Att någon förändras så grundar sig med största sannolikhet i berg av skam. Men ändå. Känns så främmande för mig och därför svårt att acceptera. Jag drog i stort sett på dagen allt uppdagades. Haft nollkontakt i den mån det går sedan dess. Inte en enda gång har han ens antytt ett förlåt eller en genuin känsla av något. Detta efter att under våra nästan 5 år aldrig visat den sidan. Han har alltid varit varm och kärleksfull. Vara sorgligt och lite läskigt.
2 gillningar
Länge sedan jag skrev något på min egen tidslinje. Livet har liksom rullat på. Köpte ett fantastiskt litet hus i mars och är nu inflyttad och installerad. Jag borde vara nöjd. Nöjd att jag blev av med någon som uppenbarligen svek och bedrog mig. Glad över att jag kunde gå vidare med livet. Jag har ett bra jobb, duktig på att reda mig själv och bor fantastiskt. Jag har vänner som jag älskar och en familj som alltid backar upp. Men… För det finns ett men… Jag känner mig så fatalt ensam. Jag läser alla era historier om sveken, de dysfunktionella relationerna, lögnerna, bråken osv och känner så med er. Men jag är också avundsjuk. Jag är avundsjuk på er alla som har barn.
Innan vi gick isär så pratade vi om att skaffa barn. Han hade ju en dotter på 15 medan jag inte har några barn. Initialt ville X:et inte ha fler barn och jag var “fine” med det. Men när vi började diskutera det vacklade han och plötsligt så var det inte otänkbart längre. Snarare tänkbart. Vi pratade om det så sent som en vecka innan jag blev uppringd av den där mannen som berättade att min sambo hade en relation med en annan kvinna. Eftersom vi diskuterade detta ganska intensivt våren innan helvetet bröt ut så blev alla tankar om barn så mycket verkligare. Sedan från en dag till en annan så var jag plötsligt ensam. Ingen sambo och ingen bonusdotter. Ingenting.
Det gör ont. Ont att veta att jag inte kommer att bli mamma (nyss fyllda 42). Ont att fått erfara hur bräckligt allt är. Människor runt om mig säger att jag säkert kommer att stadga mig framöver och att det kommer finnas barn i mitt liv och dom har säkert rätt. Men jag vet nu att det kan ryckas från mig lika snabbt som det kom. Smärtan i den vetskapen är svår att förklara.
Jag avundas er som har barn. Det är en avund som inte är elak och missunnsam. Det är en avund som bygger på att jag ser hur stor skillnad barn gör. Jag önskar att jag också fick uppleva det.
2 gillningar
Alltså det är väl inte försent än även om du fyllt 42. Fast man ska ju orka också.
Hoppas du får barn omkring dig på något sätt, man vet inget om framtiden.
Ja @Brister det är bistra lärdomar för oss som blir svikna. Jättejobbigt! Att tro att man lever tryggt i kärlek bara för att få veta att den tryggheten (och kärleken) har stulits av någon annan. I samarbete med den en älskar och trodde att en älskades av, dessutom. Jag tror aldrig jag kommer kunna förlåta det! Men det ska inte få förstöra mitt liv!
Måste ju hålla med de kloka i din omgivning som säger till dig att kärleken kommer att komma till dig. Du är inte för gammal för att få barn bara för att “alla andra” fått sina barn några år tidigare i livet. “Alla andra” lever inte ditt liv.
Usch… Sitter och läser din historia och känner någonstans igen mig så väl även fast min inte riktigt är klar.
Vet att jag kommer att komma igenom den, men tårarna kommer och känner såret jag har i bröstet kommer ta lång tid att läka.
Så glad för din skull att du verkar trivas i ditt lilla hus. Håll i det och fokusera på dom bra bitarna.
Det er ikke for sent for deg. Hva med å skaffe deg barn uten partner? Har du undersøkt det? Mange kvinner velger å få barn alene. Kan det være noe for deg?
Kändes så sorgligt att läsa dina rader och jag berördes oväntat mycket. Kanske är det inte avund du mest känner, utan mer sorg över det barn du inte har och inte tror dig kunna få? Ofrivillig barnlöshet kan vara en kris att hantera i sig ovanpå ett sprucket förhållande och risken för depression ökar säkert. Har du någon som stödjer dig, utan att du enbart får positiva kommentarer om att du säkert får barn (något som du idag själv inte riktigt tror kommer ske)?
Tack för er respons. Vad gäller ålder så vet jag att många får barn efter 42. Är ganska rationell av mig så inser att det ligger en inbyggd problematik i att jag är ensam i dagsläget och inte har några som helst planer på att göra något förhastat på relationsfronten för att få ett efterlängtat barn. Har fått förslaget på att bli mamma själv men för mig är det hela kittet som lockar. Familjen, det gemensamma, ett barn sprunget ur något äkta mellan två personer.
@Stillstanding - Ja det är en sorg. Men det är en sorg jag kan hantera. Känner mig inte deprimerad på det sättet men ibland blir verkligheten påtaglig.
Nu i tider av Corona och när man följer det här forumet så reflekterar jag ofta över hur lyckligt lottade dom som har barn är. Det finns något ovillkorligt i kärleken mellan barn och förälder som gör båda individerna både starkare och svagare i en mäktig form av symbios. Den känslan hade jag önskat.
Dessutom är jag övertygad om att jag hade blivit en grym morsa 
6 gillningar
Det är länge sen jag skrivit här, men läser fortfarande ibland och ditt inlägg Brister berör mig. Jag känner igen mig i de känslor du beskriver. Jag är inte heller precis som du missunnsam för alla som har förmånen att ha barn men känner en oerhörd saknad själv. Har accepterat att jag inte blev mamma, däremot märker jag att jag tänker betydligt mera på det nu i Corona tider.
Jag förlorade också en familj, en bonusfamilj som hade blivit min familj. Det gör fortfarande ont.
2 gillningar
”Den sorgen har jag nu lärt mig att leva med. Självklart har jag tillbringat många timmar med att bearbeta och acceptera att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva den villkorslösa kärleken en förälder får av sitt barn. Visst har jag upplevt djup kärlek till andras barn, men inget barn kommer att älska mig som sin mamma. Jag tror att jag hade gillat att vara mamma väldigt mycket, och jag tror även att jag skulle ha klarat av det ganska bra. Att jag inte fick denna möjlighet är en stor sorg. Ändå går det att hitta till en känsla av helhet, en känsla av mening. Vad vissa än anser vill jag poängtera att jag inte är mindre kvinna för att jag inte fick uppleva detta.
Tyvärr har jag många gånger mött kvinnor som rakt ut sagt att det är först när man blir mamma som man verkligen förstår meningen med livet och blir hel som människa. Det här stämmer absolut inte. Man kan vara hel utan barn, man kan förstå hur det är att älska någonting mer än sig själv och man kan absolut känna mening med livet även om man aldrig fick bli biologisk förälder.
Sorg är inte ett problem som ska lösas, sorg sköljer över oss i vågor. Ibland handlar det om att orka ta itu med den, ibland att vila, ibland att be om hjälp. Framförallt handlar det om acceptans och att hitta annat som känns viktigt och meningsfullt. För att enklare kunna göra det har man nytta av att känna sig älskad precis som den man är”
Saxat ur ”Sårbar och superstark” av Mia Törnblom
Sårbarhet handlar bland annat om att ha förmågan att visa upp det svåra. Ovanstående citat är en del av min sårbarhet.
2 gillningar
Länge sedan sist. Jag mår efter omständigheterna bra. Men fy så långsamt livet är just nu.
Det spår och frågor som sitter kvar efter separationen är egentligen två . Det ena är: varför lät han mig inte gå när han visste att jag ville ha barn och vi pratade mycket om det och om vi skulle satsa? Detta trots att han ändå hade någon annan vid sidan av säkerligen större delen av vår tid tillsammans. Han berövade mig det. Möjligheten att bli mamma…
Det andra är inte så mycket en fråga utan en känsla som inte vill försvinna och det är förnedringen att ha blivit sidesteppad av ett vrak. Ursäkta språket… Men den nya är verkligen det. Jösses säger jag bara… Har förvisso haft nollkontakt i stort sett hela tiden sedan jag fick reda på allt men får någon uppdatering då och då. På vilket sätt är detta liv bättre än det vi hade? Jag förstår inte och det är det som gör det så förnedrande och otroligt självförtroendesänkande.
Ja ja. Kort om mina kvarvarande hjärnspöken så här 1,5 år senare.
1 gillning
Hoppas att jag inte trampar i något klaver nu… har du aldrig funderat på att skaffa barn på egen hand… genom insemination? Jag har ett par väninnor som gjort detta (i Danmark).
1 gillning
Håller med Lisa0987 i alla stycken… gör ALLT du kan för att bli mamma på egen hand, innan det är för sent 
1 gillning
Kan vara ett betydligt bättre alternativ än att bilda familj med någon man som man måste ha en livslång relation till 
1 gillning
Jag fyller 43 strax och känner nog att jag inte vill genomgå det ensam. Jag har funderat absolut men nog landat i att livet kan bli bra ändå 
Men såklart spökar det faktum att det kanske hade känts annorlunda om jag stått i denna sits för typ 5 år sedan eller så.
1 gillning
Livet kan givetvis bli bra ändå. Lyssnade av dig, trodde jag, och speglade något trodde jag. 
1 gillning
17 januari 2021. Ganska bra precis 1,5 år sedan… Jag mår relativt bra men oj vad jag saknar någon att vandra genom livet med. Kraschen har satt djupa spår i självförtroendet när det kommer till relationer och fram för allt mitt utseende. ”Skulle jag duga? ”Har ju uppenbarligen inte hänt på 42 år”. Jag vet mycket väl att känslorna och det resonemanget är irrationellt. Jag vet rent logiskt att det är trams att resonera så. Men min känsla säger annorlunda.
Just känslan att duga rent ”exteriört” är fasen inte helt enkelt att träna upp sig på. Om man är mindre bra på att göra så kan man ju alltid öva. Men man ser ju liksom ut som man gör vilket gör det lite svårare att göra något åt känslan. Man behöver nästan bekräftelse för att vända den på något vis.
Hur gör ni för att bygga självförtroende i utseende?
Jag gick till frisören och bad om en drastiskt förändring. Kapade av håret 45 cm eller något sådant. Det är ett år sedan. Är inne på en ny super kort frisyr. Det ger ett lite boost att göra så stora förändringar. Jag har shoppat kläder. Och jag har lärt mig att ta emot komplimanger. För jisses vad mina kollegor har öst såna över mig nu under min förvandling. De vet inte vad jag har gått genom så de ser bara min förvandling. Och mitt ego får sig en kick och det behövdes!
3 gillningar
Jag har aldrig sett något speciell ut. Sminkar mig inte, överviktig och med gott om bristningar. Ändå är det inte varit något problem för mig, jag får de jag vill ha ändå. Men det kanske beror på vem man vill ha. Är det viktigt att min partner är snygg? Ja då är väl följden den att man måste tycka att en själv är snygg. Om det är andra saker som är viktigast hos mig så har det en spegelbild hos den andre, annars blir det inget.
Ställ inte högre krav på dig själv än de du vill dejta!
2 gillningar
Tack. Det försöker jag att inte göra. Men som sagt. Självförtroendet har fått sig en rejäl törn så den lilla detaljen gör det så svårt att ”lysa” antar jag.
1 gillning