Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Livet havererat

Att jag skulle hamna här…

Det fanns inte på kartan…

Jag och min fru träffades för snart 20 år sedan. Vi jobbade mycket men gjorde en hel del långa och äventyrliga resor tillsammans, efter några år kändes förhållandet väldigt stabilt och jag friade. För några månader sedan hade vi 15 års bröllopsdag. Två år efter bröllopet byggde vi hus och fick vårat första barn, sedan blev det två till så nu har vi tre barn från 9-13 år.

Småbarnsåren var kämpiga. Vi har inga föräldrar som riktigt kan ta hand om barnen så vi har klarat oss rätt mycket själva. Vi har båda betungande jobb med oregelbundna tider.
Själv gillade jag småbarnsåren, jag tror också det var känslan av att vara behövd. Jag är mer stressad på jobbet än hemma men för frun har det varit tvärtom.

2014 kändes det som om de mest hektiska småbarnstiden var över och vi kunde göra lite resor med familjen. Detta ledde sen till att vi kunde börja ägna oss åt våra egna intressen, var och en för sig då den andre hade barnen. Frun började bli aktiv inom en idrott och sen har det intresset bara eskalerat och hon var blivit extremt framgångsrik. Själv hittade jag på några olika grejer och 2015 var kanske senaste gången jag var nöjd med tillvaron.

Därefter har det liksom gått utför. Med facit i hand har det varit något som skavt och jag har inte varit nöjd med tillvaron. Min tanke har varit att när barnen blir större kan vi börja ägna oss åt varandra, men det verkar som om den tiden inte kommer.
Det senaste året, eller åren har det varit en irritabel stämning hemma. Jag har inte känt mig uppskattad och fruns mobil och träning har varit mer intressant.

Jag har heller aldrig spottat i glaset, men konsumtionen av alkohol har konstant ökat. Detta tror jag varit en egenmedicinering av ångest. Jag har ett stort intresse av att laga mat, men det har oftast varit med ett glas vin i handen. Vi har inte haft så mycket gäster under senaste året – frun har nu sagt att hon skäms för mig….
Mitt prio i livet har sedan vi fick barn: barnen nr 1, jobbet nr 2 … mig själv och vårt förhållande därefter. Barnen har vi lyckats bra med, de är lyckliga och det går väldigt bra i skolan och de trivs.

För drygt tre veckor så frun att hon ville prata. ”Jag vill skiljas, jag har inga känslor kvar för dig”. Först kände jag mig helt tom och sa väl bara nåt i stil med ” ok, säger du det…”
Dagarna efter gick jag med en klump i halsen och var lite tårögd. Veckan efter bröt jag ihop. Hela livet har kraschat, vårt äktenskap, hur ska det bli med vårt fina hus, barnen, ingen att åldras med, jag kommer då ensam. Jag låg i fosterställning och grät som ett barn. Kunde inte sova eller äta, hjärtklappning ångest. Gick till doktorn och blev sjukskriven heltid i två veckor.

Det är ytterst få som känner till detta. Endast två av mina nära vänner. Känner skuld och skam mot familjen och jobbet. Jag har en ledande position där och nu när jag försvinner undrar de nog vad som har hänt. Det är som ett så totalt misslyckande.
Jag har alltid varit väldigt monogam och aldrig flörtat. Men jag tror att frun träffat någon vid sidan om. Märkte att det plingade väldig på hennes mobil och att hon hela tiden höll koll på den. Vid ett tillfälle städade hon toaletten och mobilen låg öppen. Då såg jag snabbt en lång konversation med någon och namnet stämde med den träningspartner hon haft sedan i våras.
En eftermiddag i förra veckan skulle hon in till stan på ett möte på kvällen. Jag lade därefter märke till mätarinställningen på bilen då jag tankat under dagen. Hon hade kört strax under 60 km för det mötet…. Jag frågade rakt ut i söndags och de hade ett förhållande men hon nekade, när jag förklarade vad jag lagt märke till kröp det fram att de träffats men att det inte var något.

Jag tror inte på det. Jag tror att hon ljuger. Detta är nog en falskhet som jag aldrig trodde att jag skulle få se.
Vi har knappt talats vid sedan dess. I eftermiddag ska vi på vårt andra möte på familjerådgivningen. Det känns som att om hon har ett förhållande vid sidan om vill jag att vi inte bor under samma tak. Vi har talat om hur julfirandet ska vara men i nuläget är jag väldigt skeptisk till hur det ska överhuvudtaget fungera.

Vi har inte sagt något till barnen. Inga andra känner till detta.Förutom ni…

5 Likes

Det låter sannolikt att hon har någon sorts förhållande med den du nämner. Men det är ju inte orska till denna skilsmässa och tjänar inget till att gräva i. Du har bara att acceptera att hon vill separera. Det är nog en bra sak att flytta isär så fort som möjligt. Varför hålla det tyst? Har du hyst en förhoppning att det inte ska bli av?

2 Likes

Sett från en helt utomstående människas perspektiv, oavsett om man varit med om liknande saker eller inte, så är där kanske lite för många tecken på att hon inte talar sanning.
Om hon först ljög, vad är det då som säger att nästa sak är sanningen?
Ljuger hon, håller tyst om saker, smyger, så har hon något hon vill dölja.

Tillägg; Jag håller förresten med @Restenavlivet. Har din fru ändå bestämt sig för att skiljas, finns det ingen anledning att gräva i detta. Det kommer bara stoppa dig från att ta dig framåt.

1 Like

Tjena @Ike!

För mig har det rätt precis 2 år, om någon vecka sedan jag såg en nystartad konversation som min fru hade med en kollega, även granne, men vi umgicks aldrig.

Nu efter två år så kan jag garantera att du kommer att må bättre om ett eller två år, kanske fler processen är olika.

Jag ser absolut även likheter i övrigt, och vill bara ställa en kontrollfråga:

Tror du att det är att du dricker vin när du lagar mat som gör att ni inte har umgänge?
Vaddå, är du så full så du sluddrar eller vad?

Nä trodde inte det heller…

Tar du kanske ett glas till för att du inte orkar se hennes nedlåtande blick?
Slippa känna hennes genuina ointresse?

Det gjorde jag.

När jag inte var ute på uppdrag omgiven av människor som tyckte att jag var viktig, att jag bidrog, kanske till och med var den som såg till att det blev utveckling istället för stagnation?

Vad hjälper de känslorna när man kommer hem till någon som bara ser brister, och gärna så många som möjligt, samtidigt, för att rättfärdiga sitt eget beteende?

Inte ett piss!

I vårt fall har jag kommit till insikt i att eftersom hon var kär i någon annan så fanns det inget vi gjorde som dög, allt hon gjorde var att längta och fantisera om att göra något med den andre.

Vilket såklart gjorde att självkänslan sjönk, energinivån sjönk, min vilja att vara henne till lags avtog etc tills allt uppdagades.

En relation blir ovillkorligen skit om man egentligen vill starta en annan relation och samlar på sig minusminnen.

Passiv aggressivitet och mindgames med förminskande syfte.

Så lätt att se i efterhand men HELT omöjligt att upptäcka då.

Stör mig egentligen något så in i helskotta att jag inte förmådde begripa då.
Kan bara förklara det med att det var kärlek, både rätt blind och obesvarad dessutom…

Vill också passa på att förvarna om risken att hon kommer att drabbas av något som upplevs som hybris men även lyckas hitta gudarnas kraft att överse med alla sina egna brister och vara fullt övertygad om att det är DINA och endast DINA brister som lett ER hit.

Det är sannolikt inte förenligt med hennes självbild att hon bär huvudansvaret för att ha försatt er i krisen genom sina känslor och sitt handlande.

Du kommer igenom detta men räkna med att det tar tid, kanske lång tid.

Inse att hon svikit dig, försök inte nå henne och förminska för fan inte dig själv.

Säg det du vill säga i lugn och saklig ton.
Försök att inte messa när du har fått i dig ett glas för mycket.
No good!

Blocka från sociala media och lämna in ansökan om äktenskapsskillnad asap.

Dela ekonomin nu, diskutera om vem som ska bo kvar eller när ni ska sälja gemensamma tillgångar.

Försök för allt i världen inte att vara tillmötesgående eller att hjälpa henne att mildra smällen, den stora förändringen som ni, era barn, era familjer och bekanta kommer att få gå igenom.

Det är sannolikt helt kört, möjligen kanske, kanske, kan hon sakna kom om den rymmer från sitt bås?
Men det är nog inte så troligt.

Troligt är däremot att hon strax kommer att bli himlastormande kär, så de löften du avkräver henne om det ena eller det andra, kommer hon att bryta dem utan en enda liten tvekan. DU är inte längre viktig för henne och har nog inte varit det sedan 2015.

Men du, bli ARG!

Gör det du som krävs för att inte bli rövknullad mer när du nu vet vad som pågår.

Se till att ta hand om barnen.
Det är rätt väg för att hitta självkänslan och meningen med livet.
Hon kommer inte att ta hand om era barn på samma sätt som förr.

Inte inledningsvis åtm.
Förmodligen kommer hon och den nya att skapa sig ett umgänge med de som du trott var vänner som omedelbart kommer att böra skicka hjärtan när hon lägger upp mysbilder och haschtaggar en massa skit. Som barnstackarna kommer att skämmas över…

Å fi fan, det går att skriva en tjock en jävla bok om hur folk kan lyckas att begå alla generalfel samtidigt utan att ens försöka!

För mig har det som sagt gått två år, och jag kommer INTE att bli gammal ensam om jag inte vill.

Barnen har mig som förälder och modern som en släkting.

Förhoppningsvis kommer det att bli bättre med tiden men det är hennes ansvar och inte mitt.

Du vet känslan när man efter att ha sörjt, bearbetat, tränat, blivit mogen att möta andra ögon och träffar en människa som tycker du är det bästa hon någonsin upplevt som uppskattar dig och det du gör i nästan allt?

Nä det vet du inte, än!

Men jag lovar dig, du kommer att undra varför du stod ut med någon parasit som egentligen inte uppskattade dig eller er överhuvudtaget på slutet.

Och det är ju så:
Inget lag är bättre än sin sista match, ingen kommer ihåg en förlorare, livet går vidare, vem bryr sig egentligen, det blir vad man gör det till, ny dag nya möjligheter.

Det blir bra till slut, och är det inte bra, så är det inte slutet!

Skriv här och ventilera, för mig var det den allra viktigaste vägen upp ur mörkret!

Styrka! :-:heart::heart::heart:

25 Likes

jag håller med @Skipper i allt han skriver.
Det är lätt att vara efterklok och se hur naiv man var som inte såg tecknen. Vi är nog många som ansett oss känna vår partner så mycket att vi direkt skulle märka om de ljög eller smusslade. Ändå stod man där som en fågelholk.

Jag skulle tro att din historia är väldigt vanlig och du har tyvärr en väldigt jobbig tid att vänta dig. För precis som Skipper säger så kommer du inom den närmsta framtiden att se sidor av din fru som du aldrig hade trott om henne. Jag jämförde det med att något annat väsen tagit över hennes kropp. Du kommer inte att nå henne på samma sätt eftersom hon inte längre är intresserad. Hon kommer att behandla dig (känslomässigt) som om du vore en tråkig kollega man helst undviker på fikarasten… Det kommer att göra ont!

Dessutom i all den här soppan så förväntas du ( av henne) att göra livsavgörande beslut som att göra bodelning, lägga om lån, ev flytta och bestämma umgänget med era barn…

Inte så kul när allt man vill är att ligga i fosterställning och sova i ett par år och vakna när allt är över…

För mig tog det ganska exakt 5 veckor av rent helvete. Jag fixade inte ens att gå ner i tvättstugan i början där hennes kläder var. Sen tog ilskan över och man fick tillbaka förmågan att tänka lite klarare igen.

För mig har det gått 1,5 år nu. Jag hade ett klart mål redan från början och det var att vad jag än gjorde och hur dåligt jag än mådde så skulle jag för allt i världen inte förstöra relationen till barnen.

X lämnade gladeligen barnen till mig. Hon kunde vara borta i en vecka utan att höra av sig till barnen. Hon tog med sin nya “kompis” till barnen och tyckte att allt skulle vara som förr.
Det tog 2 eller 3 dagar från att vi var en familj som planerade årets semester tills att vi bodde på skilda håll där dom skulle få en ny extra pappa… tjipp, tjapp, tjopp… snabba bud…

Det tog inte många månader innan barnen började klaga på att dom inte ville vara hos mamma.
idag bor min dotter hos mig på heltid. Vi har precis kommit överens om hur mycket pengar i underhåll hon ska betala till mig. Hon är 13!
Min som är 11 och han säger att han inte heller vill bo där längre… Han vill bo hos mig… När han fyller 12 får han bestämma själv säger jag…

Vad tycker X om det här?
Hon tycker att det är “väldigt jobbigt” att hennes dotter inte vill vara där. Alltså hon nästan vägrar att åka dit.

Själv sitter jag med ett leende på läpparna. På många sätt känns det här som den ultimata hämnden. Hennes egna barn vill inte vara med henne!!

Karma is a bitch!!

Så mitt råd till dig är att gör allt för att visa att du finns för dina barn. Du behöver inte spela glad eller visa att du är en super-duper-pappa… Bara finns där för dom. Låt dom känna att du bryr dig - för det kommer inte din fru att göra den närmsta tiden…

Låt det göra ont. Det finns inget sätt att smita undan men en dag så kommer det att bli mycket bättre. Du kommer att acceptera och få distans… Efter det så blir livet. Om ett år eller så är det du som sitter här och skriver precis samma sak som jag gör nu… Det är nästan ett löfte!! :slight_smile:

12 Likes

Tja…
Vi har nu varit på familjerådgivningen. Jag i samtalet att jag inte litar på henne och att det hela känns falskt. Hon sa att det är prio att barnen får bo kvar och att då jag är känslig för förändringar nog blir den som kan bo kvar i huset. Mitt förslag var att vi så snart som möjligt bokar en tid på banken för att prata om det här och sedan talar om det för barnen.
I kväll är jag ensam med barnen. Frun skulle iväg till grannstaden på en återträffsmiddag med ett idrottsgäng som han var på en internationell tävling med i somras.
Den hon haft bakom min rygg är där och hon bedyrade att det inte var något “fysiskt”. Det var dock påfallande tidigt hon åkte med tåget och redogjorde för var hon skulle göra. Men jag tror inte på det.
Jag tror att de träffades under våren och haft ett förhållande sedan i somras någon gång. Att jag kom på att de träffades härom veckan tror jag är toppen av ett isberg men hon nekar.

Jag vill helst inte bo under samma tak längre. Men hur ska man göra?

Med tanke på barnen skulle en konfrontation vara onödig med tanke på hur vi ska ta hand om dem gemensamt framöver.
Samtidigt känner jag ett svek, inte så mycket ren svartsjuka tror jag. Mina känslor för hustrun har nog svalnat sedan mycket lång tid… Samtidigt vill jag ge utlopp för den glödande ilska jag känner

1 Like

Fasen vad bra skrivet!:muscle:t2:

1 Like

Helgen var jobbig.
På lördagen hade vi gäster som var inbjudna sedan en tid, innan allt detta startade. Jag lagade en god middag, höll mig ifrån alkohol och det hela blev rätt trevligt. Kunde hålla ihop under de timmarna.
När vi sedan skulle gå och lägga oss kunde jag inte med att lägga mig i samma säng. Jag sa att jag inte tror henne, medan hon bedyrade att det inte var något. Jag frågade om den andre mannens kände till något om detta men så var inte fallet.
På söndagen var jag borta med två av barnen större delen av dagen och de hade jätteskoj.
När det sedan hade lagts så frun att hon ville prata. Hon kan vara fantastiskt peppande och engagerande och vet precis vilka trådar hon ska spela på. Hon förklarade vilken fin människa jag var och att jag ska se det här som en möjlighet. Fokusera inte på det som är utan det som ska bli.
Det kändes bra för stunden, men jag lade mig i gästsängen i alla fall.
Hade mycket svårt att sova och låg och tänkte.
Jag tror inte på hennes pep-talk. Jag tror hon vill distrahera mig från att lägga fokus på det andra förhällandet. Att se ett 20 årigt förhållande och ett 15årigt äktenskap gå i kras är inte “en gyllene chans”.

Om ni nu ska separera och hon har eller inte har ett annat förhållande spelar ingen större roll. Du kan göra det till en chans med nystart - även om den är oönskad. Du kan också göra det till en bitter grävning i vem som gjort mest fel - men vart leder det?

Människor är inte ofelbara. Du kan väl förenkelhetens skull utgå från att hon har ett annat förhållande men försöker avsluta så snyggt hon förmår. Se sedan framåt för egen del.

2 Likes

Skriver nu på mobilen. Frun spelade fult, så nu spelade jag också fult.
Lyckades låsa upp mailen och fann en dubbelrumsbokning för den kvällen hon vara på middag med vännerna. Hennes version var ju, när jag körde ner henne till stationen, att hon skulle gå och hjälpa den som arrangerade och sen ta tåget hem.
Med den vetskapen mullrade bitterhet, ilska och känsla av svek, så jag konfronterade henne på jobbet när jag skulle lämna bilnyckeln. Fick då ett skarpt svar att det inte var något fysiskt. My ass…
Har iaf bevisat det nu och känner mig nöjd.
När känslan av kränkthet börjar leta sig bort tullar jag på de screenschotsen i mobilen. Det är lättare att vara arg än ledsen.
Inte många ord talades under kvällen. Rätt kallt
Har nu tagit stilnoct, så det är dags att sova!

Dessa otrohetsaffärer. Jag undrar varför så många trillar dit när de flesta är överens om att det är ett svinigt beteende.

Men i praktiken förändrar det kanske inget för dig.

Instämmer i att det är lättare att vara arg än ledsen! Ilska är den känsla som ligger närmast till hands för mig i påfrestande situationer. De få gånger jag hamnar i gräl eller känner mig påhoppad börjar jag verkligen inte gråta, jag blir skitförbannad istället.

Följaktligen har jag fått ett och annat raseriutbrott sedan i somras när jag blev dumpad. Men ändå har jag mått bättre när jag har tillåtit mig att vara ledsen också.

Ilskan ger energi och drivkraft. Men ledsenheten/gråten rensar och lättar. Jag tror att båda behövs. :slight_smile:

2 Likes

Jobbig dag…
Var inne på jobbet och mina kollegor säger till mig att ta den tid du behöver, gör det du känner att du klarar av. Min inställning har tidigare varit gentemot dem att de inte får komma tillbaka förrän de är fit-for-fight. Att de nu gör det mot mig värmer. Låste dörren till mitt kontor och grät några gånger.
Tog en långpromenad, försökte lyssna på en bok. Det gick sådär.
Väl hemma pratade jag och frun lite. Hon sa igen att förhållandet inte var fysiskt. För att inte varva upp något som inte leder till något konstruktivt bemötte jag det inte… man behöver ju inte vara Einstein för att räkna ut vad man hyr ett hotellrum till över en kväll.
Känner mig mer nedstämd idag, sorg för hur livet har och ska bli… hur kommer barnen reagera? Mellangrabben är, som jag, känslig för förändringar.
Nästa vecka när vi varit på banken för att se våra förutsättningar får vi beretta för dem
Helst tar jag det varlig förklarande om att mamma och pappa slutat älska varandra men inte er.
Frun ha hittat et hus några kilometer härifrån.jag stannar i vårt hus… frågan är bara om det kan lösa sig ekonomiskt.

Ett varningens finger bara från en som är inne på sitt tredje år. Självklart behöver barn inga detaljer MEN min process har försenats och jag har mått dåligt av att ha lögner (läs hennes) mellan mig och barnen. Det är först nyligen när jag bad X berätta för dem vad som hände i stora drag som jag har börjat kunna andas och min ledsenhet har fått en förklaring för dem. Lögner och dolda saker har en tendens att långsamt förstöra. Allt blev bättre tom relationen till X.

7 Likes

Håller helt med. Man ska i görligaste mån berätta sanningen, vad som skett. Sedan bör man ju förstås försöka göra det utan att måla ut den andre som syndabocken. En balansgång.

1 Like

Jag instämmer med @Johan40 -tror att det är viktigt att vara ärlig mot barnen när det gäller huvudpunkterna ( vem vill skiljas, ev också varför). Det blir väldigt konstigt för barnen om inte föräldrarnas stämningsläge stämmer överens med vad man berättat. Självklart bespara barnen detaljer de inte har glädje av eller som utmålar en förälder negativt.
Men grundtipset är ärlighet gentemot barnen så att inte känslan av osanning lägger sig mellan er.

2 Likes

Haha men för fan, hur kan man tro att en dubbelrumsbokning ska kunna tolkas som “inget fysiskt”.

Okej, rent teoretiskt kan det väl vara sant, men avsikten med att boka ett dubbelrum är ju ändå övertydlig så om det nu inte blev något fysiskt behövs det nog en ganska trovärdig och detaljerad berättelse för att övertyga om varför planen att det skulle bli fysiskt trots allt sket sig, och jag antar att de flesta hade tyckt att planerna kring att boka ett dubbelrum var nästan lika illa oavsett om något sedan hände där eller ej.

1 Like

Kul att se att det börjar lätta för dej :slight_smile:

1 Like

Idag var det lördag. Åkte bort på förmiddagen och kom hem på kvällen. Var på ett möte med efterföljande middag med en hel del tal. Mot slutet blev det jobbigt och jag kände ångest och adrenalin pumpa samtidigt som man satt där finklädd.
Direkt när det var slut tackade jag för mig och hoppade in i bilen. Det var en bit att köra men jag grät floder. Ville komma hem, men samtidigt är det inte hem. Inget är som det har varit och kommer aldrig bli.
Samtidigt har jag på olika sätt luskat ut att de har träffats i smyg under dagen när jag var på mötet.
Fy fan vilken jävla soppa det är…

Söndag förmiddag. Fick ta en extra sömntablett under natten. Har inte druckit en droppe på mer än tre veckor.

Grabbarna verkar ha det bra och ska snart köras till träning. En av grabbarna sov över hos en kamrat.
Frun är borta på förmiddagen, sen ska hon åka på en husvisning. Efter det vill dom fira fars dag…

Måste hålla ihop under det men gråten är nära idag, fick ett stort anfall av det när jag körde och hämtade grabben. Det är som rännaskita, plötsligt bara kommer det.

Åker sedan bort, har köpt biljett till en konsert i grannstad till kvällen. Måste komma bort till något annat ställe, fokusera på något annat ett tag.
Helst skulle jag vara hemma och mysa med alla, som det var för länge, länge sen

2 Likes

Veldig smart av deg å komme deg bort, kos deg masse på konsert og vær snill med deg selv nå :muscle:

Sender deg styrkeklemmer :hugs::hugs::hugs:

1 Like