Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Livets gnista tände till för en stund

Okej internet, här kommer jag blotta mig.

Jag trodde inte jag skulle behöva komma tillbaka till detta forumet, men nu är jag här igen. Har försökt lättat mina tankar till de närmaste kompisarna, men jag behöver få ut mina tankar i ord för att begrunda här också. Det har hänt mycket sen sist, och jag känner mig tillbaka på noll (eller värre, har inte klarlagt mina känslor) efter all turbulens i mitt liv på sistone…

Efter separationen med mamman till mina barn för ca 1,5 år sen som denna tråd: Jag är lämnad ursprungligen handlade om, så hittade jag en “flinga”. Jag var dock tvungen att avsluta den då den helt enkelt inte var bra för mig av flera anledningar, vilket jag även gick in i lite detaljer om i samma tråd.

Jag slickade såren och tog lugnt ett par månader, sedan kröp ensamheten ikapp och jag började nyfiket kolla in dejtingsidorna nu i våras. Tanken var att bara scanna av utan att ta steget fullt ut… kände mig väl inte helt redo men dagarna och veckorna rullade på, sedan skrev jag till slut till en tjej. Hon svarade först inte till en början. Tänkte inte mer på det, men sedan hittade jag henne igen på en annan dejtingsida och hon besvarade mig där istället, vilket jag inte riktigt var beredd på. Jag blev förstås väldigt glad och en tanke jag fick redan då var “she’s out of my league”. Det är såklart inte en sund inställning till någon egentligen, men har försökt hantera det på bästa sätt trots allt.

Hur som helst… Vi började skriva till varandra. Kort därpå träffades vi på hennes initiativ. PANG! Kärlek, som jag för första gången fick en smak av på riktigt! Denna vackra, smarta, kloka, sexiga, självständiga, karismatiska och underbara kvinna fann mig, och jag henne. Hon var perfekt på alla sätt och vis och jag kände mig otroligt lyckligt lottad. Hon har inte bott i Sverige mer än i några år, men förstod svenska väldigt bra, men föredrog själv att prata engelska (som inte heller var hennes huvudspråk). Vi träffades rätt intensivt under våren och hela sommaren. Allt var frid och fröjd och vi båda var jättekära i varandra. Ska förresten tillägga att vi bor med ca 3 mils avstånd till varandra, två olika städer. Hon saknar körkort.

Sedan började verkligheten komma ikapp. Hon har ett barn sedan tidigare som tar upp mycket av hennes tid och energi, samt ett krävande jobb. Så för ca 3 veckor sedan förklarade hon att det inte var någon idé att träffas medans hon hade hand om sin dotter och jobbar samtidigt (ofta helger). Denna kombination tar upp större delen av hennes tid, samt att jag förstör deras rutiner med läggning osv.

Jag fick genast en konstig magkänsla och tänkte att det kommer bli långa uppehåll då hon har sin dotter i långa perioder. Hennes ex jobbar utomlands och kommer hem med ca 5 veckors mellanrum. Men jag försökte ändå förstå hennes situation. Barn och jobb går först, sedan kommer jag i tredje hand. Bara vi vill, så klarar vi det. Det löser sig säkert på sikt.

Har för övrigt utelämnat ganska många händelser/detaljer då jag egentligen skulle kunna skriva en hel uppsats för att få med allt. Men hoppas att de viktigaste delarna har kommit med och ibland kanske även halkat in någon onödig grej.

Snabbspolar till denna aktuella vecka.
I måndags föreslog jag att vi kanske kunde ses till helgen då hon var ledig. Jag frågade om vi skulle se bio tillsammans med barnen. Hon sa “okej” i princip. Samtidigt förklarade hon att hon kände sig nedstämd över diverse saker som sitt påfrestande jobb m.m. Jag kollade också och insåg att det inte var några bra filmer, och undrade om vi skulle hitta på något annat, eller om hon behövde tid för sig själv och dottern, eller om jag kunde ställa upp på något annat sätt. “Vi får se, kan väl bestämma senare i veckan” blev svaret. Då ligger bollen hos henne nu, och jag ska inte pusha mer. Magkänslan blev starkare att något är fel.

I gårkväll pratade vi en stund igen över telefon (brukar göra det minst en gång om dagen), men efteråt skrev hon ett meddelande. Hon ville ha tid för sig själv och vila ut i helgen, och hoppades att jag skulle förstå. Jag svarade kort med “det är okej, jag hade redan förstått det” (och samtidigt insinuerade jag på att jag märkt av att hon blivit kallare mot mig sista tiden), sedan hörde vi inget mer av varandra.

I morse hade jag fortfarande inte hört något. Alla “god morgon” och “sov gott”-meddelanden hade upphört. Jag skrev till slut att vi behöver prata, för jag vet inte längre hur hon mår eller vad som händer.
Hon bad om ursäkt och höll med om att vi behövde prata.

Pga omständigheter kunde vi inte prata igenom ordentligt förrän nu ikväll. Hon har tappat känslorna för mig. Okej. Jag har insett att det är över, men vart gick vi fel? Hon har sina anledningar, fick jag till svar. Jag sa att jag behöver få veta så jag kan bearbeta det här och gå vidare, hur jobbigt det än är för oss båda. Svaren satt låååångt inne, men till slut gav hon med sig.

Jag hade tydligen kvar mitt konto på en dejtingapp. Hon ifrågasatte då varför.
Jag svarade att jag tog bort appen direkt första gången vi sågs, men har tydligen missat grejen med att radera kontot. Det är en app jag lagt bakom mig och raderat, men klantigt nog inte fimpat hela kontot. Ett ärligt misstag. Fast hon hade haft kvar sitt konto för att kontrollera om jag skulle ta bort mitt uppenbarligen… Men varför kan man inte säga en sån här sak tidigare? Det kom fram nu, ett halvår senare. Jag hoppades nästan verkligen på att det skulle finnas fler anledningar än detta, för räcker detta som anledning så förstår jag ingenting. Jo då… det fanns en till anledning.

Här blir det jobbigt, och jag kommer få behöva förklara mig lite känner jag. Hon upplevde att vi hade problem med vårat sexliv, på ett par olika sätt. Jag tänker inte gå in i detalj, men det hela handlar om att jag har varit osäker i mig själv, vilket återspeglats i sexet. Osäkerheten beror dels på tidigare förhållanden, men även då hon varit bestämd t.ex. med ställen jag inte får beröra (inget snuskigt, men utelämnar ändå detaljer). Är inte detta något man behöver hjälpas åt att tillsammans lösa? Hon svarade mig med att hon vid ett tillfälle sagt till mig om ena saken, och inte ska behöva upprepa sig. Jag kände att detta inte riktigt var rättvist, men det sa jag inte. Jag förstod ändå kritiken och tog den till mig.

Samtalet avslutades i att hon blev ledsen och fick svårt att prata, så vi gick över till text igen.
Jag skrev att jag fortfarande älskar henne och kommer behöva tid för att komma över allt. Hade jag kunnat ändrat något så skulle jag, för hon är värd precis allt. Sedan tackade jag för att hon berättade sina anledningar, och önskade henne lycka till.

Hon svarade att hon uppskattade min respons, och att hon värdesatt all tid vi haft tillsammans.

.
Så… Jag funderar mest på hur stort hål jag ska gräva åt mig själv? Har sumpat världens finaste tjej, för något jag anser är struntsaker. Något vi hade kunnat haft en bättre kommunikation om, och inte bli en stor grej utav. Samtidigt, om vi nu hade så här dålig kommunikation hade det kanske inte dröjt länge förrän det uppstått något annat problem. Vi kanske inte var menade för varandra ändå… Vi hade inte mer än ett halvår tillsammans, men det är det bästa 6 månader jag någonsin fått uppleva som jag kan minnas.

Jag har två barn att leva för, men utöver det så känns det oerhört dött inom mig. Jag orkar inte fler trasiga relationer längre, det är för mycket för mig. Har fått rådet att ta det lugnt och jobba mer med mig själv… Ja det är mycket säkert så. Men jag kan inte hantera det här längre känner jag. Allt är slut. Jag vill fly min egna kropp. Jag har läst att man behöver släppa taget för att gå vidare. Jag har läst alla tips och råd om detta eftersom det inte är förstå gången… att man ska börja älska sig själv. Men jag vet ärligt talat inte om jag klarar mer. Ger snart upp hoppet helt.

3 gillningar

Kära du. Det finns så många orsaker varför ett förhållande inte håller som inte nödvändigtvis är ditt fel. Jag tänker bl.a. på det här med anknytningsteori. Men mest av allt att ni faktiskt inte passade ihop. Jag vet att känslorna inte förstår detta, men de det lite tid så kommer du att inse att ni inte passade ihop.

5 gillningar

Hmm. Hennes förklaring kring dejting appen känns märklig Tror du att hon själv medvetet haft kvar sin datingprofil och kanske träffat någon annan? Och då av en slump sett att du också har kvar din profil?

Det med sexet är svårt att uttala sig om utan att veta mer (menar inte att du måste berätta mer) men tänker att det mesta kan man jobba på med lite kommunikation.

Det finns ingen annan. Hon säger det, och jag har ingen anledning att tro något annat. Spelar ingen roll.

Här är jag nu. Jag har satt mig själv här. Jag är inte bara förkrossad av kärlek, jag har också svikit mig själv. Står inte ut av smärtan…

2 gillningar

Du har inte svikit dig själv, ser inte hur du kunnat göra något annorlunda. Ta hand om dig. Kanske behöver hon lite tid också att smälta allt. Det är svårt när man har barn att träffa någon ny och få det att fungera när det börjar bli lite mer känslor och mer seriöst.

1 gillning

Broder.
Vi sitter f n i ungefär samma båt.
En datingsida.
En brud som verkar för bra för att vara sann.
Ja, då är det väl oftast det.

Varför sa hon inget?
Samma här.
Tydligen ska vi gossar av oss själva känna vad som är fel. Det räcker inte heller med sakliga förklaringar, obetänksamhet, glömska. Vi ska tydligen vända ut och in på oss själva i förkrossad förtvivlan.

Jag skulle nog säga att det var förälskelse och längtan efter närhet. När sedan mättnaden infann sig kom skavankerna fram och verkligheten kom i kapp.

Vi får hitta något som vi kan ägna oss åt och glädjas över utan att vara beroende av feminint sällskap.

Du har haft en magkänsla ett bra tag att något inte stämt.
Dito.

Nu släpper vi taget om det som varit och går vidare.

F ö kan du inte lita på vad hon säger.
Trots allt träffades ni via en datingsida.
Jag har alltid undrat över min.

8 gillningar

Mättnaden infann sig aldrig hos mig. Jag är fortfarande kvar i förälskelsefasen och kände (känner…) att hon var helt rätt. Sedan kanske det fanns omständligheter runt om kring som hade kunnat vara mer optimala. Men hon som person var bara så perfekt.

Trodde jag då, tills jag upptäckte att hon inte var bra på att förmedla sina tankar. Men jag är lika skyldig, så det enda negativa jag kan peka på, det kan jag peka på mig själv.

Jag bara måste inse att vi inte var ämnade för varandra. Det fanns en mening till det här. Det var något som jag behövde erfara för att komma vidare i livet, ungefär. Trodde dock jag hade lärt mig det mesta om uppbrott och smärtor.

2 gillningar

…samma här.
Men den perfekta fasaden började krackelera.
Vad som kom fram hade jag inte verktyg, kunskap och vishet att kunna hantera.

Det var hon som lade an på mig och var ivrigast att ses de två första gångerna och ville mer.

Sedan hade hon fullt upp med sitt då de gick ett par månader och när jag gosade med henne mesade hon med en annan man som skulle komma upp en helg jag var ledig och det var min födelsedag.

Sedan lät hon sitt x bo hos sig i x antal månader och jag hörde knappt av henne. Och hon hade sina fritidsintressen. Men när det passar henne ska jag släppa allt mitt.

Broder, det kan kännas bra i början, ivern, gemenskapen men sedan kryper det fram. Längtan efter gemenskap kan vara så stark att man blundar för de skavanker som finns och en del ser man inte på en gång.

2 gillningar

Hej! Tungt och svårt när något man önskat inte blir som man hoppats. Uppbrott är svåra.
Jag förstår och känner igen den där känslan av hopplöshet inför tanken att orka fortsätta försöka.
Jag reflekterade över några saker. 6 månader skrev du att ni hängt ihop. Det är ju där någonstans som förälskelsen brukar börja avta. Det är en vanlig breakingpoint som du säkert vet. Och egentligen känner man ännu inte varandra på djupet. Inte ovanligt att en parts känslor kan avta och anledningarna kan man inte alltid förstå. Rädsla, bagage, anknytningstyp.
Och som @Rulle skrev så är det lätt att bli blind.
Jag ser inte att du sumpat något.
Tror och känner att kommunikation och ärlighet är avgjort viktiga i en relation och att hon inte kommunicerade sin oro kring detta med dejtingprofilen som låg kvar är ju hennes ansvar. Klart man kan känna en oro om man ser att ens partner har en profil kvar på dejtingapp men då måste man lufta sina funderingar. Du kunde möjligtvis ha sagt någonting men du kan ju inte läsa hennes tankar. Var tillsammans i tio år med en man som konstant överskattade min och andras kapacitet att läsa och förstå honom. Han tyckte liksom det var självklart att jag skulle förstå hur han tänkte och vad han ville. Han fattade inte att det inte ALLS var självklart på något sätt många gånger.
Och det rörande intimiteten. Kommunikation igen. Och komma sedan veckor senare och säga att du gjort fel det känns inte så juste. Det är ju uppenbart att du respekterar henne och velat göra rätt.
Dålig kommunikation var en av de stora anledningar att det kraschade mellan mig och mitt x och vi hamnade i jobbiga och uppslitande gräl.
Det är så lätt vid ett uppbrott att straffa sig själv.
Du kommer fixa det här! Du reser dig och går vidare i sinom tid! Kram till dig

4 gillningar

Jag börjar redan känna av en konstig känsla. Jag tillät mig precis återfå en gnutta egenvärde. Det hände en sak nu i eftermiddag som kanske är anledningen till känslan jag fick.

Hon ringde mig via messenger, men jag missade samtalet.
Jag undrade förstås genast vad hon ville, så jag ringde upp (ca 10 min efteråt) och då visade det sig bara att hon ringt upp mig av misstag. Hon skyllde på att sin dotter hade pillat med telefonen. Det här har dock hänt tidigare, så det är en giltig förklaring i min värld. Lika snabbt som jag fick en förhoppning om något, lika snabbt dog det igen.

Jag vet att jag behöver gå vidare. Jag vet att jag måste släppa alla förhoppningar, men än så finns det kvar någonstans långt bak… “tänk om”. Försöker sudda ut då förhoppningarna ska bort! Det blir ju inte lättare när sådana här saker sker.

Hon skrev direkt efteråt och bad om ursäkt för misstaget. Jag svarade inte.
Några minuter senare skrev hon att hon hoppades att min dag har varit bättre idag… Jag svarade inte.
En stund senare frågade hon om jag ville avbryta vår kommunikation helt?
Jag vet inte om jag var dum här, men jag svarade med att jag var upptagen tidigare.
Fick tillbaka ett “Aha okej då” ungefär. Jag har inte “läst” detta än, men kommer inte att besvara.

Vad är det hon vill egentligen? Ha kvar en kompiskontakt? Förstår hon inte att jag precis är bränd?
Jag tänkte först inte svara på hennes sista frågan heller… Hon har ju redan tagit sitt beslut och vet vart jag står. Ska hon då påminna mig om det förflutna och låta mig lida ännu mer, eller är det något typ av test för att söka bekräftelser av mig?

Jag kanske inte kommer få svar på mina frågor, och i slutändan spelar det nog ingen roll. Jag bör väl stänga dörren helt, men vill hon börja kommunicera så kanske jag kan ge det en chans. Vi får se vad intentionen är. Jag kommer aldrig tillåta henne att spela på mina känslor, som en typ av plan B osv. Aldrig. Jag tar fullt sikte på att helt gå min egna väg nu, så snart stänger jag nog automatiskt den här dörren.

4 gillningar

Förstår dig så väl hur du tänker och känner.
Mitt råd skulle nog vara att förklara tydligt vad du vill. Om hon skulle vilja ge det en chans igen så vet hon vart du finns, annars bör du nog bryta helt. Att vara kompisen som hoppas äter upp en ( tro mig) tror även att störst chans att få henne tillbaka är nog just denna vägen. Annars var ni kanske inte meningen att bli. Du har ett värde glöm inte det, människor som vill gå måste man låta gå!

4 gillningar

Tack. Denna tjej har känt sig överkörd och värdelös genom sin uppväxt och tidigare förhållanden. Hon har tagit lärdom av detta och blivit som jag ser en väldigt stark individ idag. Hon har satt sina principer, men jag upplever att hon ibland kanske har varit för principfast i vissa avseenden. Det kan också vara något kulturinfluerat motiv som ligger bakom, jag vet faktiskt inte. Jag försökte lära mig henne, men hon gav mig ärligt talat aldrig chansen. Hennes ex är för övrigt också svensk och deras relation varade av och på i 8 år som jag förstod (de träffades i hennes hemland och sedan flyttade hit).

Samtidigt förklarade hon hur jag var allt hon sökte. Hon tyckte jag var en fantastisk människa, tyckte om mina barn, mina föräldrar osv, som i sin tur också gillade henne väldigt mycket. För mig är det egentligen helt obegripligt att hon gav upp så lätt. Visst, vi hade tydligen problem som i hennes ögon var direkt avgörande. Jag är helt övertygad om att vi hade kunnat lösa detta, om viljan fanns. Hon menade dock på att jag inte skulle behöva ändra mig för hennes skull, men det var ju saker som jag ville och hade kunnat ändra. Annars hade det förstås varit annorlunda. Man kan börja fundera om det fanns fler eller andra anledningar, men det tjänar mig ingenting. Känner helt plötsligt hur ångesten knackar på direkt när jag tänker tillbaka och söker svar. Så jävla omtumlande, men börjar sakteliga förstå att de stora problemen låg hos henne snarare än hos mig.

Bär dock på sådan kärlek till denna människa att det känns omöjligt svårt att ta farväl. Jag förklarade tydligt mina tankar även om det fick bli i en sammanfattad mening, så hon vet var jag står. Det räcker så. Vill hon nu lämna mig så låter jag henne gå, vilket jag redan gör.

1 gillning

Du resonerar väldigt klokt tycker jag. Tyvärr kan man inte hjälpa andra att tänka. Människor gör vad människor vill. Klassiskt sagt att hon inte ville ändra på hur du är. I mitt fall var det lika dant, men mer att jag inte visste eller förstod vad som var fel för hon aldrig sa det. Eller betonade/ pratade om att detta stör/ får mig att tappa känslor när du gör såhär tex.
Hon hade aldrig behövt ändra på mig heller för hade jag vetat och vi pratat så hade jag ändrat på det själv. Som sagt svårt när man inte fått det till sig förrän det är för sent.

Tror att i många förhållande blir partnern rädd och tveksam i sina känslor. Man börjar känna av för mycket och läser ut helt fel saker ur det.
Här tror jag många tyvärr lämnar istället för att bestämma sig för att stå bakom sin man/fru och försöka rida ut stormen.

4 gillningar

Jag tror inte du förstår hur långt jag var villig att gå. Hur djupt du sårade mig. Hur mycket jag älskade dig. Jag förstår inte dina beslut. Men jag förlåter dig. Jag förlåter mig själv. Jag är tacksam för allt. Jag behöver dig inte.

2 gillningar

Förstår jag saken rätt lärde ni känna varandra i våras? Ni har alltså känt varandra i typ ett halvår?

Hon bor ca 3 mil bort, saknar körkort och det har krånglar och varit svajigt mellan er tidigt?

Jag ser varningstecken jag borde reagerat på tidigare i mitt fall. I början perfekt sedan strul, funderade på att göra slut, träffades sporadiskt, hon ville göra slut, sågs oftare och så nu krasch pang inget är bra och när jag tycker det är lika bra att bryta är hon lika kryptisk som vanligt och jag ger upp vilket jag borde gjort långt tidigare.

I backspegeln och objektivt, ser du några blinkande röda ljus?

Kärleken är ju som bekant blind. Jag har försökt se tillbaka på om jag missat varningstecken.

Det jag vet: Hon berättade i början för mig om ett kortvarigt förhållande med en kille kort efter separationen till barnets pappa. Han var tydligen jättebra som hon beskrev, men hon var inte redo att knyta sig an då. Han föreslog att de skulle flytta ihop t.ex. men hon var inte redo. Han tog illa vid sig och blev grinig. Kan ha varit någon mer detalj som gjorde att hon valde att bryta som jag inte minns nu, men hon beslöt i vilket fall för att avsluta relationen pga hans respons. Det gav henne dålig energi och hon orkade inte med detta helt enkelt.

Jag har lärt mig av tidigare erfarenheter att inte vara för på/behövande/bekräftelsesökande. Detta i kombination med hennes historier om sitt förflutna där killarna kanske har pushat för mycket så kände jag att jag behövde ta det väldigt varsamt framåt. Jag steppade nästan på tårna runt henne för att inte vara till besvär, utan bara vara till lags. Jag sa aldrig ifrån om något inte kändes helt rätt, utan betraktade snarare omständligheterna. I början vill man ju vara lite försiktig dessutom.

Hon var så skör i mina ögon på ett sätt (trots att jag skrivit och fortfarande anser hon är en stark kvinna med skinn på näsan). Jag var för rädd att klanta, så jag filtrerade ofta mina tankar och handlingar en extra gång. Nu låter det ju som att jag tog i allt med bomullshandskar och var handlingsförlamad, men det blir inte en rättvist beskriven bild av mig och vårat förhållande heller. Jag klev ut ur min komfortzon flera gånger, vi åkte på utflykter, vi testade nya saker ihop och vi levde. Men i bakhuvudet hade jag alltid en tanke om att hantera allt mycket varsamt.

Detta beteende av mig enligt ovan slog åt fel håll. Vi hade ett samtal i somras där hon upplevde att jag gav henne för mycket utrymme istället. Vi pratade igenom och var båda lättade över att vi kunde reda ut det. Jag försökte visa framfötterna ett snäpp till, men var fortfarande något återhållsam. Hade jag släppt på alla spärrar och låta känslorna styra så hade jag varit ett frimärke på henne. Detta är enda gången vi faktiskt diskuterade något som berörde oss som ett par. Fast hur många tillfälligheter skulle ha hunnit dyka upp på ett halvår?

3 mils avstånd såg jag aldrig som ett problem. Jag jobbar dessutom i samma stad som henne, så är van med pendlandet. Men har alltid fått anpassa mig efter när hon har tid för oss. Det här är inget som hon har beskrivit som ett problem, men jag såg ett tidigt mönster i detta som jag har försökt hantera själv. Det här beteendet har mer eller mindre lett till att jag gjort uppoffringar av mig själv på ett sätt. Jag var ju beredd på att satsa och bygga ett seriöst förhållande. Någonstans tror jag undermedvetet att både hon och jag märkte av att vi hade fel dynamik.

Hennes anledningar till vårat uppbrott känns bara så onödigt tråkiga. Motivering nr 1 är i sig en icke-fråga, men det visar på att vi hade kommunikationsproblem. Motivering nr 2 är egentligen lika så, ett kommunikationsproblem.

Jag anklagade först mig själv för att det gick åt pipan. Men har resonerat och kommit fram till att jag egentligen inte bar någon skuld. Det kan vara så att hon har problem att anknyta sig. Det kan vara så att hon letar efter Mr. Perfekt, som inte existerar. Men eftersom det alltid finns en kö killar så behöver hon aldrig känna att det inte finns några valmöjligheter.

Så kort och gott, ja det fanns varningstecken på att vi inte var på väg åt rätt håll, med facit i hand. De kändes inte självklart, men har förstått att jag gjort självuppoffringar för att passa in. Har alltid varit en empatisk person som känner in och läser av andra, men jag glömmer bort mig själv lite på vägen.

3 gillningar

Det låter som du har försökt mer än henne.

Min kunde fråga vad jag ville ha att äta.
Jag sa det spelar ingen roll.
När hon insisterade och jag sa vad jag ville ha undrade hon om jag verkligen menade det och frågade om vi inte skulle ta något annat istället.

Sa jag att det inte spelade någon roll var det inte bra.
Sa jag vad jag ville ha dög det inte.

1 gillning

Jag reagerar lite på en sak när jag läser din historia, nämligen att du skriver att du älskar henne så mycket redan efter ett halvår? Alla människor är så klart olika, men för mig är det svårt att på så kort tid lära känna en person så pass väl att jag vet att jag verkligen älskar denne för allt vad han är och allt han inte är. Efter så kort tid har man ju oftast bara skrapat på ytan av varandra, och det finns oftast oerhört många fler lager att upptäcka.

Och det låter som om det fanns rätt många brister hos henne med. För inte kan jag utifrån din text känna att du har gjort några större fel. Visst kan det vara lite klantigt att missa att radera ett konto, men om jag ändå såg att personen jag dejtade hade tagit bort apparna från sin mobil hade jag nog inte orkat bråka mer om den saken. Och det där med sex? Varje gång man har sex med en ny människa måste man ju lära känna varandra, och det är lätt hänt att det kan finnas osäkerhet eller missförstånd i början, ifall inte ömsesidigt förtroende eller kommunikation finns. Men det är ju bådas ansvar. Även om jag själv numera är väldigt selektiv rent sexuellt så tror jag inte att jag skulle döma ut någon på sådana grunder, eftersom de problem du beskriver troligen går att lösa rätt lätt.

Jag tror att du kanske bör inse att även denna perfekta kvinna faktiskt har en del svårigheter som förr eller senare (i detta fall förr) skulle orsaka problem. Hade ni fortsatt förhållandet vore det stor risk att ni hamnade i en ännu mer nedåtgående spiral där du tvingas tassa på tå och anpassa sönder dig medan hon har svårt för kommunikation och svårt att känna sig nöjd. Och det tror jag inte att någon av er skulle må bra av.

8 gillningar

Tack för fräscha och andra perspektiv. Ja jag fattade väldigt starkt tycke för denna tjej. Är förvånad själv över hur djupgående känslor jag hann utveckla, men det var precis som att jag tillät mig falla hela vägen denna gång. Har alltid annars varit mer reserverad av mig. Jag snubblade väl rakt in i känslostormarna när det kändes så otroligt underbart direkt, något jag aldrig tidigare fått uppleva.

Jag var tvungen att logga in på appen igår för att kolla hur mitt konto såg ut, och mycket riktigt fanns min profil kvar. Den var i och för sig inställd i “paus-läge” så jag syntes inte för någon annan förutom henne, då hon var den enda jag hade skrivit till. Heh… jag vet inte. Det är såklart tråkigt att jag glömt att ta bort och att hon fått känna denna oro i onödan, men jag känner i övrigt ingen skuld i detta då jag hela tiden haft goda avsikter. Hur som helst, jag raderade kontot även om det inte spelar roll längre. Kändes bara skönt att bli fri därifrån nu.

Precis som du säger så fanns det brister i förhållandet som behövde åtgärdas, och den resonligare delen av mig har upptäckt detta, medans mitt mera känslostyrda sinne fortfarande slår knut på sig.

Om vi leker med tanken och faktiskt gav det en ny chans så skulle det krävas engagemang från oss båda. Det ska dock inte behöva innebära några vidare ansträngningar heller. Jag hade varit beredd att satsa som jag skrivit tidigare, men endast om hon visat samma goda handlingskraft och vilja. Fast tveksamheterna börjar växa lite.

Plöjer olika inspirerande YouTube-klipp om att släppa taget om någon tills vidare. Jag kommer göra framsteg…

Förresten kan jag tillägga att hon skapade en Facebook-händelse idag runt lunchtid. Där skrev hon något i stil med att hon tvivlar på sina känslor och vet inte längre någonting. Jag vet inte vad detta betyder, men jag misstänker att tankarna snurrar runt en del även hos henne.

3 gillningar