Lite grand av samma anledning som du känner jag att jag aldrig kan acceptera exets nya. Jag har visserligen inte umgåtts med henne men jag ”lånade ut” mitt ex till henne flera gånger för att hjälpa henne. Hon är en arbetskompis till exet som plötsligt stod ensam med ett hus med renoveringsbehov. Mitt ex är rätt så händig och fd elektriker så jag föreslog att han skulle hjälpa henne med elen. Det var en hel del kvällar och helger han tillbringade där. Jag såg det som en självklarhet att hjälpa en jobbarkompis i nöd. Och när hon mådde dåligt som nyskild och behövde prata så tyckte jag det var helt ok att exet pratade med henne. Jag sa till och med till honom att vara lite extra schysst mot henne. När han sen började gå på aw och stanna kvar flera timmar efter arbetets slut för att fika med arbetskompisar förutsatte jag att dom var flera. Nu med facit i hand fattar jag att arbetskompisar var i singular form och en viss kvinna.
Egentligen vet jag att man inte kan stjäla någon som inte vill bli stulen. Den stora skitstövlen är förstås exet. Men det känns extra bittert att hon som själv blivit lämnad tog lånet av exet till helt andra nivåer. Jag kunde inte ens föreställa mej att en vän skulle ens komma på tanken att inleda något med någon som var gift sen 25 år tillbaka. Antagligen för att jag själv aldrig skulle göra det. I min värd backar man om man börjar få känslor för en gift man. Hon gjorde tvärt om. Peppade honom tydligen att gå trots att exet var osäker och det var tydligen hon som tog dom första initiativen. Jag kommer aldrig förlåta någon av dom och aldrig beblanda mej med henne. Hade hon blivit tillsammans med exet nu hade jag sett henne annorlunda.