@Johan40 - det där med grundtryggheten är det som är värst.
Jag kommer aldrig att förstå hur man kan gå vidare o leva lycklig men vetskapen om vad man gjort - hur man så fullkomligt krossat en annan människa.
Det är ju inte jag som gjort det så det behöver jag iofs inte fundera på.
Men det gör jag.
4 gillningar
Raderat
6 gillningar
@Johan40 -
Copy paste - det kunde varit jag som skrivit detta om man bytt ut hon mot han.
Jag tror att människor reagerar ganska lika. Jag har som du sagt o gjort saker jag verkligen inte är stolt över. Men jag förstår varför.
Det hon har utsatt dig för är ett av de största trauman människor går igenom under ett liv. Du har lämnats av den du trodde hade valt att finnas vid din sida i nöd och lust. Det skedde dessutom via otrohet. Personer som är otrogna har tyvärr mycket svårt att förstå vilket smärtsamt sår en otrohet skapar i en annan människa, de brukar förstå det först om de själva utsätts senare i livet. Du har förlorat halva tiden med dina barn och är tvungen att helt omskapa din tillvaro med sämre ekonomi, inget hus, i gen hund osv. Allt detta måste du ta på grund av hennes val, du hade ingen möjlighet att påverka det valet.
Att i det läget vara elak i ord, arg, krångla med barnen eller annat är helt rimligt i förhållande till vad du utsatts för. Det får man bara ta om man är den som lämnar. På lång sikt, när era barn är stora, kommer ni förmodligen ha en ok relation. Men hon kan helt enkelt inte kräva att du behandlar henne väl när det gått så här kort tid. Det hon drabbas av är ju bara en liten bråkdel av vad som drabbat dig, eftersom hon är den som har fått välja, och som dessutom säkrat upp med en ny kärlek redan innan hon tog steget.
Jag har behandlat de män som lämnat mig väl, de har fått det väldigt enkelt. Men det handlar mest om att min förtvivlan vände sig inåt, jag blev introvert och uppgiven i min sorg och i mitt lidande. Det är som sagt inget man kan kräva när man lämnar någon via otrohet och lögner, man har förbrukat den rätten. Sen är det upp till dig när du känner att du kan släppa taget och sluta “bråka”. Det kommer att komma när du har bearbetat det som hände mer och kanske också börjat få det lite bättre i ditt liv. Tyvärr tror jag att den som lämnar har en helt annan verklighetsuppfattning, ofta styrkt av den nya kärleken. Man ser helt enkelt inte vilja enorma konsekvenser ens eget svek har för den svikna. man måste inte stanna kvar i ett äktenskap, men om man väljer att gå, och adderar otrohet, då får man finna sig i att vara den som får ta emot ilska, anklagelser och dåligt beteende länge, och helt enkelt stå pall för det.
6 gillningar
Vet ditt ex om att du skriver här menar du?
Raderat
@Honungspaj - som alltid väldigt tänkvärt det du skriver. Jag tror verkligen inte de som är ljuger o är otrogna förstår vilken livslång skada de gör. De är nog inte förmögna till det. Hoppas jag i alla fall för annars är det ännu värre.
När jag plötsligt förstod att min man hade en annan, men vägrade berätta särskilt mycket mer, gjorde även jag saker som han inte kan bortse från. Jag kollade hans mejl - datorn stod helt öppen - och såg till att få tag på samtalslistor för hans telefon. Det senare har han ringt upp och skällt ut en stackars handläggare på Telia för. Inte någon gång under våra 25 år tillsammans var jag ens i närheten av att göra något liknande. Det spelar ingen roll för honom, han har inte förlåtit mig för vad jag gjorde när jag var helt chockad och tillintetgjord. Ända in till vår sista dag tillsammans var jag fullständigt och oändligt naivt trygg i förvissningen om att han aldrig, aldrig skulle ljuga och bedra mig. Jag är inte stolt över vad jag gjorde. Men om man lägger hans fulspel i en vågskål och mitt i den andra, så vet i alla fall jag vilket som är värst. Att han inte förlåtit mig kan bero på att han inte inser hur skadad jag blev. Insåg han det fullt ut, skulle han vara tvungen att på allvar ifrågasätta sitt eget svek och det sitter väldigt långt inne.
3 gillningar
Just det här menar jag är “personlighetstypen” som bara gör/ser saker utifrån det egna perspektivet och för egen vinning. Hon vägrar se det ur ditt perspektiv och att dina reaktioner på vad hon utsatt dig för är normala. Hon förskjuter skulden till dig och går inte in i sig själv och tänker över sin egen del, vilket jag är övertygad om behöver ske för att en kommunikation ska kunna uppstå på lika villkor. De som svikit behöver kunna se sitt svek och acceptera att de gjort det och ta emot den sorgereaktion som naturligtvis kommer som en brev på posten från den utsatta.
5 gillningar
Raderat
2 gillningar
Raderat
2 gillningar
Nu har min fru inte flyttat ut än utan det är 3,5 veckor kvar. Men när jag är själv får jag flashbacks från händelser när jag känner vissa dofter, hör vissa ord, känner vissa smaker som man direkt dras tillbaka till lyckliga stunder.
Det är då man först börjar le åt minnet men när verkligheten kommer ikapp vilket den gör med en brutal hastighet blir man paralyserad, trycket över bröstet och tårarna som börjar komma.
Fan ibland hatar jag minnen.
1 gillning
Raderat
Har barnen blivit inblandande?!
Är själv helt knäckt. Jag och sambon flyttade isär för ca 1 år sedan. Vi har ungåtts mycket, var bla med till mina före detta ”svärföräldrar”. på midsommar. Jag har hoppats att det ska lösa sig. I början av augusti var sista gången jag hälsade på exet. Då bjöd hon på middag. Vi hade börjat sammarbeta som vi aldrig gjort förr.
I slutet av august kom beskedet, hon har börjat träffa en ny.
Den stora chocken var att det var en granne till mig (vårat före detta gemensamma hus), en ”kompis” som jag har tillbringat lite tid med under sommaren. Var även över hos oss nån gång när vi bodde ihop.
Jag visste inte om jag skulle skratta, gråta eller bli förbannad. Jag skrattade mest till att börja med, för jag tyckte det var så sjukt. Det fanns inget i min fantasi som gjorde att jag kunde se de ihop.
Jag tänkte jag skiter i det jag håller huvudet högt och fortsätter bemöta henne med respekt.
För några veckor sen ville dottern komma hit på ”mammas” helg. Jag frågade om exet oxå ville ha mat. Det ville hon.
Jag var glad och åkte och hämtade dottern. Det första hon berättar är att hon har träffat mammas pojkvän. Jag kände kårarna på ryggen. Tänkte ställa in middagen, men ville inte sjunka så lågt.
Middagen flöt på bra. Vi hade det jätte trevligt, men inte ett ord om att dottern och den nye har möts. Blanda in barnet efter 2 månader?! Vad ska dottern tycka när hon förstår att mammas nya är en granne till pappa.
Det sjuka är att jag och exet har så mycket olöst kvar, vi har nycklar till varandras boenden, hon står forfarande på larmet på huset, hon har fulla vinden med saker.
Jag vet inte hur jag ska bete mig. Bli stenhård, eller mjäka med. Exet kan ena dagen vara jätte engagead och trevlig gällande en grej, dagen efter bryr hon sig inte.
Några dagar innan dotterns skolkort skickade hon mig en film med tips på frisyrer och önskade mig ”lycka till” och en gapskrattande gubbe. Är det normalt att en mamma (som dessutom är frisör) har roligt åt att inte få göra i ordning sin dotter i håret innför hennes skolfotografering?!
Hon vägrar att se mig med nya ögon, däremot är hon noga att påpeka att jag minsann inte har ändrats, när hon inte får som hon har tänkt sig.
Tro mig jag har ändrat mig, men hon vill inte ta in det, hon vill inte ens lyssna på det jag har att säga. Hon är livrädd att se det med nya ögon så hon börjar vackla i sitt beslut. Hon har unde hela året haft ”sidoprojekt” att fokusera på. Löpning, gym, dieter och alla ofta med ett slutdatum. Så hon har något att fokusera på. Kommer någonsin tiden ikapp en människa som inte kan stanna upp för en minut?!
Är så trött på detta…
Raderat
Raderat
Raderat
1 gillning
Snart har det gått ett och ett halvt år sedan mitt liv vändes upp och ner totalt. Från harmoni och lycka till chock, genom otrygghet till reaktion med svartsjuka, ilska och skuldbeläggande. Sedan ett års kämpande för att få henne att förstå, att vi hade chansen att skapa något nytt och bättre tillsammans - hon och jag och våra underbara barn. Som jag kämpade - med facit i handen oftast inte på det bästa och smartaste sättet. Till slut gav jag upp, orkade inte kämpa ensam längre - jag var för trött helt enkelt.
Mitt gamla liv som jag älskade är borta nu och jag börjar tvivla på att jag kommer komma dit igen. Tidigare kände jag mig väldigt målinriktad - nu känner jag mest bara hopplöshet. En dag till har gått - check! Jag saknar vår familj så mycket, att dela barnen med henne. Jag saknar oss. Jag saknar henne min partner och bästa vän - så som hon en gång var. Rolig, snygg och så jävla duktig - har alltid varit så stolt över henne och lycklig för att hon valde mig, men jag sa det nog inte ofta nog. Jag förstår det nu och det gör ont.
Känner mig så otillräcklig för mina barn. Att behöva hämta dem sist av alla. Att de bollas mellan oss som tennisbollar. Det må vara materiella saker men det är tungt att bo så trångt med dem, att inte kunna göra saker med dem för att man inte har råd - att vända på varje krona. Jag vet att allt inte kostar pengar bla bla, men vissa saker gör det.
En vän här på forumet frågade mig om jag skulle ta tillbaka henne om hon frågade. Har länge känt: “Absolut inte!”. Men när jag verkligen tänker efter - så är jag inte lika säker längre. Vi hade det faktiskt ganska bra, visst fanns det några dåliga mönster - men inget som inte skulle gå att fixa med gemensamt arbete. Det skulle kräva mycket jobb och det kommer ändå inte hända - så varför funderar jag på det? Kanske för att livet som det är nu, inte är mycket till liv. Jag är 41 och längtar efter pension - det kan inte vara normalt.
11 gillningar