Antar att ditt ex får samma frågor, hur svarar hon tror du?
1 gillning
Raderat
1 gillning
Jag tycker som ditt ex där, det är jättebra att de frågar och faktiskt vågar och inte håller det inom sig.
Att 4-åringen kan formulera det som tynger till frågor och uttrycka sina känslor är bra,
Se det positiva i att de frågar dig eftersom det visar att de litar på dig, även om det är jobbigt.
1 gillning
Raderat
3 gillningar
Förstår din sorg och vanmakt. Det är mitt på spiken av ditt barn. Det är ju så det känns.
Kram
@Johan40. Jag är ny här på forumet, men inte ny i skilsmässovärlden tyvärr. Så jag tänkte skriva lite om mina erfarenheter av barn och skilsmässor, kanske kan det vara till någon hjälp. Liksom du är jag hängiven kärnfamiljen och även väldigt trofast när jag väl gör ett val. Mina föräldrar lever ihop och de flesta av mina vänner är gifta. Därför var en av mina största plågor vid min första skilsmässa då jag var 36 år att mista kärnfamiljen. Min man var också otrogen, men jag hade kunna förlåta det, han var däremot inte intresserad av att kämpa för oss. Mina barn var bara 5 och 1 år gamla när vi skildes, jag hade vetat om otroheten sedan jag var gravid med barn nr 2. Vi hade precis köpt ett sommarhus, på hans initiativ, jag var lite orolig för ekonomin men älskade huset. Han drev på för detta sommarhus samtidigt som han var otrogen med olika personer, vilket jag då var omedveten om.
Eftersom barnen var så små delade vi den första tiden i dagar mellan oss istället för i veckor. Vi bodde jättenära varandra och jag råkade möta honom och barnen ofta när det var hans dagar. Tvingades stanna och tillbringa en stund med dem för att sedan vinka och gå hem “till mig”. Barnen var undrande. Jag kände mig som världens största svikare mot mina barn, samtidigt som jag var den svikna. Jag var övertygad om att vi skulle skada våra barn för livet. Men på grund av barnen bet jag också ihop om mina egna känslor, tvingade mig att inte säga något elakt om honom inför barnen, tvingade mig att göra gemensamma aktiviteter som kalas, dagisträffar med mera. Fick höra olika saker från barnen om “pappas tjejkompis” mm, som skar i hjärtat. Var rädd för att han och hans nya skulle göra mer roliga saker med barnen än jag, att hon skulle bli mer älskad än jag - alla jobbiga tankar och känslor man kan ha. Led fruktansvärt av att alltid vara ensam med mina barn tillsammans med alla mina gamla vänner som gjorde allt som en hel kärnfamilj, men fortsatte att umgås med alla för att hålla kvar så mycket normalitet som vanligt.
Nu har det gått 14 år. Och facit när det gäller barnen är att de mår bra, och har gjort det större delen av tiden. Nu kan jag prata med dem (19 och 15) om hur det verkligen har varit för dem. Det som kommer fram är att det varit jobbigt att ha sina saker på olika ställen och att det ibland varit jobbigt att gå emellan oss eftersom vi haft olika livsstilar. Han är extrovert och rörig, rolig och spontan, slarvig och egotrippad men också väldigt kärleksfull mot barnen. Jag är mer jordnära, säkert lite tråkigare, men trygg och stabil. Så var det när vi levde ihop också, men skillnaderna blev förstås större när vi fick utveckla dem på varsitt håll. Mina tjejer har alltid varit bra i skolan, de håller på med musik, de har vänner och pojkvänner, de är glada, kloka och insiktsfulla. De har en mamma och en pappa som älskar dem och de har inte på något sätt haft ett sämre liv än sina kompisar. Jag ska inte ödsla tid på att skriva om en skilsmässa till med barn, men även min son som är 11 år mår bra och är harmonisk trots skilsmässan och varannan-vecka-livet.
Den som har lidit av allt detta är nog mest jag, inte barnen. Jag har fått min livsdröm krossad precis som du. Jag kommer aldrig att få leva i en kärnfamilj trots att det var allt jag ville och allt jag satsade på. Jag är skadad och har skämts mycket av mitt misslyckade. Men mina barn skäms inte, och känner sig inte misslyckade. Och jag tror faktiskt att det finns en fördel för dem jämfört med mig - de vet av egen erfarenhet att kärlek inte är villkorad till kärnfamiljen och de har sett sina föräldrar hanka sig fram på egen hand. De kommer att gå ut i livet med en mer realistisk bild än den jag hade från min uppväxt.
Återigen - jag vill inte förminska din smärta. Jag lider själv, numera av en annan och senare kärleksförlust. Och jag har ägnat så mycket tid åt att plågas av förlusten av kärnfamiljen och sveket mot mina barn. Det har kommit spontana frågor och tankar från fyraåringar som för dig, och smärtan har stuckit till - men sett över tid har det varit en ganska liten del av deras barndom, och nu ser jag som sagt en 19- 15- och 11-åring som mår bra och som kan berätta ärligt, och den berättelsen är inte plågsam att höra. Däremot är min berättelse plågsam, liksom din. Det är vi som är offren, faktiskt inte barnen. Förutsatt att du och ditt ex är lyhörda för era barn och anstränger er för dem. Och en sak till - det är lika bra att inse att den som lämnar och som går in i nya förhållanden kommer att göra dumma saker i förälskelsefasen, strunta i att visa hänsyn osv. Det kan vara frestande att kommentera det som att hen offrar barnen för sin egen skull, men oftast stämmer det nog inte. Om ditt ex varit bra mot barnen tidigare kommer hon att vara det även fortsättningsvis. Tillfälliga konstigheter kommer inte att ändra på det. Återigen - det är nog inte barnen som drabbas utan du. Jag har fått tugga i mig att mitt ex hela tiden varit en jättebra pappa, trots att han svikit mig, gjort andra konstiga val som jag aldrig skulle ha gjort, dejtat olika kvinnor i deras närvaro osv. Jag kan inte se på mina tjejer att han varit en dålig pappa, han har varit pappa på sitt sätt och alltid öst kärlek över dem. Jag har också fått tugga i mig att han inte fick något “straff” för att han svek mig.
Vad har jag fått då? Ja, ökad självkännedom och mer ödmjukhet. Ökad stolthet över mig själv som klarat tuffa tider. Ökad närhet till barnen som en motvikt till halverad vardagstid med dem, och som en konsekvens av att vara familj tillsammans med dem utan distraktion från en annan vuxen. Bevis på att även barn kan må bra i sin utveckling av att inte leva inbäddade i en bedräglig trygghet. Sen har jag tyvärr också fått en stor dos ensamhet och lidande som jag inte bett om. Och jag tror att det är nyckeln till mitt dåliga mående idag. Bristen på vuxenkärlek. Om jag hade lyckats hitta en ny tvåsamhet som fungerade så skulle jag må så otroligt mycket bättre. Du är 10 år yngre än mig och har goda chanser att träffa någon. Kanske ska du försöka rucka lite på dina starka övertygelser när det gäller en ny kvinnas eventuella barn, och mer försöka fokusera på vad du skulle kunna få genom en kommande kärleksrelation, hur långt fram det än känns?
Min förhoppning med att skriva allt detta (utöver att det är skönt att skriva av sig här på forumet) är att kanske kunna så ett litet frö i dig om att skilsmässan inte behöver innebära ett dåligt liv för dina barn, och att det med barnens stigande ålder kommer att bli enklare för dig att få deras egen bild av hur de verkligen har det. En sista brasklapp - jag vet att det inte alltid funkar bra för barn i skilsmässor, men det handlar oftast om att någon av föräldrarna sviker även barnen vid skilsmässan. Så har det inte varit för mig, och jag tolkar din berättelse som att det inte gäller dig/er heller.
24 gillningar
Raderat
1 gillning
Åh vad bra skrivet… Ditt inlägg kommer hjälpa mig när jag är i mina värsta svackor och grubblar för mycket över framtiden.
2 gillningar
Honungspaj, så fint du skriver, vi har alla olika erfarenheter och förutsättningar att leva efter skilsmässan och hur vi kan hantera sorg, bitterhet och de faktiska orättvisor många utsätts för men måste svälja. Du sätter orden så väl, du beskriver det som jag tror det faktiskt nästan alltid blir, det ordnar sig för barnen, tack och lov tror jag att barnen oftast faktiskt får det helt OK, ytterst sällsynt att de biologiska föräldrarna inte gör det bästa de kan för sina barn. Det är som du beskriver den som är kvar ensam som lider. Jag är i samma situation som du, 50 plus år, och vet inte vart jag ska åt för håll. Jag läser ditt inlägg om och om igen, och tänker att den som fångar dig, får en helt fantastiskt insiktsfull vän, du kommer hitta den som du är menad för, det har bara inte hänt än.
4 gillningar
Tack @sunelina! “Skönt” med en till 50 plus som känner sig vilsen. Jag tycker verkligen att jag var den bästa versionen någonsin av mig själv i min senaste relation men det hjälpte inte 
Och nu har jag svårt att känna hopp om en ny möjlighet. Också för att jag verkligen älskade honom och har svårt att intressera mig för någon annan.
2 gillningar
Jag har vuxna barn och mitt ex har verkligen inte ställt upp när barnen var liten utan jag har fått gjort allt.Och har stöttat mitt ex ekonomiskt i alla år .Men nu när jag skulle behöva stöttning så väljer mitt ex att ta en frisk 23 år yngre tjej så jag har svårt att “förlåta” Som du gör
Den känslan kan jag mycket väl förstå Honungspaj, hur ska man förmå sig intressera sig för någon med så många brännsår som du har fått av de man trodde på kärleken tillsammans med… Jag har själv haft en fruktansvärd dag med obegripliga sms , mest från mig iofs … och ett telefonsamtal med min x man om vad han ville säga mig igår egentligen med fraser som"du är min själsfrände för evigt" och “saknaden av dig lever varje sekund” med mera med mera och sms tidigare i veckan om att vara rädd om mig… samtidigt som han har full frys i sängen med sin älskarinna… ja, han berättade det också… i och för sig frågade jag, men han kunde ju ljugit, har han ju gjort förut. Idag en hemsk dag, ska försöka sova, men får tjuva en atarax denna kväll annars blir det att vara vaken och återigen för 14-tusende gången älta - Varför ? .Kram på dig, det ska bli bättre !
@Honungspaj Här är ytterligare en vilsen 50 plusare, vi är några stycken här på forumet 
. Ditt långa inlägg var ett av de som jag uppskattat mest (och då har jag läst mycket här…).
Själv hoppas jag fortfarande på att x någon gång i framtiden ska förstå något av den smärta han utsatt mig för och förstå allt “jobb” jag fått lägga ner på grund av att han “behövde förändring i sitt liv”. Tror jag önskar det som någon slags upprättelse, bekräftelse och erkännande. Men mest av allt för att jag då tror att vi ska kunna kommunicera bättre.
Idag känner jag att x ytligt förstår att han gjort mig illa och i ord kan bekräfta detta, men när det gäller handlingar så är det tydligt att han inte alls förstår hur illa jag farit/far utan trampar på i sin egocentriska tillvaro vilket försvårar vår kommunikation avsevärt. Jag är därför nyfiken på om du upplevt att någon av dina x på djupet förstått vad de utsatt dig för och hur mycket som krävts av dig för att situationen för alla (utom dig) löpt på så relativt smärtfritt?
2 gillningar
@Stillstanding. Tack snälla du för uppskattningen! För att inte kidnappa Johan40:s tråd har jag svarat dig i min egen tråd. Hur många smällar får man av livet.
Precis så är det!
1 gillning
@Stillstanding
Det du skriver kunde lika gärna jag ha skrivit. Du sätter verkligen fingret på hur jag känner också. Mitt x har nog knappt ytligt ens förstått vilken smärta han tillfogat mig. Men jag hoppas att han en dag kommer till insikt, då skulle kommunikationen kring barnen bli så mycket bättre. Idag är det katastrof och gud vad jag får sopa upp efter honom för att barnen inte ska det alltför jobbigt.
Kram på dig
2 gillningar
Nu så @Honungspaj
Jag uppskattar verkligen att du tog dig tid, att fundera och skriva så långt och klokt till mig.
Även mina föräldrar och de flesta av mina vänner - gamla och nya lever i s.k. kärnfamiljer - det är plattformen man utgår ifrån. Så länge jag kan minnas har jag velat ha barn och vara någons man - ha en familj att leva och verka i, med och för. Jag är väldigt tacksam för att jag fick uppleva det i 10 år och att jag har två underbara, friska barn. Det är en ynnest att få finnas i deras liv.
I och med att jag älskade att ha en familj, blev det så att jag på gott och ont försakade mina vänner - ansträngde mig inte direkt för att skaffa nya. Jag var nog inte heller speciellt drivande i familjen när det gällde att hitta på saker. Varför? Jag hade ju allt jag ville ha - familjen. Jag kan se nu att jag inte heller såg eller ville se vad mitt X behövde i vår relation och familj för att må bra (det skulle ju gått ut över vad jag ville ha). Jag insåg det ganska snabbt när skilsmässa kom upp och var mer en villig att förändras. Sen dök otroheten upp och luften gick ur mig för ett tag.
Efter värsta chock och reaktionsfasen ordnade jag en terapeut och jobbade hårt i 6 mån för att komma till rätta med det - för att jag och mitt X skulle kunna skapa en ny och bättre relation. Det största problemet var att jag drog mycket i mitt X för att hon skulle stanna hemma med mig och familjen - fast hon hade ett stort behov av extern stimulans. I och med först separationen och sedan skilsmässan har jag varit tvungen att ta tag i det problemet. Jag stod ju där ensam med barnen - i kombination med terapi har jag lyckats att bli bekväm med mig själv och stark i rollen som ensam förälder.
Även om inte mitt X ville försöka skapa något nytt - försöker jag se det som att jag kommer ha stor nytta av det jag lärt mig senaste året. Jag har utvecklats något enormt som människa.
Det är klart att jag känner att jag svikit mina barn, men det var inte jag som inte sa till när det började skava i relationen, det var inte jag som var otrogen med en kompis till oss och det var inte jag som inte ville jobba, förändras och skapa en relation som båda kunde må bra i - det är inte jag som fortsatt att glida på sanningen och inte velat kommunicera om det som är viktigt. Visst har jag reagerat och sagt både det ena och andra. Vissa saker har jag bett om ursäkt för (faktiskt fler gånger än X bett om ursäkt för otroheten) men vissa saker står jag för och bottnar i - det är hur jag känner och tycker. Sen får andra tycka vad de vill, det är så lätt att ha åsikter. Men har man inte varit med om det själv - betyder det inget.
Det är ganska sjukt egentligen. Jag var beredd att förlåta otrohet och att förändras och skapa något nytt och bättre tillsammans – men det ville inte X. Känns som om det borde varit tvärt om på något sätt.
Jag köper dock inte ditt resonemang att X skulle vara ursäktad sitt beteende för att hen är förälskad. Vi är inte 16 år längre, man utvärderar och gör val hela tiden – privat och i jobbet.
Dock så börjar jag inse att jag också kommer få att tugga i mig, att X inte får något straff för det hon gjort. Det är tydligen ok att göra så här mot en människa och bara gå vidare. Det är extremt svårt för mig att acceptera. Får väl finna tröst i den berömda karman och att hon är den som kommer att få stå till svars när barnen i framtiden kommer och frågar om vad som hände.
Barnen kommer säkert komma hela ur detta, de kommer missa många saker som man bara kan göra som familj och de kommer få några tuffa onödiga år framöver, i och med en havererad ekonomi - men det kommer gå. Har jag tur kanske de kommer vilja bo mer med mig i perioder längre fram när jag kommit på fötter. Jag är bara lite irriterad över att X verkar utgå från att allt är bra med dem eftersom de inte säger något. Barn funkar inte så och har lika stort behov av att ventilera och prata.
2 gillningar
En sak till som jag glömde. När mitt X otrohet kom upp till ytan, reagerade jag stark och X sa då att “vi lever inte i Iran, man stenas inte för otrohet i Sverige”. Nej, det gör man som tur är inte 
. Men det som jag under 12 månader försökt att få X att förstå är att, jag skiter i att de knullat och haft en relation. Det är sveket och att hon såg mig i ögonen och ljög, ljög igen och sen igen som är problemet. Att jag inte litar på henne och att jag inte har något som helst förtroende för henne. Det är ett stort problem när man ska dela barnen. Hon verkar inte förstå det och det bekymrar mig för framtiden.
5 gillningar