Livsdrömmen som blev en mardröm

Måste bara börja med att skriva, @Johan40, att det känns lite som att ha fått svarsbrev från en kändis när du hade tid att svara :smiley: Din tråd var en av de första jag hittade här på forumet, och jag gillar din ton och innehållet i det du skriver.

Att jag skrev till dig handlade ju mest om barnen, du skrev något om plågan när en 4-åring uttrycker allt som inte känns bra med en skilsmässa. Jag mindes hur mycket allt det här med barnen smärtat mig under åren, men insåg också att jag nu faktiskt sitter med ett mycket mer positivt facit när det gäller dem och deras barndom, samt mitt liv med dem, än vad jag trodde jag skulle få. Så det var mest det jag ville förmedla. Sen är det ju självklart mycket bättre för barn om deras föräldrar vill leva ihop och de kan slippa allt det här, men det är ju liksom inte ett val för dig och mig.

Sen när det gäller otrohet, svek och nya partners. Där har jag egentligen inget klokt alls att säga, kämpar mycket med min egen sorg och smärta kring allt detta själv. Jag kan inte se att jag skrev någonstans att ditt ex är ursäktad sitt beteende pga förälskelse. Det jag menade var återigen mest kopplat till barnen - även en svekfull partner KAN vara en bra förälder. Många inlägg här på forumet vittnar om motsatsen, jag är medveten om det.

För min egen helt personliga del har jag kommit dithän att jag accepterar att ingen av de män jag velat dela mitt liv med kände samma starka självklarhet i att fortsätta leva med mig när de mötte sina egna inre svårigheter. Vägen ut för en av dem, min första man, var otrohet. Jag är inte längre så säker på att det finns något riktigt bra sätt att lämna någon på, även om otrohet och lögner definitivt inte är att rekommendera. Andra gången blev jag lämnad för alkohol och ångest och tredje gången blev jag lämnad för att mannen inte var redo att ta steget fullt ut in i ett nytt seriöst förhållande. Den tredje gången smärtade mig minst lika mycket som otroheten och lögnerna. Dessutom ser jag det som att otrohet och lögner förutsätter varandra. Att min man ljög för mig ett tag innan allt kom fram ser jag som baksidan av samma otrohetsmynt, så för mig personligen är den ena sidan inte svårare (eller enklare) att acceptera än den andra. De två män som är pappor till mina tre barn har dock faktiskt varit bra pappor trots allt detta, och trots att de aldrig fullt ut förstått eller erkänt vad de åsamkat mig. Det är inte lätt att erkänna detta, för det skulle nästan kännas skönt att få beskriva dem som opålitliga i sin föräldraroll också, inte bara mot mig.

Men, som sagt, det jag skriver gäller för mig. Dina känslor är dina, och jag känner inte ditt ex. Om du inte kan lita på henne som förälder förrän hon fullt ut förstått vad hon gjort så kan du inte det.

Jag är, och kommer alltid att vara, annorlunda på grund av det som hänt mig än om jag fått leva kvar i ett äktenskap som mina vänner och fått ha kvar den lyckliga omedvetenheten om hur riktigt djup sor, maktlöshet och självtvivel känns. Det har tagit mig väldigt lång tid att acceptera. Ekonomiskt påverkas ju livet också som du beskriver. Häromdagen åkte jag förbi ett vackert hus vid havet, och tanken slog mig; det hade kunnat vara mitt om jag hade levt med någon att samarbeta med över åren istället för män som slagit sönder fundamentet vi börjat bygga så att jag fått börja om själv gång på gång. Jag bor i ett fint litet hus ändå, så jag klagar inte. Men du förstår vad jag menar. Allt hade faktiskt kunnat vara väldigt mycket bättre tillsammans med den där personen som velat stanna.

Men nu, när livet väl har blivit så här, känner jag mig intresserad av att hitta ett sätt att vara på som känns så sant som möjligt för mig själv. Och då har jag märkt att vissa känslor inte riktigt får plats inom mig längre, som ilska eller irritation eller behov av upprättelse eller djupt menade ursäkter. Det är som om några lager av fjäll faller av, och det känns skönt. Det är antagligen tiden som hjälper till. Sorg finns fortfarande kvar, rädsla och ensamhet också. Men jag låter dem finnas. Och det är skönt att läsa här på forumet och möta andra som också är tilltufsade men som kämpar och som alla känns uppriktiga. Den här typen av samtal har jag sällan med andra, bara med några få nära vänner.

4 gillningar

Raderat

6 gillningar

Raderat

5 gillningar

Det är nog det enda vi kan hjälpa varandra med, frön. Sen måste de gro och växa av sig själva. Tiden gör själva arbetet. Men vi behöver ju lite hopp under tiden vi lider som mest. Och stöd av andra som vet hur dét känns. Igår kom jag på mig själv med att googla på hur man hanterar ensamhet tills jag insåg att det är ju vad jag själv gör varje dag. Och närmast är en mästare på. Ändå, så behov av tröst och stöd…

4 gillningar

Raderat

15 gillningar

Det låter sorgligt men ändå som en befrielse, precis som du skriver. Jag hade så gärna velat vara där. Min fd man håller sig undan och jag har inte sett honom sedan december och innan dess var det ett år sedan vi sågs. Jag tror det förlänger min process. Jag ser lite bilder på sociala media och - förutom under en period när han hade en riktigt ful och missklädsam mustasch :slight_smile: - ser han fortfarande ut som min älskade livskamrat. Kärleken behöver underhållas, men också att behöva möta den som inte längre älskar gör förmodligen alltsammans lite verkligare och får det nya livet att bli stadigare snabbare.

Det är lätt att göra sig en idealbild på avstånd och inbilla sig att den man älskade så mycket finns kvar någonstans. Förnuftsmässigt kan jag förstå att det inte är så. Han kanske inte ens var den person jag trodde när vi levde tillsammans. I efterhand är det mycket som pekar på det. Men ändå. Längst inne i hjärtat finns bilden av honom kvar. På senare tid har jag försökt få till åtminstone ett avslutande samtal. Han skriver att han också vill det, men i handling fortsätter han att hålla sig undan. Tänk att någon man levde helt intill i 25 år bara kan försvinna sådär.

Jag hoppas dina sår läks på allvar och att ditt liv blir helt igen, även om det inte blev så som du hade tänkt. <3

3 gillningar

Ja @Lova det är extremt sorgligt. Jag tror aldrig jag kommer älska någon som jag älskade henne. Hon är mina barns mamma och vi har upplevt saker som jag inte kommer uppleva med någon annan. Kommer aldrig bli så djupt, öppet och från min sida ärligt igen. Men det kan nog bli hyfsat bra ändå.

3 gillningar

Så intressant det du skriver i slutet här @Johan40 . Om att [quote=“Johan40, post:450, topic:4216”]
Kommer aldrig bli så djupt, öppet och från min sida ärligt igen. Men det kan nog bli hyfsat bra ändå.
[/quote]

Det här är väldigt skrämmande för mig när jag tänker på den lilla möjligheten som ändå finns att möta en man en gång till i livet För jag vill inte träffa någon som medvetet eller omedvetet har “lovat bort” sitt innersta till sitt ex och som vill ha en ytligare, mindre djup och öppen relation med mig, mer “praktisk” eller mest baserad på lite sex och sällskap. Tvärtom vill jag möta någon som, antagligen delvis påmgrund av lärdomar efter sin skilsmässa, känner ett starkt behov av att just ha djup och öppenhet i livets nästa, förhoppningsvis sista, relation. Tror du att många skilda män känner som du och är det i så fall något ni är tydliga med i nya relationer? Eller tror du att det är en sorgefas och att du (och andra) tänker om om och när ni vågar lita på någon igen?

5 gillningar

Nu är ju jag varken man eller heter Johan, så därför blir det kanske fel att jag svarar @Honungspaj , men det du skrev berörde mig…

Nej, jag tror inte att alla män känner att de bara kunnat hänge sig i kärlek fullt ut till en person i livet. Och givetvis finns det män som känner just så. Liksom det finns motsvarighet i kvinnor åt båda håll.

Jag har träffat både kvinnor och män som gått vidare på olika sätt. Från ett livs kärlek, som visade sig kunna möta en ny livs kärlek. Eller som aldrig möter den igen. Vad är ens livs kärlek? Är det bara vissa upplevelser i livet tillsammans som räknas som livsavgörande och speciella?

Och så har jag mött många som träffat fel, men som ändå delat livsavgörande händelser med denna person. Jag räknar mig till en av dem. Som fick uppleva det fantastiska i att bli och vara förälder, så unikt. Som bara jag och mitt ex har upplevt ihop. Det kommer jag aldrig få uppleva tillsammans med en mer rätt person, det vet jag ju! Jag vill aldrig vara utan den tiden! Men jag skulle aldrig välja att göra det igen med just den personen om tiden spolades tillbaka. Detta är jag givetvis inte den enda att uppleva, varken för män eller kvinnor.

Och så har jag träffat människor som aldrig träffat särskilt rätt av olika anledningar. Som jobbat hårt med sig själva och därför är mogna att gå in i någonting som blir unikt.

Sedan finns det ju rätt mycket människor som inte är särskilt klara med nåt, som har noll koll, där det bara blir! Dessa får man kanske försöka sovra bort om man kan…

Kanske gäller det att jobba med känslan att man måste våga vilja. Våga ge! Våga ta emot! Vad tror du?

Raderat

3 gillningar

Jag heter inte heller Johan :slight_smile: men tycker ämnet är intressant.

Jag är helt övertygad om att man kan bli kär i flera personer. Att träffa sin livskärlek flera gånger på sin resa genom livet. Kanske kan man först på sin dödsbädd sortera ut vem den “riktigt” stora kärleken var? Nu är jag i ett stadie där jag försöker rädda mitt förhållande så jag kanske inte har gått igenom alla klassiska faser än. Men om jag skulle träffa någon ny i framtiden så måste man ju kunna gå “all in”. Det går ju inte att göra det halvdant, vad är chanserna till att lyckas då? Men jag fattar att det är och kommer vara svårt att släppa guarden och blotta sig när man blivit så sviken och lurad(?) som många av oss här på forumet har.

Tillit och respekt förtjänar man, detsamma måste man våga ge sin partner, annars fastnar vi alla i den tragiska bitterheten där få vill vara under en längre period

3 gillningar

Tack för svar både @Hej_och_h och @Johan40 . Min ångest kommer nog av att jag själv vid ett par tillfällen har vågat och velat, men kanske inte känt att en man gjort motsvarande språng för mig. Och att det kostat mig mycket smärta. Att då än en gång träffa en man som inte vill öppna sig fullt ut skulle för mig personligen vara alltför plågsamt. Sen finns det förstås perioder i livet man inte kan göra om eller dela, som småbarnstiden t ex. Men jag skulle gärna tillbringa timmar i sängen med att prata om våra respektive småbarnsår, utöver sex. Och jag vill kunna känna att jag betyder mycket för någon, inte bara fylla ett tomrum efter ett ex. Stora krav, och därför blir det lite svårt förstås…

2 gillningar

Raderat

3 gillningar

Raderat

1 gillning

Det där tror jag också på för min egen del och har även folk i min närhet som lever så!
En sörbo - perfekt! Man träffas när man kan och har lust och gör mysiga saker/resor ihop :smile:

Raderat

Särbo kan säkert vara perfekt.
Men är det inte mera intressant att träffa någon helt förutsättningslöst? Om man har bestämda uppfattningar om hur en kommande relation ska se ut riskerar man ju att missa en hel massa alternativ, flera av dem hade man kanske aldrig kommit att tänka på själv?
Att möta en annan person i en förälskelse innebär ju också tillsammans utforska vad livet skulle kunna vara.

1 gillning

@Johan40, jag känner igen så mycket av dina tankar i mig själv. Så jag tror definitivt inte det är något manligt eller kvinnligt resonemang.
För mig känns särbo också som det enda rimliga alternativet. Även om det är med stor sorg jag tänker så eftersom jag verkligen värdesätter familjelivet. Men det tror jag inte går att få med någon annan.

1 gillning

Jag får också kalla kårar av principen leka familj och ännu mer av att leka storfamilj med alla inblandade barn som mitt ex gör. Dessutom är det en balansgång att få det att fungera. Barnen har inte valt varandra och hur ska de relatera till varandra? Ibland krävs det att de ska vara som syskon och ibland ske de andra barnen tas hänsyn till såsom gäster. Nu finns inte längre kravet på att man ska bilda familj och skaffa barn med någon ny. Nu får det bli särboskap där var och en kan ta hand om sig och sina egenheter sedan får vi se hur livet ser ut när barnen lämnat boet.

2 gillningar

Hej Honungspaj, även för mig är det du skriver fullkomligt självklart. Vad ett tidigare liv än inrymmer, barn eller inte barn, och allt annat därutöver. Emotionell närhet och kommunikation som formar en sorts “hudlöshet” (om det går att förstå vad jag menar :thinking:) i en relation är fullkomligt essentiellt för mig. Jag har alltid tänkt mig det som något självklart, men detta ger även mig en tankeställare. Såklart är vi alla olika och inget är rätt eller fel, men tanken smyger sig ändå på om det jag önskar kanske hör till ovanligheterna räknas till “för mycket” om en gemensam barnalstring inte står på agendan?!

Men alternativet känns ju för mig nästan som att med vilje starta detsamma som så många blivit lämnade för, nämligen att relationen/äktenskapet har gått i stå, blivit ett familjeföretag utan närhet och innerlig kommunikation alternativt en platonisk vänskapsrelation för praktiska aktiviteter. Fast nu då med en ingående passion, i alla fall så länge allt är nytt. Som kompisar med benefits, för ett kortare eller lite längre tag…

Sex och emotionell närhet/öppenhet/tillit hör så intimt ihop för mig om jag öht ska kalla det för en kärleksrelation. För mig är den kombinationen mycket viktigare än allt annat om jag någonsin ska inleda en relation med någon igen. Utan emotionell öppenhet/förtroende och vilja till närhet finns ingen kärleksrelation för mig. Och någon annat arrangemang är jag personligen inte intresserad av överhuvudtaget.

Så vad vi alla måste bestämma oss för är väl vad vi själva egentligen söker (innan vi börjar söka) och sedan vara brutalt öppna med det. Gör vi det så är ju absolut ingen av alla varianter fel på mista sätt som jag ser det. Så länge vi aldrig vilseleder varandra för att temporärt komma åt någon enskild önskad del av kakan :+1:

1 gillning