltid splittrad. Fick idag veta av en bekant att han skrivit kontrakt på en lägenhet och flyttar ut i december. Till mig eller barnen ringer han inte ens. Det är som att vi inte finns längre.
Den här sommaren har jag gråtit. Bönat och bett om att han ska ge oss en chans. Skällt ut honom. Ignorerat honom. Varit trevlig och tillmötesgående, varit bitter och tvär. Öppnat hela hjärtat för att i nästa stund stänga det helt igen. Allt bara för att han skulle ändra sig, istället har jag bara plågat mig själv.
Snart höst och nystart. Dags att tänka på mig, mitt nya liv med barnen. Men jag förlåter honom aldrig och kommer alltid sörja livet som gick förlorat. Att bli kvitt känslan av att han lurat mig på mitt eget liv är nog omöjligt.
Vet att man väder sig ut o in, testar allt för att se om nåt kan funka. Hur vill han att jag ska vara, hur kan jag få honom att älska mig igen. Värsta känslorna❤
Jag lider med dig, har varit där du är nu. Det du är med om är väldigt svårt, ett gigantiskt svek och något som gjort att hela världen som du kände den har störtat samman. Du verkar göra allt rätt, så ge dig själv medkänsla och beröm för att du kämpar så väl i en oschysst fajt! Det är tillåtet att gråta, förtvivla, klaga och hata, många gånger om. Det är svårt med barn omkring sig hela tiden, när vardagen återvänder får du kanske lite mer frid, lite rutiner och lugn. Men resan mot läkande är läng. Ta hand om dig själv, och minns att du inte är ensam om att genomleva det här!
Åh vad jag känner igen mig har typ också bara gråtit denna sommaren. Blev lämnad i början av juli sen ångrade han sig några dagar i mitten för att sen benhårt vilja skiljas igen. Har en adopterad son på 7 år tillsammans och hade skickat ansökan om syskon som nu inte blir av. Famlar faktiskt efter meningen med allt just nu. Stora kramar till dig och det blir bättre!
Så är det verkligen, man gör vad som helst och kan tänka sig att bli vem som helst bara han stannar. Men i slutändan gör man sig själv bara mer illa, varför vill man fortsätta vara med någon som uppenbarligen inte vill vara med en? Och om dom någongång mot förmodan skulle ändra sig, hade man någonsin kunnat förlåta för sorgen man blivit utsatt för? Tänk hur konstigt man reagerar.
Tack för orden. Det är en otrolig sorg över livet som gick förlorat, hur man hade föreställt sig det. Min inställning har alltid varit att leva ihop med den person jag valde att bilda familj med, och det gör ont att han bara kan välja att gå ifrån allt. Utan någon logisk förklaring eller försök. Känslorna åker verkligen berg och dalbana. Ena dagen kan ett liv utan honom kännas helt okej, medan det i nästa stund är nära att jag gör ett försök till med att be honom stanna.
Hur ska jag klara mig? Kommer det någonsin att finnas tillräckligt med pengar för att mitt och barnens liv ska gå runt igen? Hur orkar man vara ensamstående med tre småbarn? Så många orosmoment, men jag får lita på att allt löser sig med tiden.
Skönt att veta att det blir bättre och att jag inte är ensam, även om jag inte önskar någon det här. ️
Tänker på dig och vet precis vad du går igenom! Jag förstår vad du menar, helt plötsligt är ingenting roligt mer och man finner inte meningen med någonting. Det är en hjärtskärande sorg att bli lämnad, det värsta jag personligen behövt uppleva i mitt liv.
Kramar till dig med, vi kämpar på!
Så bra beskrivet att känna sig lurad på sitt eget liv, jag känner så väl igen mig i det. Min sambo lämnade mig i våras och under sommaren har han åkt till sommarstugan, träffat våra gemensamma vänner, hälsat på sin familj och gjort alla som sakerna som vi brukar göra tillsammans. Även om jag vet att det inte alltid är enkelt för honom att göra alla de sakerna så känns det ändå som att jag har blivit utesluten ur mitt eget liv, som att jag inte finns. Jag har aldrig i hela mitt liv ifrågasatt mitt egenvärde så mycket som nu.
Kram till dig och lycka till med höststarten!
Precis så är det, fast man vet att man inte är värdelös, så är det så det känns. Man känner sig som en urkramad disktrasa redo att slängas i soporna. Helt oälskvärd. Alla år och allt man skapat känns förgäves, trots att man innerst inne vet att allt har haft en betydelse.
Kram till dig!
Ja verkligen! Rent intellektuellt kan jag ju tänka (och tycka) att alla har ett värde, även jag. Men i praktiken är det precis som du beskriver, en urkramad trasa och det känns som att jag är en enda röra av trasiga delar. Kanske är det också därför det är svårt att känna sitt egenvärde, på grund av att hela ens jag har liksom vänts upp och ner och man har inte längre en känsla av vem man är. Eller att man är. Om du förstår hur jag menar
Att gå i egen terapi är ofta till stor hjälp för att återupprätta självvärdet och för att få ett bollplank som inte bara säger ogenomtänkta saker, vilket ofta vänner och bekanta gör. Det är en investering i sitt eget liv och ger också mer kraft till att ta hand om barnen och hitta en balans mellan att släppa taget och att stå upp för sig själv när det behövs. Det kan kännas svårt inledningsvis att hitta tid och ev pengar, men det är nog det som hjälpt mig allra mest i det akuta skedet och jag kan verkligen rekommendera det. Sen är promenader och meditation också säkra kort för läkning, gratis, och enkla att peta in i vardagen. I meditationen kan man öva på att se med medlidande och vänlighet på sig själv och tillåta sig att känna alla känslor fullt ut. Många är rädda för känslorna, men inget farligt kommer att hända av att möta dem i all sin styrka. Man går inte under, utan upptäcker att känslor kommer och går. En buddhistisk nunna, Pema Chodron, har sagt ungefär så här: ”Satsa på att känna känslorna, släpp berättelsen”
Berättelsen är alla ord om ”jag är värdelös, han är en idiot, osv. Det är bara ord, bara berättelser. Låt dem komma och gå, känn känslorna de väcker, men fastna inte i berättelserna. Livet och du själv är större än den här smärtan, hur plågsam den än är just nu.
Styrka och kärlek
Förstår precis vad du menar. Aldrig tidigare har jag känt mig så trasig i själen, somliga dagar gör det fysiskt ont. Idag har varit en sådan dag, jag vaknade inatt och bara grät. Kunde inte somna om, och hela dagen har ångesten över min livssituation varit brutal. Samtidigt är det bara att bita ihop för barnens skull. Jag önskar att jag för en dag kunde placera honom i mina skor så att han får känna vad han orsakat mig.
Du är där jag var i våras! Vi bestämde oss för skilsmässa i aug -18 och gick sen i dvala båda två. I maj gick allt igenom efter två otroligt ångestfulla månader.
Nu är han på semester m barnen och jag är ensam i huset (flyttar om 2,5 veckor efter utköp). Även om det är tungt så mår jag ändå liiiiite bättre.
I mitt fall är det jag som drivit igenom skilsmässan pga hans adhd-beteende. Han har ingen diagnos men han är 100% impulsstyrd. Tog knäcken på mig…
Även om det är han som ångrar sig och vill börja om och jag som säger nej så sörjer jag “det som kunde blivit”. Jag som bara ville ha en kärnfamilj som jag blev snuvad på som liten.
Kan bara råda dig att sova, äta och gå ut i skogen t.ex. så kommer du att må bättre! Ät magnesium om du tål det. Det stillar nervsystemet. Gå till VC och försök få Atarax så du får sova. Laga mat du älskar.
Ta hand om dig själv så kommer du ut hel på andra sidan! Och…GRÅT när sorgen kommer. Jag började storgråta på ICA för en vecka sen när min syster plockade med doftljusen. Där och då sörjde jag “familjelivet” jag aldrig fick.
Här är en till. Känner mig också lurad på mitt liv, han slänger bort allt vi har på, ja jag vet inte ens vad han söker. Har kämpat för oss hela våren men han är inte mottaglig. Inte ens när vi nu bestämt att separera förstår han hur illa han gör mig. Jag kanske ändrar mig när jag flyttat då flyttar jag hem igen säger han. Precis som att vad jag vill och känner inte spelar ngn roll. Hatar den person han blivit, egoistisk och ser bara sig själv i detta, inte ens barnen. Dom vänjer sig säger han. Känner också igen mig i tanken att han kommer att ändra sig och kan inte stänga den dörren hur arg och ledsen jag än är. Att han håller på och uppmuntrar den idén gör det såklart inte lättare. Tänk om alla lämnar fick vara i våra skor en vecka och veta hur det känns.
Har också blivit utsatt för det du går igenom men min räddning har varit mina
skogspromenader i början gick jag varje dag när ångesten blev för stor . Tog även hjälp av psykolog för att få ut allt man har i skallen och inte med någon som känner oss båda utan en neutral person som kan se på det utifrån.
Det är svårt att acceptera men det är först då som resan uppåt kan börja.
Gråt o få ut dig allt du har inom dig, man är inte svag för att man gråter !!
️