Jag kan känna igen mig till viss del i din historia. Har nyligen separerat efter 15 år och 2 barn. Jag mår också dåligt i omgångar och provat terapi och medicinering, Är ingen jättesocial person men har levt med en man som är väldigt social och som alltid vill ha folk kring sig, detta är väl en av anledningarna till att det inte fungerade då jag nästan alldrig ville följa med hem till eller bjuda hem folk på helger, gillar egentid och att komma hem i tid. Jobbar inom vården och får mycket av min sociala dos under arbetsveckan.
Jag kan dock känna mig väldigt ensam nu den veckan jag inte har barnen Kan sakna att gå ut och ta ett glas vin med någon på helgen och pandemin gör det inte bättre.
Är inte redo att inleda en ny relation och känner att jag måste jobba med mig själv och hitta min plats i tillvaron igen för just nu känner jag mig ganska vilsen.
Jag är helt med på separationen och vill inte ha tillbaka exet under några omständigheter. Men det kommer nog ta tid att hitta sig själv i efterförloppet.
Att utelämna sej på fasebook är nog inget för mej tyvärr där alla som känner en kan följa. Annars är ju det ett bra sätt.
Det fins ju ingenstans på nätet man kan vara anonym va ja vet.
Detta forum vi är i nu är man ju anonym men detta är ju lngen kontaktsida.
Jag kollade på detta ett tag, att hitta tillställningar för att träffa folk mm. Både via dejtingappar och andra sidor. Tyvärr är nästan allt omvandlat till digitala möten nuförtiden, inte alls lika lockande för min del.
Har inte heller hittat något där man kan träffa andra singlar men det beror på Corona antar jag. När det återgår till det normala så blir det som ett kosläpp, många ystra människor som saknat närhet!!
haha lite så blir det nog.
Träffat läkare igen, den tredje på tre besök och berättat min livshistoria för 17:e gången. Men hon hade lång erfarenhet av psykiatri och det gav mig förtroende. Hon vill screena mig på nytt för att se om jag har någon diagnos. Jag har återkommande besvär där jag blir låg under vintern men själv tror jag att som 50+:
-kämpar med sorg av att det inte blev som tänkt med vår relation
-kämpar för att hitta socialt sammanhang
-kämpar med att sitta och jobba hemma själv
Man kanske ska klara sånt om man är stark och trygg i sig själv - själv tar jag på mig offerkoftan och tycker att det är lite för mycket på samma gång för en ganska stark snubbe som mig. Men jag försöker se det som så att finns det en diagnos och jag kan få adekvat hjälp - FINE. Jag vill ju må bra och leva ett liv utan ångest och gråt! Då kanske det är lättare att vara bekväm i en relation och lättare få känslor för nu är jag fullt upptagen med mina oroliga tankar.
Åh vad jag längtar till när man titta tillbaka på denna tid och känna att man har kommit till ett gott och glädjefyllt liv igen!
Ljus, värme och umgänge med de man får umgås med hjälper men att dejta och känna att det kan bli något mer är en jäkla schysst medicin också utöver träning, sysselsätta sig med jobb på gården och hundpromenader.
Känner mig bättre än på flera månader och även om dejtande inte ännu lett till någon livskamrat så finns hoppet 
Hittade hit nyss och har läst din historia. Härligt att du känner dig hoppful idag!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag pendlar väldigt mycket mellan att känna mig hoppfull och deppig. Tyckte det du skrev om att du ena stunden lyssnade på fåglarna och njöt av sinnesinstrycken och i nästa stund gråta och sakna framtidstro var så himla slående.
Jag bor visserligen i min barndomsstad så kan inte ens föreställa mig känslan för dig men även om jag har både kompisar och familj här så påverkar ju Corona. Plus att alla har ju sina egna liv. Är inte samma sak som när jag var 20 och alla ville ses hela tiden. Nu ska folk pussla ihop småbarnsliven och inte många kan vara särskilt spontana. När jag inte har barnen kan det gå flera dagar som jag inte träffar någon och då märker jag att jag har lättare till deppigheten.
Ser att du har fått många bra tips, framför allt av @Buenita. Tar till mig dem jag med och fortsätter att läsa här. Skönt att detta forum finns!
Dags för en gråtstund, det hade väl buffrat upp tills det rann över… Sonen pratade igår om saknaden av det som varit som familj, mina funderingar på vad man ska göra i sommar, fortfarande för mycket ensam med tankar, jobb som inte stimulerar tillräckligt när man suttit hemma så länge och verkar få göra en bra bit in i höst…
Men nu när tårarna är torkade så påminner jag mig om allt positivt som skett sen i vintras
- jag har hittat en härlig träningsgrupp där man blåser skiten ur sig 2-3 gånger i veckan.
- kommer ut på löprundor med hunden nån gång i veckan
- det går bra för barnen i skolan
- jag kan boka vaccinering
- fina tjejer finns där när jag mår bra igen
So why so sorry - det blir bra nån gång i framtiden 
Känns som att det är naturligt att sorgen bubblar upp då och då. Känner igen dina tankar, där jag dock ser att en hel del är kopplat till pandemin snarare än till separationen. Ibland svårt att veta vad som är vad.
Men vad fint att du kunde titta på allt positivt som hänt! Heja dig!
Jag tror också att mycket av mitt mående beror på det men jag har en väg att vandra för att hitta den vänskap jag vill ha. Men den vägen blir kortare om pandemin är ur vägen!
Ännu en som är ganska ensam barnfria veckorna. Fyller tiden med att jobba ifatt, dricka vin och äta god mat och allmänt återhämta mig då jag ändå har väldigt mycket veckan jag är själv med barnen. Har tänkt börja gå på pass på gymmet igen men av någon anledning tar det emot.
I början kände jag mig otroligt ensam barnfria veckan men nu har jag ändå vant mig. Känner däremot att mitt långa förhållande och familjenbildning gjort att jag tappat bort många vänner på vägen och bara har ett fåtal kvar. Och de träffade jag ju sällan när jag var i min relation, nån gång i månaden och det räckte, men nu känns det som jag har massor med tid att fylla den barnfria veckan. Jag har iaf landat i och trivs med ensamheten, samtidigt känner jag mig redo och hade tyckt det varit trevligt att träffa någon. Vill ha min person liksom. Tillförde antagligen ingen lösning på ditt problem, men för mig handlade det om en ovana att vara själv och jag var tvungen att vänja mig vid det och hitta en tjusning i lugnet och friheten och ha en tilltro att nya vänner och en potentiell partner dyker upp längs vägen.
Ett tillägg: jag försöker tänka att de barnfria veckorna är ju också mitt liv! Även om det väntar en barnfri veckan efter. Men det känns som det finns en föreställning att på den barnfria veckan är menad att vara så fylld med roliga grejer där vi förverkligar oss själva. Kanske, just nu i livet, är det barnveckan då vi lever som mest. Hos oss träffar vi alltid släktingar/nån vän med barn på helgen när barnen är hos mig. Sen har förkylningssymtom gjort att många träffar blivit inställda, vilket är skittråkigt. Men tänker jag på hur mycket kärlek och umgänge jag får när jag har barnen, är det lättare att vara lite kravfri när jag inte har dom! Jobba senare, försöka träna, ta det lugnt och återhämta mig, försöka ta promenader med musik i öronen. Plötsligt har man kanske en ny partner och då tror jag att denna tiden kommer ha varit jättefin att se tillbaka på och att man faktiskt utnyttjade den tiden till att bara vara och återhämta sig.
För mig har vägen ur ensamheten också inneburit att vänja sig, men också att hitta nya aktiviteter och intressen. Jag har nästan fullt upp mina barnfria veckor numera sedan jag i vintras påbörjade en ny aktivitet. Dessutom kommer det en lättnad i restriktionerna nästa vecka som kommer göra gott för oss som blivit singlar under pandemin. Vi höll i och höll ut!
Vad hittade du för aktivitet? Jag tänker göra som flugorna i höst, väldigt många dras till paddelhallar och hoppas jag hittar folk som jag synkar med.
Japp vi höll i och höll ut - nu blir det snart som kosläpp, alla ystra partnersökande individer kommer vara extra sugna på umgänge 
Där har du aktiviteten 
vilken social värld som har öppnats! Corona”säkert” och du vinner både nya bekantskaper och får motion på samma gång. Genialt!
Haha jag prickade rätt
Helt andra känslor nu än när jag skrev här förra veckan. Nu är det jag som sitter och känner mig ensam. Bara haft en träff med en väninna i veckan och jobbat massor. Betänketiden går snart ut och jag har många blandade känslor och en jäkla ångest. Får nog också försöka skaffa mig en ny hobby, eller gå tillbaka till det gamla med träningen. Fredagskväll och helt tyst här hemma. Ändå försökt piffa till det med snacks och en bra serie. Vet inte om jag är gjord för detta att vara själv varje kväll. Saknar mina barn och saknar närhet.
Det där har varit, och är, det svåraste. Att relationen mellan oss var förödande där och då var uppenbart. Men när uppbrottet är över och alla skärvor landat, då är ensamheten som mest påtaglig. Jag känner igen mig i det du skriver, har inget råd att ge för jag har ännu inte vant mig att leva utan daglig mänsklig närhet. Jag är osäker på om jag kommer göra det, vill leva i en stabil, långsiktig relation. Hur jag hittar vägen dit har jag ingen aning om. Men jag har ju gjort det en gång förut.
Jag tänker att sådana kvällar kommer att komma också. När ensamheten känns tuff. Men att det gäller att låta de dagarna komma och gå och så kommer det nya, bättre dagar.
Såg att du tidigare skrev att du tappat många vänner under relationen och en aktivitet/hobby kanske är ett sätt att få nya. Själv känner jag att jag just nu söker efter nya vänner för att jag behöver träffa andra som är i samma sits, som har lite lättare för att boka in saker än de vänner jag har med familj som har svårt att “komma ifrån”.