Måste bara börja med att skriva, @Johan40, att det känns lite som att ha fått svarsbrev från en kändis när du hade tid att svara Din tråd var en av de första jag hittade här på forumet, och jag gillar din ton och innehållet i det du skriver.
Att jag skrev till dig handlade ju mest om barnen, du skrev något om plågan när en 4-åring uttrycker allt som inte känns bra med en skilsmässa. Jag mindes hur mycket allt det här med barnen smärtat mig under åren, men insåg också att jag nu faktiskt sitter med ett mycket mer positivt facit när det gäller dem och deras barndom, samt mitt liv med dem, än vad jag trodde jag skulle få. Så det var mest det jag ville förmedla. Sen är det ju självklart mycket bättre för barn om deras föräldrar vill leva ihop och de kan slippa allt det här, men det är ju liksom inte ett val för dig och mig.
Sen när det gäller otrohet, svek och nya partners. Där har jag egentligen inget klokt alls att säga, kämpar mycket med min egen sorg och smärta kring allt detta själv. Jag kan inte se att jag skrev någonstans att ditt ex är ursäktad sitt beteende pga förälskelse. Det jag menade var återigen mest kopplat till barnen - även en svekfull partner KAN vara en bra förälder. Många inlägg här på forumet vittnar om motsatsen, jag är medveten om det.
För min egen helt personliga del har jag kommit dithän att jag accepterar att ingen av de män jag velat dela mitt liv med kände samma starka självklarhet i att fortsätta leva med mig när de mötte sina egna inre svårigheter. Vägen ut för en av dem, min första man, var otrohet. Jag är inte längre så säker på att det finns något riktigt bra sätt att lämna någon på, även om otrohet och lögner definitivt inte är att rekommendera. Andra gången blev jag lämnad för alkohol och ångest och tredje gången blev jag lämnad för att mannen inte var redo att ta steget fullt ut in i ett nytt seriöst förhållande. Den tredje gången smärtade mig minst lika mycket som otroheten och lögnerna. Dessutom ser jag det som att otrohet och lögner förutsätter varandra. Att min man ljög för mig ett tag innan allt kom fram ser jag som baksidan av samma otrohetsmynt, så för mig personligen är den ena sidan inte svårare (eller enklare) att acceptera än den andra. De två män som är pappor till mina tre barn har dock faktiskt varit bra pappor trots allt detta, och trots att de aldrig fullt ut förstått eller erkänt vad de åsamkat mig. Det är inte lätt att erkänna detta, för det skulle nästan kännas skönt att få beskriva dem som opålitliga i sin föräldraroll också, inte bara mot mig.
Men, som sagt, det jag skriver gäller för mig. Dina känslor är dina, och jag känner inte ditt ex. Om du inte kan lita på henne som förälder förrän hon fullt ut förstått vad hon gjort så kan du inte det.
Jag är, och kommer alltid att vara, annorlunda på grund av det som hänt mig än om jag fått leva kvar i ett äktenskap som mina vänner och fått ha kvar den lyckliga omedvetenheten om hur riktigt djup sor, maktlöshet och självtvivel känns. Det har tagit mig väldigt lång tid att acceptera. Ekonomiskt påverkas ju livet också som du beskriver. Häromdagen åkte jag förbi ett vackert hus vid havet, och tanken slog mig; det hade kunnat vara mitt om jag hade levt med någon att samarbeta med över åren istället för män som slagit sönder fundamentet vi börjat bygga så att jag fått börja om själv gång på gång. Jag bor i ett fint litet hus ändå, så jag klagar inte. Men du förstår vad jag menar. Allt hade faktiskt kunnat vara väldigt mycket bättre tillsammans med den där personen som velat stanna.
Men nu, när livet väl har blivit så här, känner jag mig intresserad av att hitta ett sätt att vara på som känns så sant som möjligt för mig själv. Och då har jag märkt att vissa känslor inte riktigt får plats inom mig längre, som ilska eller irritation eller behov av upprättelse eller djupt menade ursäkter. Det är som om några lager av fjäll faller av, och det känns skönt. Det är antagligen tiden som hjälper till. Sorg finns fortfarande kvar, rädsla och ensamhet också. Men jag låter dem finnas. Och det är skönt att läsa här på forumet och möta andra som också är tilltufsade men som kämpar och som alla känns uppriktiga. Den här typen av samtal har jag sällan med andra, bara med några få nära vänner.