Har hon några som helst begrepp hur du känner o resonerar?
Har du varit i kontakt med exet till honom, hur hon resonerar om barnen, dina barn deras barn, att dom ska vara tillsammans, vad känner hon? (menar absolut inte att ni ska ha nåt ihop)
Åter en liten fundering, vet ditt ex om hur er dotter reagerade när du skulle lämna tillbaks hunden?
Tycker det borde ha vart en väckarklocka om vad som hon var på väga att ställa till med.
Antar att barnen kommer att bli medvetna om hur allt hände, vem som bär ansvaret för deras mående…
Återigen, håller mina tummar att allt ska bli bra på det ena eller andra sättet
Usch va jobbigt känner detsamma efter drygt ett år
Just sättet att bli lämnad med otrohet och svek är kränkande.Jag har Tack o lov vuxna barn men känns jobbigt ändå när någon av dom åker dit och hälsar på.Sedan har exet “skitat” ner äktenskapet med det här sveket han tyckte vi skulle minnas dom fina åren!!!.Men jag tyckte att vi hade det bra och nu med vuxna barn så skulle vi kunna göra mer saker tillsammans.
Jag känner så väl igen dina tankar. Också jag vacklar i frågan om jag skulle ta honom tillbaka. Jag fick honom inte att förstå hur otroligt mycket han betydde och det gör så ont. Det känns som om jag lever i straffet för det varje dag. Så mycket var bra och det som inte fungerade hade kunnat repareras. För ett par månader sedan hade jag lite tillfällig kontakt med honom och han skrev att han hade kommit till insikt om hur mycket hans handlande förstört. Det tog ungefär två år för honom att förstå det. Men han fortsätter att visa att han inte är förmögen att ta konsekvenserna av det och försöka få till en normaliserad respektfull kontakt. Vi kommer ju alltid att ha barn gemensamt och vänner att förhålla oss till och jag orkar inte hålla på att navigera mellan alla förväntningar och frågor inför födelsedagar och högtider där vi båda förväntas medverka. Tänk om han bara tog kontakt och ville försöka hitta någon lösning som passar oss båda? Jag har tänkt mycket på mina föräldrar också. De säger inte så mycket, men de känner sig också svikna såklart. Min pappa har inte klarat av att ens komma på ett barnbarns födelsedag. Min man var en djupt älskad familjemedlem som bara försvann. Tänk om han bara hade hört av sig till dem en enda gång och försökt förklara något. Men icke. Kanske om ytterligare två år?
Känner igen mig så väl i det du skriver. Kampen för att få den andre att förstå att vi var värda att satsa på (och inte alltid på smartaste sättet). Att ge upp. Hopplösheten. Saknaden av det och den som var, och vad vi hade kunnat bli. Känslan av att vara otillräcklig förälder. Och så funderingen om hur skulle jag göra nu, just idag? Skulle jag ta tillbaka honom?
Jag har många gånger tänkt på svaret på den frågan som en slags måttstock för hur långt jag kommit i processen. Att målet skulle vara att jag inte vill ha tillbaka honom. Men det kanske inte är så enkelt? Kanske är det möjligt att gå vidare även om jag svarar ja, så länge det inte är något jag hoppas och hänger upp mitt liv på.
Jag har inte läst hela din tråd ännu, ska göra det senare. Men det känns som om våra historier är ganska lika.
Det var när jag och mitt x köpt den efterlängtade gården och flyttat dit som det verkligen började krakelera. För då visade det sig att vi inte hade tänkt oss livet på samma sätt på gården. Vi hade olika prioriteringar om vad som var viktigast. Och den gemensamma drömmen som jag använt för att skyla över de problem vi hade i förhållandet - den fanns ju inte längre! Men problemen fanns kvar. Det tog 2,5 år för oss från inflytt till separation. Vi hade varit nära flera gånger på vägen men försökt igen.
Egentligen försökte vi alldeles för länge, det är det enda jag ångrar, att vi inte separerade för länge sedan. Nu tror jag att han känner samma sak.
Det finns en tråd här på forumet som heter Mitt liv som levande död. Känner mig lite så nu, sakta men säkert tappar jag intresset för saker som tidigare gav mig glädje - sakta tappar jag intresset för andra människor. Det har gått typ 19 månader nu och det enda jag vill är att vara med min familj - de är det enda som är viktigt i livet. Jobb och ytliga vänner är ju helt oväsentligt i det stora hela. Ett sms från X med bild på barnen kan jag leva flera timmar på.
Jag känner mig väldigt ensam, men vill samtidigt inte träffa någon. Jag känner mig ensam när jag är själv och jag känner mig ensam när jag har barnen. Jag känner också skuld gentemot barnen, för att de ska behöva ha det så här. Att vi inte kunde ge våra barn de bästa förutsättningarna under de viktiga första 18 åren. OK, har tagit mig igenom en vidrig ensam julhelg, nu barn några dagar och sedan en ensam nyårshelg.
Den här tiden på året och de här familjehelgerna tar kål på den som ofrivilligt blivit berövad och saknar ihjäl sig efter sin familj
Kämpa på Johan - en dag i taget
Redan om ett par veckor är det mitten på januari och det brukar för många av oss göra det lite lättare att se framåt och sedan det bästa i kråksången…det blir lite tid för återhämtning, för det är läääänge till nästa familjestorhelg infaller
Känner samma Johan. Jag hämtade barnen tidigare idag och vi fick än en gång tvinga in dottern i bilbarnstolen skrikandes “mamma mamma”. Hon är 2 år för guds skull. Jag tittade på x och hon tittade tillbaka och sa hej då. Jag vände blicken och satte mig i bilen och grät hela vägen hem.
Ja du bra fråga Johan. Hon stänger väl av. Hon Har tagit detta beslut utan att tänkt igenom konsekvenserna och om jag känner henne rätt så skulle hon aldrig backa från det. Förstår faktiskt inte. Mitt hjärta har gått sönder så många ggr att jag tror aldrig den kan lappas ihop igen …
Här är en till som känner skuld till sitt barn. Min fina son som innan exet släppte bomben var trygg, glad och supersocial med massor av kompisar vill numera helst vara själv.
En vända till kanske?
Ibland kommer saker man tror att man är färdig med ifatt en.
Så är det för mej iaf
Kommer troligen att gå i terapi i resten av mitt liv
️
