Okej internet, här kommer jag blotta mig.
Jag trodde inte jag skulle behöva komma tillbaka till detta forumet, men nu är jag här igen. Har försökt lättat mina tankar till de närmaste kompisarna, men jag behöver få ut mina tankar i ord för att begrunda här också. Det har hänt mycket sen sist, och jag känner mig tillbaka på noll (eller värre, har inte klarlagt mina känslor) efter all turbulens i mitt liv på sistone…
Efter separationen med mamman till mina barn för ca 1,5 år sen som denna tråd: Jag är lämnad ursprungligen handlade om, så hittade jag en “flinga”. Jag var dock tvungen att avsluta den då den helt enkelt inte var bra för mig av flera anledningar, vilket jag även gick in i lite detaljer om i samma tråd.
Jag slickade såren och tog lugnt ett par månader, sedan kröp ensamheten ikapp och jag började nyfiket kolla in dejtingsidorna nu i våras. Tanken var att bara scanna av utan att ta steget fullt ut… kände mig väl inte helt redo men dagarna och veckorna rullade på, sedan skrev jag till slut till en tjej. Hon svarade först inte till en början. Tänkte inte mer på det, men sedan hittade jag henne igen på en annan dejtingsida och hon besvarade mig där istället, vilket jag inte riktigt var beredd på. Jag blev förstås väldigt glad och en tanke jag fick redan då var “she’s out of my league”. Det är såklart inte en sund inställning till någon egentligen, men har försökt hantera det på bästa sätt trots allt.
Hur som helst… Vi började skriva till varandra. Kort därpå träffades vi på hennes initiativ. PANG! Kärlek, som jag för första gången fick en smak av på riktigt! Denna vackra, smarta, kloka, sexiga, självständiga, karismatiska och underbara kvinna fann mig, och jag henne. Hon var perfekt på alla sätt och vis och jag kände mig otroligt lyckligt lottad. Hon har inte bott i Sverige mer än i några år, men förstod svenska väldigt bra, men föredrog själv att prata engelska (som inte heller var hennes huvudspråk). Vi träffades rätt intensivt under våren och hela sommaren. Allt var frid och fröjd och vi båda var jättekära i varandra. Ska förresten tillägga att vi bor med ca 3 mils avstånd till varandra, två olika städer. Hon saknar körkort.
Sedan började verkligheten komma ikapp. Hon har ett barn sedan tidigare som tar upp mycket av hennes tid och energi, samt ett krävande jobb. Så för ca 3 veckor sedan förklarade hon att det inte var någon idé att träffas medans hon hade hand om sin dotter och jobbar samtidigt (ofta helger). Denna kombination tar upp större delen av hennes tid, samt att jag förstör deras rutiner med läggning osv.
Jag fick genast en konstig magkänsla och tänkte att det kommer bli långa uppehåll då hon har sin dotter i långa perioder. Hennes ex jobbar utomlands och kommer hem med ca 5 veckors mellanrum. Men jag försökte ändå förstå hennes situation. Barn och jobb går först, sedan kommer jag i tredje hand. Bara vi vill, så klarar vi det. Det löser sig säkert på sikt.
Har för övrigt utelämnat ganska många händelser/detaljer då jag egentligen skulle kunna skriva en hel uppsats för att få med allt. Men hoppas att de viktigaste delarna har kommit med och ibland kanske även halkat in någon onödig grej.
Snabbspolar till denna aktuella vecka.
I måndags föreslog jag att vi kanske kunde ses till helgen då hon var ledig. Jag frågade om vi skulle se bio tillsammans med barnen. Hon sa “okej” i princip. Samtidigt förklarade hon att hon kände sig nedstämd över diverse saker som sitt påfrestande jobb m.m. Jag kollade också och insåg att det inte var några bra filmer, och undrade om vi skulle hitta på något annat, eller om hon behövde tid för sig själv och dottern, eller om jag kunde ställa upp på något annat sätt. “Vi får se, kan väl bestämma senare i veckan” blev svaret. Då ligger bollen hos henne nu, och jag ska inte pusha mer. Magkänslan blev starkare att något är fel.
I gårkväll pratade vi en stund igen över telefon (brukar göra det minst en gång om dagen), men efteråt skrev hon ett meddelande. Hon ville ha tid för sig själv och vila ut i helgen, och hoppades att jag skulle förstå. Jag svarade kort med “det är okej, jag hade redan förstått det” (och samtidigt insinuerade jag på att jag märkt av att hon blivit kallare mot mig sista tiden), sedan hörde vi inget mer av varandra.
I morse hade jag fortfarande inte hört något. Alla “god morgon” och “sov gott”-meddelanden hade upphört. Jag skrev till slut att vi behöver prata, för jag vet inte längre hur hon mår eller vad som händer.
Hon bad om ursäkt och höll med om att vi behövde prata.
Pga omständigheter kunde vi inte prata igenom ordentligt förrän nu ikväll. Hon har tappat känslorna för mig. Okej. Jag har insett att det är över, men vart gick vi fel? Hon har sina anledningar, fick jag till svar. Jag sa att jag behöver få veta så jag kan bearbeta det här och gå vidare, hur jobbigt det än är för oss båda. Svaren satt låååångt inne, men till slut gav hon med sig.
Jag hade tydligen kvar mitt konto på en dejtingapp. Hon ifrågasatte då varför.
Jag svarade att jag tog bort appen direkt första gången vi sågs, men har tydligen missat grejen med att radera kontot. Det är en app jag lagt bakom mig och raderat, men klantigt nog inte fimpat hela kontot. Ett ärligt misstag. Fast hon hade haft kvar sitt konto för att kontrollera om jag skulle ta bort mitt uppenbarligen… Men varför kan man inte säga en sån här sak tidigare? Det kom fram nu, ett halvår senare. Jag hoppades nästan verkligen på att det skulle finnas fler anledningar än detta, för räcker detta som anledning så förstår jag ingenting. Jo då… det fanns en till anledning.
Här blir det jobbigt, och jag kommer få behöva förklara mig lite känner jag. Hon upplevde att vi hade problem med vårat sexliv, på ett par olika sätt. Jag tänker inte gå in i detalj, men det hela handlar om att jag har varit osäker i mig själv, vilket återspeglats i sexet. Osäkerheten beror dels på tidigare förhållanden, men även då hon varit bestämd t.ex. med ställen jag inte får beröra (inget snuskigt, men utelämnar ändå detaljer). Är inte detta något man behöver hjälpas åt att tillsammans lösa? Hon svarade mig med att hon vid ett tillfälle sagt till mig om ena saken, och inte ska behöva upprepa sig. Jag kände att detta inte riktigt var rättvist, men det sa jag inte. Jag förstod ändå kritiken och tog den till mig.
Samtalet avslutades i att hon blev ledsen och fick svårt att prata, så vi gick över till text igen.
Jag skrev att jag fortfarande älskar henne och kommer behöva tid för att komma över allt. Hade jag kunnat ändrat något så skulle jag, för hon är värd precis allt. Sedan tackade jag för att hon berättade sina anledningar, och önskade henne lycka till.
Hon svarade att hon uppskattade min respons, och att hon värdesatt all tid vi haft tillsammans.
.
Så… Jag funderar mest på hur stort hål jag ska gräva åt mig själv? Har sumpat världens finaste tjej, för något jag anser är struntsaker. Något vi hade kunnat haft en bättre kommunikation om, och inte bli en stor grej utav. Samtidigt, om vi nu hade så här dålig kommunikation hade det kanske inte dröjt länge förrän det uppstått något annat problem. Vi kanske inte var menade för varandra ändå… Vi hade inte mer än ett halvår tillsammans, men det är det bästa 6 månader jag någonsin fått uppleva som jag kan minnas.
Jag har två barn att leva för, men utöver det så känns det oerhört dött inom mig. Jag orkar inte fler trasiga relationer längre, det är för mycket för mig. Har fått rådet att ta det lugnt och jobba mer med mig själv… Ja det är mycket säkert så. Men jag kan inte hantera det här längre känner jag. Allt är slut. Jag vill fly min egna kropp. Jag har läst att man behöver släppa taget för att gå vidare. Jag har läst alla tips och råd om detta eftersom det inte är förstå gången… att man ska börja älska sig själv. Men jag vet ärligt talat inte om jag klarar mer. Ger snart upp hoppet helt.