Jag har läst en del här och känt igen mig, blivit frustrerad, arg, ledsen och fortsatt tvivla på beslut. Väljer nu att så kortfattat som möjligt skriva min historia.
Jag har varit gift med min man i 23 år och vi har flera barn ihop. I mars 2018 så upptäckte ett av mina barn en sexchatt på min mans dator och berättade för sina syskon. De konfronterar sin pappa och han lovar att berätta för mig om sin lilla “FLING” som han då kallade sin otrohet.
Efter en hotellnatt med sex och mys så säger att han har något han vill berätta. Han har först en lång harang i hur mycket han älskar mig och hur han alltid har avgudat mig. Jag hinner bli livrädd…- Är han sjuk? Ska han dö? Vad sa han berätta? Jag har inte en tanke på att han skulle ha varit otrogen.
Han säger att han haft en pling ett tag med en tjej. De har “bara” skickat flirtiga mess med varandra som innehållit sexuella anspelningar.
- Vem är hon?
Jag får namnet och jag vet precis vem hon är. Ingen jag umgås med idag men mindes att det bara var någon månad sen hon helt plötsligt hörde av sig på sociala medier med ett glatt tillrop. Känner äckel…sätter mig i baksätet så att jag inte slår ihjäl honom på väg till köksleverantören där vi ska beställa kök till vårt nya hus som vi köpte under tiden han har “flingat” runt.
Jag väljer efter stormiga veckor att stanna kvar och nyfiket undersöka vad allt dett handlade om. Jag hade en man som la sig platt och som sa att inget betytt något. Likaså för jag kontaktade henne…hon var ångerfull och sa att inget hänt…förutom att det setts en gång och hånglat. Det blev den historian de bestämde och berättade. De hade haft kontakt i ca. 3 månader. Jag grävde men hittade inget. JO, min dotter hade sett en video när min man runkar ( en egen historia) Vi gick i parterapi och sakta men säkert växte det fram en sårbarhet och närhet som förde oss extremt nära. Fantastisk sex, långa samtal och jag fick uppleva en extrem närvaro från min man som jag längtat efter länge förstod jag då. Vi åkte på egna semestrar och var som tonåringar under året som kom.
I vår parterapi så har jag bett om all sanning och att bara sanningen är viktig. Min man säger att inget mer finns. Han har aldrig tidigare varit otrogen. En gång så visade en kollega lite väl mycket och hade frågat efter en lunch som inte hade med jobb att göra. Min man förstod då och avböjde.( lögn såklart). Jag grävde runt kring denna tjej länge…såg saker på sociala medier från den tiden ( 8 år tidigare) och ser att hon gillat allt hos min man…det var mycket statusuppdateringar hos henne om olycklig kärlek och så vidare. Jag fantiserade om att det handlade om henne som jag kallar SPELET och min man. Min mat röt ifrån ordentligt när jag tog upp det och var tydlig med att inget hänt och att jag måste sluta gräva och misstänka saker.
Jag är på väg hem från en weekend med vänner ett år efter avslöjandet och har då bestämt att ta ett möte med “FLINGET” för att släppa helt och helt gå vidare. Till mina vänner hade jag sagt att nu är jag säker…Nu kör jag fullt ut igen med min man. Kände mig som nyförälskad igen och tacksam för att jag inte hade varit så svart eller vit och gett oss tid till. Gett mig tid.
Då har hon bestämt sig för att vara “Kvinna till kvinna” ärlig. Mycket mer information om deras fling kom fram och hon berättade att hon med all säkerhet vet att hon inte är den första tjej han har varit otrogen med. Jag trodde henne direkt. Kände att hon ville säga som det var.
Jag konfronterar min man och lämnar honom samma dag och drar iväg på en weekend. Ställer kravet att jag innan läggdags ska ha alla lögner om otroheter. Berättar han inte så ska han packa väskan och dra innan jag är hemma.
Den kvällen när jag är ensam på ett hotellrum så dimper ett mail ner som börjar med Älskling! Du är allt för mig och kommer alltid vara. Jag är ledsen för det du nu ska läsa. Men nu kan du lugnt veta att ALLT är framme och jag har aldrig medvetet velat såra dig.
Först otroheten var engångstillfälle när jag är höggravid med sista barnet då han är iväg med kompisar. Andra tillfället är året efter när jag är med alla barnen på vårt landställe och han med kompisar. Båda på fyllan.
Tredje gången är med SPELET, hon som han “avvisade lunch med”. De hade haft flirtiga möten med jobb och sen träffats på jobb i en annan stad och haft sex. Sen hade han sagt till henne att han mått dåligt över det och inte velat mer när hon frågat.
Jag läser och läser och får ångestattack som gör bedövande ont. Det är mitt i natten och jag lyckas sen genomföra min yogahelg chockad.
Min man får flytta ut innan jag kommer hem. Han är bedrövad, Jag är helt förstörd men handlingskraftig och behöver tid. Jag deklarerar reglerna. Jag är singel och du är gift. Jag tar en sommar och startar ett Tinderkonto…testar en del och gör allt jag njuter av. Vänner, båtliv och allt som får mig att bara vara och må så bra jag bara kan. Jag tror inte på att allt står i brevet…Han är helt sjuk tänker jag. Förklaringar som att han alltid har varit rädd att förlora mig. Att han har känt sig känslomässigt underlägsen mig. Att han aldrig har känt att han har förtjänat mig osv…I parterapi så har han accepterat att han har en dålig självkänsla och ett stort bekräftelsebehov…Han har gått i egenterapi i ett år och har även där ljugit och sagt att han tidigare inte varit otrogen.
Under sommaren hör han av sig ofta och skickar bilder på vad han gör och hur han jobbar med sig själv i sin terapi. Han är på landstället med hans föräldrar och han har våra barn mer än mig. Han skriver och skriver kärleksfulla förklaringar och visar empati för min sorg och ilska. Han vill inte veta vad jag gör eller inte gör.
I slutet av Augusti 2019 så träffas vi igen. Det blir passionerat och längtan är så galen hos oss båda. Vi beslutar parterapi igen och nytt försök till att nu vara ärliga och ärligheten är det som kan få oss att släppa det gamla. (Jag kan senare i tråden berätta mer om varför jag valde detta och om de känslor och tankar som då fanns). I terapin bedyrade han om och om igen att nu är allt framme…inget mer finns att berätta om tidigare otroheter. Vi gick igenom dom en efter en och jag fick tid och empati till att bearbeta dom Jag kontaktade “SPELET” som inte ville berätta något för mig. Jag försökte med tricket “Kvinna till kvinna” och att hon som nu är gift och har barn borde förstå att jag vill veta vad som hände för 8 år sen. Hon blockade mig.
Viktig del i lögnerna är att anledningen till att han skickade mailet med informationen om att han haft sex med “SPELET” är att jag sa att jag hade kontaktat henne och att jag nu vet. Hon hade såklart inte sagt något men jag drog en chansning…
Vi flyttar ihop i slutet av Augusti och är på en egen resa i November där jag bestämt mig för att bara njuta och tillåta mig att ta emot all kärlek från min man. Jag frågar på en strand.
- Du…vi har ju sagt att du ska säga till direkt om någon av tjejerna kontaktar dig…så nu undrar jag om du haft kontakt med något av dom?
Min man tittar mig i ögonen och säger - Nej, självklart inte. Jag skulle aldrig kontakta någon och om någon skulle kontakta mig så skulle jag visa det.
Jag tar hans telefon och till SIRI säger jag namnet på “SPELET”. Ett mail från henne dyker upp och lögnen är ett faktum. Tyst blir jag och bara sorgsen. Han börjar med sitt försvar och attack om att hon hört av sig om att jag kontaktat henne osv…
- Självklart förstår jag att hon har kontaktat honom om det…inget konstigt alls…men att han fortfarande efter 1,5 år i terapi inte förstår innebörden av ärlighet var ett faktum.
Jag skaffar mig en lägenhet och flyttar. Förklarar lugnt varför och önskar min man lycka till med att bli ärlig och sann och ta tag i sina grundläggande problem. Jag säger att jag älskar honom men kan inte ha det så här. Jag säger att jag kommer göra allt som får mig att må bra för stunden och hjälpa mig själv att få tillbaka någon värdighet och tro till mig själv. Hur min man väljer att leva får han välja själv. Vill han oss så får han hitta verktyg som övertygar mig om att han menar allvar, att han får mig känna mig som nummer 1 igen och att jag är den som är viktigast för honom. Han undrar om jag menar att det ska vara som i somras…jag lever singel och han gift. Jag sa att det får han själv bestämma. Hans val. Han väljer om han fortsatt vill ljuga.
Jag tar barnen och reser iväg två veckor över nyår och när jag kommer hem så åker jag raka vägen till min lägenhet, 5 min från vårt gemensamma hus. Under dessa 8 månader som nu har gått så har det såklart hänt massor ( detaljer kanske jag kan skriva om i tråden sen…lögner och lögner) Tex så var ett knull med “SPELET” ett förhållande på 1,5 år. Han hade visst haft sex med “Flinget” och hans bedyrande till mig när vi sågs i April att han inte träffat någon annan tjej sen jag flyttade egentligen betydde att han knullat tre (minst) olika tjejer. Helt galna lögner…någon gång hade jag haft sex med honom eftersom jag har valt det…och samma dag är han med någon annan.
Idag tar min man hjälp för sina beroenden. Han har fallit hårt. Han har krupit. Han erkänner sig själv sjuk och har en handlingsplan. Jag är tacksam och glad för det. Jag har inte haft ringar på fingret sen i julas. Han har sin. Jag har träffat en hel del män under denna tid men alltid haft mitt hjärta hos min man. Att han är sjuk är inget snack. Att han nu säger det högt är bra. Att jag går i anhörighetsgrupp är bra. Jag har valt att flytta till huset och om två veckor ska vi ha bestämt om vi ska bo ihop eller om vi ska genomföra skilsmässan fullt ut. 6 månaders betänketid är gjord och det är bara att skicka in att vi nu vill genomföra den. Jag lider av en massa saker. Saknar tillit och trygghet. Samtidigt som jag ser hur han kämpar. Jag känner hans kärlek och vilja att det ska vara vi. Jag ser hur han jobbar med sin självkänsla, gränssättningar och allt annat som står i hans handlingsplan. Hans och min terapeut samarbetar och det finns hopp. Men jag…jag är ibland djupt ner och ibland högt upp. Jag vill leva kärleksfullt och sant. Jag vill ha det bra. Jag kan det själv så småningom men tvivlar starkt på att jag någonsin kommer kunna vara så kär i någon som jag är i min man. Jag vill inte falla på målsnöret. Tänk om han kan tillfriskna och fortsatt vara sådär närvarande och kärleksull som han varit…men samtidig så kommer alla lögner upp, allt sipprande…min vetskap om hur svårt det är attt ändra beteende, bryta mönster. Är det ens möjligt? Vågar jag satsa igen utan att förlora mig själv. Går jag helt emot mina värderingar och min självrespekt? Eller…är jag storsint och tror på min man och hans tillfrisknade och det han har gjort är sjukt och att han inte vill göra sjuka handlingar mot mig eller sig själv.
Han var där han var och sa att han inte kunde se sig i spegeln. Han har ljugit för mig, sina barn, sina vänner och terapeuter för att undanhålla hans ageranden…av skam och förnekelse.
Jag upplever mig i allt rakryggad. Jag är tacksam för hur jag har fått lära känna mig själv, jag är tacksam för vänner som stöttat och jag är tacksam för att jag vågat känna och leva utanför min box.
Kanske ingen orkat läsa hela vägen hit. Jag behövde skriva detta för min egenterapi. Kanke raderar allt snart. Gissar att det är osammanhängande då jag bara skrev och skrev.
Kram
