Hej.
Av en händelse hitta jag de här forumet när jag letade efter stödgrupper för oss som genomgår en skilsmässa. Har läst en massa av era historier och de känns någonstans skönt att veta att jag inte är själv.
Jag har för lite drygt en månad sedan blivit dumpad, min man ringde från utlandet och sa att han ville skiljas. Jag har så svårt att förstå, jag kan inte förstå. 6 dagar innan de samtalet prata vi, han utryckte hur han så gärna ville skaffa barn och att han kände sig redo, vi är båda 34 år. Mellan dessa två samtal har vi ett annat som handlar om ekonomin, vi är oense, jag vill inte bränna var sista krona för jag vet att de har vi inte råd med medans han tydligt förklarar att de är hans pengar för det är han som jobbar och med de sagt att han gör som han vill. Jag är studerande utan sido-jobb efter ett gemensamt beslut vi tog för 2 år sedan. Sen kom den bomben, som en blixt från klar himmel men han nöjde sig inte där, dagen efter ringer han upp mig och försöker förklara först varför och sedan övergår det till att han försöker övertala mig att jag också ska vilja detta. Jag trodde knappt vad jag hörde, jag bara grät och fråga varför försöker du övertala mig? räcker de inte med att jag redan lider? hör du inte att jag lider?
Jag får till svar att de är viktigt att vi avslutar som vi började, tillsammans. Jag orkade inte höra mer, jag sa även det, jag sa att jag kan inte fortsätta prata, jag orkar inte, jag mår så dåligt och jag la på.
Jag bara satte mig ner på golvet och grät, hela livet bara rasade, vår framtid, planer på att skaffa barn, köpa hus, min identitet, allt precis allt. De jag har svårast att smälta just nu är ovissheten speciellt frågan, kommer jag någonsin att träffa någon ny innan jag blir för gammal för att bilda familj?
Jag känner mig så djupt sårad, så besviken, orkeslös, utan livslust, jag vet inte hur jag ens ska orka ta mig igenom en dag som det är nu. Efter samtalet som släppte bomben över mitt liv flyttade jag ut några dagar efter, jag ringde även och berätta, han svarade förstående och sa att han förstod, när han kom hem ett par dagar senare blev han arg över det istället och skickade ett par väldigt elaka meddelanden, jag förstår inte varför. Från den punkten har han jonglerat mig fram och tillbaka i två veckors tid, vill prata, vi möts upp, samtalet är mer jag som sitter och lyssnar medans han bara kastar massa skit, vilken hemsk människa jag är och hur självisk jag är, jag förstår ingenting. Jag har satt hans väl och ve framför mitt eget i nästan alla lägen enda läget jag inte gjort de är när de kommer till mina studier. Jag har stått ut med hans humör varit tålmodig och alltid tagit mitt ansvar för min del medans han bara slagit ifrån sig. Jonglerandet fortsatte och dumt nog lät jag de fortsätta, efter två veckor av detta nappa han på de jag hade föreslagit, par terapi. Vi gick på vår första session, han pratade nästan konstant i 90 minuter om hur bra han mådde nu när jag inte var där, hur hemsk jag var, hur korkad jag va för att jag inte såg att skilsmässa var på gång när jag sa att jag blev så chockad och helt paralyserad i sorg i dagar. Hans största klagomål var att jag inte gjorde saker tillsammans med honom och att jag var så kontrollerande för att jag läste upp inköpslistan på kylskåpet ibland när han skulle gå och handla eller när jag bad att inte krydda min kyckling med chilli. Jag fick inte ens prata, inte ens när jag skulle bemöta, blev bara hela tiden avbruten. Hans anledning för att vara där kändes så oärlig, jag kände ett så djupt svek när han i slutet av sessionen frågar terapeuten vad hon tycket, tycker hon att de är någon idé för oss. Jag trodde knappt mina öron, jag bröt ihop totalt, grät resten av dagen och samtidigt var jag så arg.
Efter de sa jag ifrån, jag sa jag är inte till för att du ska slänga skit på, jag har hört vad för problem du har med mig och jag har bett om ursäkt och tagit de till mig, tagit ansvar för mitt bidrag i dina upplevelser med mig. Så bestäm nu vad du vill och låt mig veta när du bestämt dig, men vill du kasta skit får du vända dig någon annanstans.
Dagen före vår bröllopsdag hör jag av mig till han, jag meddelar att jag måste komma förbi och hämta några saker jag behöver. Jag kommer dit, jag plockar snabbt ihop de jag kom för och gör mig redo att gå. Han fråga först varför jag inte stannar, jag sa att jag har inte blivit inbjuden vill du att jag stannar så fråga mig då. De slutar med att jag stannar för han vill prata, jag klargjorde att jag stannar inte för att han ska kasta mer skit på mig, han säger att så inte är fallet utan att han har tänkt och han vet nu vad han vill och skulle gärna ta det över middag på vår bröllopsdag. Jag sa; vet du vad du vill så säg det nu. Han berätta att han ville fortsätta och att vi skulle jobba på oss själva, jag kände mig så skeptisk men de värmde så i hjärtat samtidigt. Han sa att han ville höra mina problem med han, jag svara med att säga att de kanske är bättre lämpat för terapin.( Min man eller ja snart ex make, brukar aldrig riktigt lyssna på problemen jag har med honom och jag ville så gärna att han för en gångs skull skulle höra mig, för en gångs skull ta ansvar för sitt eget beteende.) Han höll inte med mig och sa, irriterat, att terapin inte gav något så han tyckte inte det var någon ide att fortsätta med de utan vi kunde lösa det själva. Jag orkade inte bråka om det så jag sa okej är du verkligen redo att lyssna, höra mig och ta ansvar för dina handlingar. Han svara tydligt ja och jag satte igång och förklara lugnt och sansat vad för problem jag hade med honom. Han inte prata i mer än en minut innan han i ren ilska drämmer näven i bordet varpå jag reser mig och säger att det räcker nu medans jag beger mig mot dörren. Min ex make har aggressions problem av grova slag så jag ville absolut inte stanna och riskera att nästa näve går i mig. När jag står i dörren och gör mig redo att lämna skriker han efter mig allt elakt han kunde komma på, han skriker att jag ska dra här ifrån. Hinner se att han går på toaletten innan jag stänger ytterdörren till trapphuset, jag bestämmer mig att ta en sista titt i skohyllan vi hade utanför efter min mössa. Han kommer ut till mig och skriker efter nycklar, han e väldigt hotfull, jag stod ändå på mig och sa att så länge vi e gifta och jag har saker här och bodelning inte är gjord så har jag rätt att behålla den. Han går med mig ner och smäller portdörren bakom. Jag va så arg, ledsen och besviken. Vem fasiken gör så här mot en annan människa? Ena stunden vill man lösa de för att minuten senare bara skrika åt en att försvinna.
Nu två veckor senare så är statusen att vi ska skilja oss. Hans nya tilltag är dock att han inte kommer ansöka på egen hand utan vill att vi ska gå till rätten tillsammans och göra de. Jag har sagt att jag varken orkar eller vill. Trots allt detta är mitt hjärta fortfarande fången i det här. Varför gör han detta. Jag orkar inte jag e bara så förtvivlad. Jag kan inte sova utan att ta lergigan, jag kan fortfarande inte ta mig genom en dag utan svår ångest. Jag kan inte se en gravid kvinna eller höra att någon fått barn och blivit mamma utan att klappa ihop. Jag bara orkar inte. Jag känner att jag har inget kvar att leva för, jag känner mig så ensam, så misslyckad. Mitt liv e förstört. Jag vet inte vad jag ska göra, allt bara faller, jag faller helt utan stopp.
Här har jag så mycket empati med dig! Det är så svårt för kvinnor när vi hamnar i en sådan här sits.